Knoppen i hjärnan

Jag kan återuppta detta epitet efter gårdagens gardinstångsuppsättningar. I den kommun där jag arbetade för ett tag sedan hade jag arbetskamrater som, på grund av att de var bibliotekarier men även hade fritidsintressen(!), fick olika epitet, som t ex “den joggande bibliotekarien”.

Det är nämligen så att många som inte är bibliotekarier förväntar sig att vi som är bibliotekarier inte gör normala saker på fritiden. Om vi gör det, är det tydligen så uppseendeväckande att man man måste påtala detta på något sätt. Då kan sådant som nämnda epitet uppkomma.

När jag lärde mig hantera en borrmaskin runt 30-årsåldern, kändes det så märkvärdigt att jag gärna ställde upp med håltagning både här och var, “den borrande bibliotekarien”. Och nu har jag alltså borrat upp gardinstänger och vi har äntligen gardiner vi vårt nya hem. Sambon fick stå för skruvandet och pluggsättandet. Det börjar se mer ut som ett hem nu än bara några rum som det står möbler i.

Har man katter så blir det automatiskt mysigare hemma. Som Ernst säger:

När en katt ligger och sover i ett rum finns det inte mycket mer för en inredare att göra där.

Nästa vecka finns det semesterplaner på skärgårdstur och trädgårdstur. Jag ska också åka och hälsa på min ursprungsfamilj i slutet av veckan. Sedan börjar jag jobba igen. Hittills är jag supernöjd med min semester, enda smolket är strul med sjukintyg och provtaging. Och kanske att jag har blivit lite trött ibland.

Våra fina katter Nora och Greta.

Igår åkte vi till Skansen. Vi tänkte vara lite smarta och ta båten över från Gamla stan ganska tidigt på förmiddagen. På det sättet behöver man inte gå så himla långt, om man tar tunnelbanan till Slussen. Kön till båten tog inte lång tid alls.

Det var verkligen en härlig sommardag igår, perfekt för Skansenbesök. Jag tog en hel del bilder på djur, bl a lemurerna här nedanför. Och äntligen kom lite av den där tacksamheten tillbaka, den som jag hade direkt efter att jag opererades i våras. Tänk om jag aldrig hade fått uppleva att t ex åka båt igen! Men nu fick jag ju det, som tur var.

När jag kom hem var jag trött, men inte så trött som när vi varit i Hagaparken och gått genom halva stan. Tack vare båtarna klarade vi oss utan bussarna.

Igår överansträngde jag mig på grund av att vi var ute och gick i 5-6 timmar. Eftersom det inte fanns några bussar, så fanns det liksom ingen avlastning. Vi började med att lämna in bilen för däcksbyte, sedan åkte vi till Karolinska. Provet jag skulle ta visade sig vara vad jag misstänkt: det förra kromosomtestet hade tagits i fel typ av rör och labbet kunde inte analysera det. Typiskt! Hade varit fint om någon kommit på det lite tidigare.

Nu fick jag ta ett nytt blodprov som ska skickas för analys till Göteborg. Det tar 2-3 månader. Pausknappen ska vara intryckt ytterligare en tid alltså. Helst vill jag bara glömma alltihop och gå vidare med mitt liv, men det går ju inte.

Sedan gick vi till Hagaparken. Det var fint, jag har aldrig varit där tidigare. Fjärilshusets tropiska klimat påminde om när vi var i Singapore tidigare i år. Sedan promenerade vi ner till trakterna runt stadsbiblioteket och åt lunch och sedan åkte vi hem.

När vi kom hem var jag helt slut. Låg på soffan till kl 21, när jag gick och lade mig. Idag var det tänkt att vi ska till Skansen, men jag orkar nog inte. Det märks verkligen att jag inte har min normala kondition och styrka. Att promenera en hel dag brukar inte vara några problem för mig i friskt tillstånd. Men OK, då vet jag ju att jag inte klarar det i alla fall. Det känns som om man gör livet tråkigare för alla runtomkring (läs sambon).

En av de första sakerna jag bestämde mig för när jag låg på Karolinska, det måste ha varit efter operationen, var att jag aldrig ska dricka alkohol igen. Det låter kanske lite drastiskt, även om jag aldrig har varit någon stordrickare, och min sambo trodde inte på mig. Men jag kunde bara inte föreställa mig att jag med vett och vilja skulle förmå mig till att återigen framkalla samma symtom som jag hade när jag var sjuk. Min sjukdom var ju rätt likt en “billig fylla” faktiskt. Men utan den roliga dimensionen, så att säga.

Nu när sommaren är här har jag ibland kommit på mig själv med att längta efter ett glas riktigt välkylt grönt portugisiskt vin. Det är ju så gott! Vin kan vara fruktansvärt gott och om man bara kunde få själva smaken utan procenten, skulle det vara himla bra. Jag har sällan testat alkoholfria viner, men har hört att de inte smakar nåt bra?

