Magnetröntgen – så funkar det!

Hittade precis en fin liten animation (från Vårdguiden) om hur det går till att bli röntgad med magnetkamera! Informativt även för mig som har röntgats flera gånger. Den där masken över ansiktet är alltså en antenn – aha! Men varför man inte får ha smink fattar jag fortfarande inte riktigt.

Röntgenundersökningen idag gick bra. Jag fick ingen panik eller så. Det gäller bara att blunda och härda ut i oväsendet. Den här gången fick jag Mix Megapol i hörselskydden. En sak som var svårare nu, när jag är frisk (väl?), var att ligga helt stilla. Jag tyckte att det ryckte i alla kroppsdelar till och från, och jag viftade med fingrarna och tårna av ren stress, tror jag. Som tur var tyckte personalen att jag låg stilla med huvudet i alla fall. Förra gången var jag så sjuk att kroppen låg passiv helt av sig själv. Den här gången tror jag att bildsekvenserna var kortare också, som mest 5 eller 6 minuter. Hela undersökningen tog ca 30 minuter.

En sak som jag undrade över innan, och som jag som tur var vågade fråga om, var kontrastvätskan. Jag var orolig att jag bara skulle få kontrastvätska insprutat om de såg något mystiskt på bilderna. Men personalen berättade att jag alltid kommer att ta bilder med kontrastvätska (och utan) framöver. Så det är ingen ledtråd, som tur är.

Men jag har ingen aning om när jag ska få bedskedet om vad undersökningen visat. Röntgenavdelningen tar 2 veckor på sig att ge min läkare resultatet. Sedan hänger det förmodligen på hur länge min läkare har semester. När jag träffade henne sist sa hon att jag både skulle röntgas och få besked före midsommar. Jo, tjena. Nu blir det lite som förra sommaren, bara vänta och vänta på provsvar. Den här gången ska jag få svar via brev, enligt vad min läkare sa.

Det känns inte som om jag har någon hjärntumör, men det tar ju ett tag för den att växa till sig innan man känner något. Jag blev inte inlagd akut i alla fall, som förra gången. Just nu vill jag bara glömma allt det här och inte tänka på det alls. Låtsas att jag är helt normal som vem som helst.

Let’s do it!

Det är vad en av mina favorithjältinnor – Bridget Jones – brukar säga, när hon ska göra något hon egentligen är rädd för. T ex att arbeta som skjutjärnsjournalist och åka ner för brandstänger. Let’s do it! Och det tänker jag göra idag också. Bara göra det.

Det gör ju inte ens ont att röntgas så det är rätt fånigt att noja om det egentligen. Man blir SÅ himla trött på allt nojande efter ett tag och så trött på att bara tänka på sig själv.

Någon typ av riktning och mål behövs, något annat att tänka på. Och då menar jag inte jobbet. Nej, nu känner jag mig trött på att älta min sjukdom vareviga dag, det måste finnas energi till mer. Dags att ta reda på vad, kanske.

För övrigt ser det ut att bli en solig och fin dag där jag bor. Hoppas ni andra också får känna lite sommarvärme!