Fredagstillägnan
Den här låten tillägnar jag min pojkvän och sambo A som har stått ut med en hel del de senaste åren, men alltid funnits vid min sida vad som än har hänt. Han är värd så mycket mer än en sång, men det här är en ganska rolig version av Stand By Me.
If the sky that we look upon
Should tumble and fall
Or the mountains should crumble to the sea
I won’t cry, I won’t cry
No, I won’t shed a tear
Just as long as you stand, stand by me
Tusen miljoner tack.
Uppdatering: Med tanke på denna debattartikel i Aftobladet är tack till anhöriga ännu mer aktuellt. Vi patienter har inte möjlighet att stötta våra anhöriga så bra när vi är mitt uppe i tankarna på att vi själva ska dö. Har har förstås vården en uppgift.
4 comments so far
Svara
Klart bättre än den gamla version jag hade på LP – med Bruce Willis av alla människor! Och en fin text är det.
Visst är det så att med allt stöd från de närmaste och alla andra människor som bryr sej och stöttar när man var sjuk utan dera värme skulle man aldrig ha orkat kämpa vidare , man blir rörd av all kärlek och värme man har fått från alla. Jag har verkligen försökt att tala om vilken tur dom finns i ens liv Vilken underbar sång!
Absolut, utan stöd är det svårt både för den som är sjuk och de anhöriga. Som sjuk blir man ju dessutom väldigt upptagen av sig själv och har svårt att se andras behov. Jag har fortfarande problem med att försöka att inte vara så självupptagen….
Rehab Station i Liljeholmen där jag var inskriven bjöd in till en anhörigdag, för information från teamet, en föreläsning med en duktig neurologläkare, men också att de fick sitta i egna samtalsgrupper och dela sina speciella erfarenheter med varandra. Mycket uppskattat!
Jo, man blir självupptagen… Men det kanske måste vara så? Att vara tydlig med att jag faktiskt behöver andra, är också något jag måste lära mig.