Hursomhelst. Så länge jag är sjukskriven tänker jag överhuvudtaget inte smaka något. Inte för att läkarna sagt att jag inte får. Men jag vill bara inte, kan inte tänka mig att det är bra för hjärnan. Vi får väl se till hösten, om läget är annorlunda då.

Idag har jag alltså haft min första semesterdag den här sommaren. Eller rättare sagt halva dagen är semester och halva dagen sjukskrivning. Semesterhalvan ägnade jag och sambon åt ett ganska utförligt IKEA-besök. Nu när vi båda är lediga kan vi börja ta itu med vår nya bostad, som vi redan bott i under tre månader. Vi har sedan i vintras funderat och planerat vilka ytterligare inköp vi behöver göra för att få ordning på torpet. Det viktigaste är en stor garderob, som vi ska ställa i hallen. Men den rekade vi bara för idag. Istället blev det nya glas och bestick som funkar i diskmaskinen och en matta till badrummet.

När vi kom hem låg det inte något sjukintyg i posten. Jag ringde om nytt sjukintyg för första gången för 14 dagar sedan och har sedan dess ringt ett antal gånger. - Nej, jag orkar inte ringa idag igen, tänkte jag. Men så gjorde jag det ändå. Och fick veta att intyget tydligen är på väg med posten. Mitt kromosomtest är inte klart, sades det, men jag ska till Karolinska imorgon för ny provtagning. - Vad då för prov? undrade jag förstås, men det kunde inte sköterskan svara på.

Jahapp, då vet man ju vad man har att fundera på ett tag framöver. Jag som inte kan något medicinskt kan inte gissa mig till vad det skulle kunna vara för en testning som har dykt upp nu plötsligt. Har kromosomtestet inte gått att tolka? Har det dykt upp något annat konstigt som jag måste testas för? Jag har ju redan lämnat prover i parti och minut hela tiden som jag låg på rehabiliteringshemmet, för att inte tala om innan. Ja, det visar sig imorgon. Som tur var hade vi tänkt oss till Hagaparken imorgon, så det är åt rätt håll i alla fall.

Idag borde jag ha ägnat rehabiliteringshalvan av dagen till att gå till gymmet. Men nu blir det inte så och det dåliga samvetet gnager… Jag inbillar mig att det är synd om mig för att jag måste ta fler prover och att jag därigenom slipper träna. Mycket fin logik. Det blir nog läsa bok och se på film i soffan istället.

Med carpe diem som ursäkt shoppade jag idag en Odd Molly sidenblus på 30% rea samt nya Shopaholicboken, där en shopaholic får en syster. Lugn, lugn, det här kommer inte att förvandlas till en shoppingblogg.

Jag har funderat på det där med mode- och shoppingbloggar. Är det inte en större utmaning, och därmed prestation, att skapa en kul outfit av det som redan finns i garderoben, än att hela tiden springa och köpa nytt? Äsch, jag har nog inte fattat det där med modebloggeri riktigt bara.

När jag var yngre kunde jag verkligen känna mig uppiggad av att köpa något nytt plagg, men sällan numera. Ändå tittar jag ständigt på kläder. Det är sällan man ser något plagg man känner att man verkligen vill ha. Och nu sedan jag varit sjuk och opererad är jag mer kritisk än någonsin. Under dagens korta shoppingtur hann jag se tonvis med kläder som bara såg fula och fel ut. Men kanske har det att göra med årstiden, de snygga kläderna dyker upp på hösten igen? Sommarkläder har aldrig varit min grej.

Apropå shopaholicboken. Sophie Kinsella tillhör de chick-litförfattare som jag tycker är helt OK. Visserligen är hennes huvudkaraktär Rebecca mer än lovligt stendum, men hon är ju charmig. Och böckerna ger en stunds verklighetsflykt, de är roliga och underhållande. Rebecca har verkligen ett shoppingproblem, fortfarande efter fyra böcker. Eller problem och problem. Numera är hon rikt gift och kan shoppa obegränsat.

Jag försöker hålla igen på onödigt köpande nu när jag är sjukskriven, men något måste man ju unna sig! (Var har man hört det förut…) Dessutom börjar min semester nu. Jag tänker inte lida och grubbla mig genom den. Här hemma skojas det numera ganska friskt om hjärntumörer.

Till min förskräckelse(?) ser jag att någon på morgonen har sökt på frasen “dålig balans och illamående på morgonen” och hamnat på min blogg. Då vill jag bara säga att du har hamnat rätt. Och att du genast ska söka läkare samt kräva att få magnetröntga huvudet. Det skriver jag inte för att skrämmas, utan för att undvika att fler gör som jag gjorde: går omkring i månader och tänker att “det går nog över”. För det är inte säkert att det går över av sig självt.

