Huvudvärk – igen!

Det ständiga gissel med huvudvärken. Missförstå mig rätt! Jag har sällan huvudvärk numera, och eftersom jag är uppvuxen med att ha nästan daglig huvudvärk är det ett tillstånd som jag brukar behandla som ”det går över”. På gott och ont!

Nu fick jag huvudvärk i slutet av veckan igen – det var säkert värmen. Och den höll väl i sig i ett dygn. På den tiden hinner man tänka saker som ”hur kändes nu tumörhuvudvärken igen”, ”om det inte går över om ett dygn blir jag orolig”, ”tur att jag ska röntgas om mindre än en månad”, ”undrar hur stor risken för återfall är”. Man funderar över hur huvudvärken känns olika tider på dygnet, är den värst på kvällen och på småtimmarna, var sitter den, och så vidare i all oändlighet. Det tar väldigt mycket energi! Man blir tyst, sluten, deppig och ber sambon lova att han ska ta hand om katterna när jag dör.

Och så äntligen blir man pigg och värkfri igen! Och då känns det som högsta vinsten. Jag har skrivit om detta förut. Ska det vara såhär nu, att man bär den ständiga oron varje dag i resten av livet? Eller rättare sagt, de dagar då man inte mår så bra. Just nu mår jag i alla fall bra, och det är skönt.

Rätt tid och plats

Bilden föreställer min farfars föräldrar. Det är taget för nästan 100 år sedan, tror jag. På bilden är de väldigt unga. Det måste de har varit, för min farfars far dog när han bara var några och 20. Om han hade varit 20 år idag och drabbats av en pandemi (tänk svininfluensan istället för spanska sjukan) så hade han med all sannolikhet överlevt.

Om jag hade levat för 100 år sedan och fått samma sjukdom som jag fick förra året, då hade jag inte överlevt. Det hade jag inte heller gjort om jag var född i nutid, men i Tanzania istället för i Sverige. Som musikerna säger, allt handlar om timing. Men det är ju ingen timing som man råder över själv precis. Man råkar ha tur, eller otur.

I framtiden kanske många av de sjukdomar som idag är obotliga faktiskt kan botas. Och så kan man hoppas på att fördelningen av resurser som t ex sjukvård blir lite mer rättvis över världen. Tänk ändå en sån liten del av världen som har resurser att rädda såna som mig.

Kärlek på lasarett

Som så många andra följer jag kirurgerna dr Greys och dr Shepherds vardag med kärlek och neurokirurgi på kanal 5. Jag skulle nog helst inte vilja ha dr Shepherd som min neurokirurg. Det ser ut som om han mest petar runt lite när han opererar hjärnor.

Det sympatiska med serien och som gör den mer sevärd än t ex dr House, är att det finns en mänsklighet och inte minst empati med patienterna. Nu har man t ex låtit en av doktorerna bli obotligt cancersjuk. Izzie fick idag äran att gifta sig, i avsnitt nr 100, strax efter att hon fått veta att hon har en inoperabel hjärntumör. Det kan verka lite väl sentimentalt, men faktum är ju att den som blir svårt sjuk får lättare att se vad som egentligen är det viktiga i livet. Problemet är att man kan bli ganska ensam om att se detta, i och med att man är ensam om sin upplevelse. Existentiellt ensam, alltså. Men jag tänker nog inte diskutera Izzies bröllop i något forum eller så.

Riktmärken

Så har jag då några nya datum att förhålla mig till. Det blir inte röntgen före midsommar, som läkaren sa, utan efter. Vilket i sin tur borde betyda att jag får vänta hela sommaren på resultatet (tills doktorn är tillbaka från semestern). Ungefär som förra sommaren när jag väntade i tre månader på svaret från ett kromosomtest. Alltså, anledning till nya humörsvängningar! :-/

Det är min första röntgen efter operationen. Och den här gången har jag fått ett papper med en massa förhållningsregler och information, något jag inte behövde ta del av när det begav sig förra gången. Man får t ex inte ha ögonmakeup. Och hur har de tänkt att man ska sig till sjukhuset osminkad? Big no no i min bok… Förra gången var jag för sjuk för att reflektera över smink, så det kan jag kosta på mig nu.

Mer debatt om Erstagårdskliniken

I Dagens Medicin har en debattartikel av överläkare Tomas Risberg publicerats, med anledning av nya villkor för neurologisk rehabilitering i Stockholms läns landsting. Han skriver bland annat:

Det är lätt att se att det som kommer att ske är att från 2010 försämras – i bästa fall – vårdkvaliteten hos de mest erfarna inom den externa neurologiska rehabiliteringen i Stockholm. I sämsta fall så kommer verksamheterna att läggas ned.

De flesta kan hålla med om värdet av valfrihet, och att möjligheten för kunder att välja olika alternativ i många fall kan leda till förbättrad kvalitet till en lägre kostnad. Men då idén om valfrihet som förbättringsmekanism står i konflikt med det att kritisk massa – kvalificerad personal, ändamålsenliga lokaler, rätt utrustning etcetera – inte uppnås hos dem som har att konkurrera för valfrihet, måste kritisk massa prioriteras.

Det verkar som om landstingspolitiker och alla övriga har helt olika verklighetsuppfattningar när det gäller den här frågan. Varför kan man inte få ett begripligt svar från politikerna? Se tidigare inlägg där jag publicerar det svar jag fått.

