Arkiv för 30 06 2009
Ett brev betyder så mycket
Idag kom det – Brevet! Men först lite om hur jag spenderade förmiddagen. Jag har ju semester nu och i Stockholm finns det enormt mycket att se och göra, man behöver inte alls en sommarstuga, båt eller utlandsresa faktiskt. (Förresten ganska sorgligt att måttet på fattigdom i detta land har blivit huruvida en familj har råd med utlandssemester eller ej. Det är inte ekonomisk fattigdom det handlar om då – det är själslig.)
Eftersom jag har en tendens att tycka att jag kan unna mig något extra när det är lite synd om mig (jo, det var visst lite synd om mig som väntar på förmodat otäcka brev som kommer eller inte kommer), hade jag bestämt mig för att köpa något ur Efva Attlings Hope-kollektion. Hope passar ju bra när man behöver lite tillförsikt inför framtiden.
Så jag åkte till Söder och köpte halsbandet. Snyggt, eller hur? Sedan gick jag lite på andra sidan Slussen, den gamla delen av söders höjder där jag sällan har vistats förut. Det var fint och därifrån såg Gröna Lunds nya åkattraktion spännande ut! Jag gillar verkligen berg- och dalbanor av värsta sort, men har inte åkt någon efter sjukdomen. Sedan gick jag till Gamla stan och svettades kopiöst bland turisterna. Sedan åkte jag och handlade lite livsmedel och sen åkte jag hem.
Då låg det där – Brevet. Jag vågade såklart inte öppna det först. Och var lite förvånad över att det redan hade kommit. Men så öppnade jag och läste det här:
Bästa Anna-Stina!
Vi har nu granskat den magnetkamera som gjordes 090622. Allt ser bra ut! Den tidigare svullnaden i bakre skallgropen är nu helt borta, och lillhjärnan och 4e ventrikeln har nu i det närmaste ett helt normalt utseende. Således allt gott! …
Men hurra! En sten ramlar från hjärtat. Bifogat var också två bilder från den senaste röntgen, där man ser som en svart skugga där tumören satt. Min läkare har skrivit kommentaren: ”endast operationsrester ses”. Så himla bra av henne att sätta sig ner och skriva det här brevet! Hon är verkligen guld värd, en superläkare! (Om än en väldigt upptagen sådan.) Tur att jag fick fel om min förutsägelse att brevet skulle komma i september.
Nu kan jag sluta noja över mitt tillstånd! Och det är ett helt år kvar till nästa röntgen. Det är inte så lätt att beskriva hur det känns, men det är som om en värld öppnar sig, som man bara har kunnat se genom en dörr på glänt. Samtidigt tänker jag på alla som inte är friska denna sommar. Som har otäcka besked att vänta eller en sjukdom som inte vill ge med sig. Att inte ha råd med en utlandssemester – många skulle önska sig att det var deras värsta problem.
Det var väldigt bra att jag fick bilder från röntgenundersökningen. Då kan jag själv se att hjärnan inte ser riktigt likadan ut på båda sidor. Det är ett svart ”hål” där tumören har suttit. Vilket också förklarar varför trötthet och liknande sitter kvar så länge fter en hjärnoperation. Det blir förstås ärr som efter andra operationer. Men jag kan också se att det inte finns någon tumör där nu. Holy crap, firar man sånt här och i så fall hur?
Kommentarer (16)