Och nej, illamående på morgonen behöver inte betyda graviditet.

Min favoritlåt av Rufus Wainwright är I don’t know what it is. Jag tror det beror på att den är så öppen för tolkning om vad den handlar om. Jag tycker den uppmanar människor att upptäcka världen utanför deras lilla och kanske inskränkta vrå. Som jag tolkar det, handlar den om en reflekterande inställning till livet, man har inte alltid alla svar. Och att våga upptäcka sånt som är nytt.

Men melodin är förstås det helt avgörande! Tyvärr finns ju inga vettiga klipp med Wainwright på Youtube. Att spela in en konsert på mobilen ger inte bästa kvalitet. Här är det bästa jag hittade.

Jag har ganska länge tänkt att skriva någonting på bloggen om tv-serien House. För de som till äventyrs inte känner till detta drama i sjukhusmiljö, handlar det om den osympatiske doktor House och hans läkarteam. De tar sig an särskilt knepiga fall, där alla andra doktorer gått bet på underliga och motsägelsefulla symtom.

Varje avsnitt följer ungefär samma formel. Samtidigt som House är i luven på sina chefer och kollegor, rullas en patient in på mottagningen. Ganska omgående börjar patienten blöda ur alla kroppsöppningar/skaka epileptiskt/få hög feber/konstiga utslag osv. Nästan alltid måste patienten magnetröntgas och vid dessa tillfällen får patienten ALLTID kramper eller epileptiska anfall inuti kameran.

Först tror man att patienten har en viss typ av sjukdom. Då symtomen är motsägelsefulla måste diagnosen revideras. Några av läkarna skickas att göra inbrott hos patienten för att leta efter gifter och dålig mat. Under tiden håller patienten på att dö. Man ger en behandling som man tror kan vara felaktig. När patienten verkligen står på randen till att avlida kommer den genialiske dr House på lösningen och patienten kan bli frisk. Ganska dramatiskt med andra ord.

När jag låg på sjukhus och opererades så tänkte jag att i fortsättningen kommer jag att tycka att dr House är blaha blaha. Been there done that, liksom. Nu har jag faktiskt inte sett ett enda avsnitt sedan jag blev botad. Chansen fanns när jag låg på rehabiliteringshemmet, men jag tyckte det skulle kännas makabert att se programmet där.

Ur rent studiesyfte skulle det vara intressant att se ett avsnitt nu, för att kolla om jag verkligen upplever det annorlunda än innan jag blev sjuk. Om man är mindre eller mer lättskrämd än tidigare. Och om det är för orealistiskt för att vara givande att se på. Jag får väl återkomma med rapport.
(Om WordPress hade velat samarbeta med mig just nu, hade jag gärna lagt till en bild här.)

Nuförtiden är det mest elände. Jag fick nyss veta att storasyster katt är infekterad med en svårbekämpad bakterie. Vi ska ge henne antibiotika i 24 dagar, men det är inte säkert att det kommer att hjälpa. Vad som följer sedan vill jag inte ens tänka på.

Det är lätt att råka falla tillbaka på teorin om lagen om det begränsade goda, fast tvärtom - lagen om det begränsade onda. Även om man vet att det inte finns någon sådan lag. Tanken slant till för en stund sedan - att om katten är sjuk, då kan det ju inte vara så illa att jag får ett tråkigt svar på mitt kromosomtest. Men det kan det ju visst.

Just nu bara väntar och väntar jag på provsvaret. Det har gått över en månad sedan jag tog testet, den 21 maj. Och jag måste få svar innan min läkare går på semester, annars står jag bara inte ut. (Fast det är klart att jag står ut om jag är tvungen.) Jag tänker på det dag som natt. Drömmer på natten om att jag ska få beskedet, men sedan blir det bara tomt och blankt. Och får deppsvackor på dagarna då jag bara vill ge upp.

Vad är det då jag är testad för. Jo, det är von Hippel-Lindaus sjukdom, läs mer under min faktasida. Om jag har sjukdomen innebär det att jag röntgas en gång om året, jag får återkommande tumörer i bland annat centrala nervsystemet, blir tvungen att opereras, kommer förmodligen att handikappas av tumörer och operationer, och får slutligen lämna in ungefär vid 50-strecket.

Så självklart känns det väldigt viktigt att få veta om jag har sjukdomen eller ej, så att jag vet vad jag ska ställa in mig på. Jag är inte så rädd för att dö, men för att få en dålig livskvalitet, att bli handikappad, ha smärtor och inte kunna försörja mig själv, bland annat. Då om någonsin lär man få användning för positivt tänkande.

Men som sagt, det är bättre att VETA än att grubbla.