Pain in the ass

Det är vad jag är just nu. Fråga min sambo. Önskar att jag inte hade de här humörmässiga svängningarna, men vet inte vad jag ska göra åt det. Kanske hjälper det att gå ut och gå en sväng. Ska pröva det strax. Just nu tycker jag att allt är dåligt och pest. Hoppas att jag lyckas vända det inom några dagar.

Hygien!

För ett år sedan skrev jag ett ganska roligt(?) inlägg om hur det är när man inte har tvättat ansiktet på ett tag. Fräscht! Som det ju lätt blir när man ligger på sjukhus, är supersjuk och opereras. Det känns verkligen bra att ha kvar  dokumentation av hur det var att ligga på sjukhus, alla tankar som fanns då. Den totala längtan tillbaka till det som man uppfattar som ”normalt” och vardagligt, friskt.

Det är lätt att nu i efterhand tycka att jag borde ha tagit det lugnare när det gäller att återgå till vardagen, arbete och liknande. Jag borde inte ha haft så bråttom. Men sådant kan man inte ta till sig när det enda man vill är att bli frisk, och det yttersta beviset för friskheten är att man kan återvända till det liv som man hade innan sjukdomen. Om jag blir sjuk igen kommer jag säkert att reagera på samma sätt. Tillbaka till det ”normala” så fort som möjligt.

Det är också efteråt som man inser hur fruktansvärt rädd man har varit. Att den där konstiga och ganska ovana känslan som man gick runt i hela tiden bestod till stor del av rädsla. Jag tror att det är en av anledningarna till att jag t ex inte kunde gråta, jag var för rädd helt enkelt. Nu är jag inte lika rädd längre, men desto mer gråtmild.

Gammal och sliten?

Känner mig lite trött på att inte riktigt orka med. För lite sömn och tre glas vin igår kväll gjorde att i stort sett hela den här dagen blev förstörd, eller i alla fall väldigt jobbig. Och det var ju olämpligt med tanke på att jag skulle föreläsa på stor konferens.

Jag frågar mig om det är åldern (37) som tar ut sin rätt eller om det är så att min hjärna är känsligare än andras. Jag vill inte ha ett liv som en 70-åring som måste lägga sig tidigt jämt, jag vill också kunna svira loss någon gång då och då. Men oftast vill/kan jag inte betala priset av att må dåligt dagen efter. Lyxproblem, jag vet! Men ändå rätt normala saker att vilja för friska personer i min ålder.

När jag träffar nya människor brukar jag fundera på om jag ska berätta om min sjukdom för dem, t ex om de berättar något åt det hållet för mig. I 95% av fallen blir det inte så. Jag tvekar inför chockeffekten. Det verkar också som om många omkring mig inte minns att jag har varit sjuk och därför inte riktigt förstår varför jag inte orkar med. Eller så kanske de tror att jag är helt återställd sedan långt tillbaka, bara för att jag ofta verkar vara pigg.

Idag hittade jag ett gammalt sms som min chef skickade till mig efter att jag ringt honom när jag lades in akut på KS för ett år sedan. Det var så snällt och rörande och jag insåg vilken chock det kan ha varit att få ett sånt samtal från en medarbetare, – Jag kommer nog inte tillbaka till jobbet på ett tag, för nu har jag fått en hjärntumör och ska snart opereras. Och det slog mig vilket trauma det måste ha varit för mig själv, eftersom jag (som vanligt nuförtiden) fick tårar i ögonen av att läsa sms:et.

Annars är allt finemang och jag förtränger att jag ska röntgas nu i maj.

Så länge skutan kan gå!

Är inte detta en härlig gammal klassiker så säg!

Om nöjdhet

Runtomkring mig, kanske mest på platser som Facebook förresten, ser jag hur till synes lyckade människor – både privat och yrkesmässigt – ger uttryck för en massa negativitet om sig själva. Är man inte misslyckad så är man i alla fall missnöjd, av för mig oklara anledningar. Själv brukar jag numera framhärda – på ett irriterande präktigt sätt – hur nöjd jag är med tillvaron!

Självklart finns det saker i mitt liv som jag hade velat ha på ett lite annorlunda sätt. Men vaddå – jag har ju allt det viktiga tycker jag! För närvarande är jag frisk, jag har ett jobb, ett hem och en liten familj (sambon och katterna).

Jag tycker det är ledsamt att så många inte verkar kunna se vad de har – bara det som de INTE har. Och då blir man såklart missnöjd. För det finns alltid de som har mer av något som man själv trånar efter. Det perfekta livet på något vis. Men sanningen är ju att det inte finns något perfekt liv. Den som verkar så lycklig eller lyckad har alltid sina sorger som inte syns utåt.

Själv vägrar jag be om ursäkt för att jag försöker se positivt på tillvaron. Självklart orkar inte heller jag vara positiv jämt (fråga min pojkvän). Men det är faktiskt lättare efter att man har blivit räddad till livet att vara glad och snäll mot sig själv. Jag är jättesnäll mot mig själv nuförtiden. Förr kunde jag närapå skälla ut mig om jag tyckte att jag gjorde något dåligt. Det gör jag aldrig nu. När det väl gäller har man bara sig själv och då kan den relationen lika gärna vara bra.