KBT – hur användbart?

Jag har försökt att fördjupa mig i den bok om kognitiv beteendeterapi som kuratorn som jag träffade rekommenderade. Den är intressant, men jag undrar om kbt är den mest relevanta terapiformen för folk i min situation. Boken verkar utgå från att de problem (med t ex ångest) som människor kan uppleva i sin vardag inte har en reell grund. Att människor har typ mer eller mindre vardagsångest av egentligen inga skäl alls. Så är det kanske för andra, men inte för mig.

Dels har jag inte ångest (för det mesta iaf) och dels upplever jag att det finns reella grunder för att tänka som jag gör. Jag HAR drabbats av allvarliga händelser, kriser i form av yttre skeenden som jag inte kan påverka själv. För mig handlar det om att hitta vettiga sätt att integrera de händelserna i mitt liv utan att de tar över och styr mitt tänkande mot katastrof i allt som händer framöver.

Något som boken har hjälp mig att se är att jag har ett negativt mönster i mina automatiska tankar. Det betyder att de första tankar som dyker upp när något mer eller mindre jobbigt händer i vardagen är negativa. Jag har också en tendens att fastna i negativa tankefällor. Exempel: Övergeneralisering: ”Det kommer aldrig att hända något bra.”, ”Jag kommer alltid att drabbas av hemska saker.” Tankeläsning: ”Hon tycker säkert att jag är dum/patetisk/pinsam.” Katastrofiering: ”Det kommer att sluta illa.” Allt det där kan man öva på att förändra.

Jag funderar fortfarande om detta är boken för mig. Den heter KBT - kognitiv beteendeterapi – komma på bättre tankar av Åsa Palmkron Ragnar.

Älskade hatade självhjälpshylla!

Under de år som jag arbetade som bibliotekarie var det vissa hyllor i biblioteket som framstod som lite extra populära. En hylla var Deckarhyllan, en annan var den s.k. självhjälpshyllan (den hette inte så, men där står all litteratur inom ämnet psykologi, särskilt avdelning Dok, Tillämpad psykologi).

Många människor vill gärna läsa om personlig utveckling och hitta vägar att arbeta med sig själva. Dessvärre har denna hylla lite dålig status, särskilt hos många bibliotekarier, har jag lagt märke till. Det är som att alla böcker som står på dessa hyllor är dåliga och att det är lite knäppt/patetiskt/onödigt att folk vill läsa just dessa böcker.

Själv får jag ofta på skallen när jag berättar att jag inte så gärna läser deckare. Det finns ju SÅ många bra deckare, får jag genast veta. Med samhällskritik, bra personskildring, med mera. Jag skulle gärna vilja kontra med att även på självhjälpshyllan finns böcker av de mest skiftande kvaliteter. Allt är inte så bra, men allt är inte skit heller.

Jag undrar hur jag skulle ha klarat mina senaste 10 år i livet utan att öppna någon av dessa böcker. Kanske skulle det ha gått bra ändå, men de har definitivt hjälpt mig till en bättre livskvalitet. Hjälp till självhjälp alltså. Alla har sina sorger att bära, men vissa är ju tyngre än andra. Varför då inte läsa något som kan hjälpa en att hantera sin livssituation någorlunda. Jag vet inte hur det kan vara fel och patetiskt om det fyller en bra funktion. Så ni som läser dessa böcker, skäms inte – be proud!

Nu har jag precis fått ett tips på en sådan där bok av min nya kurator. Sedär – inte ens professionen förkastar böckerna.

Läst

För ett tag sedan läste jag en roman om ett lite ovanligt ämne. Boken handlar om en kille som är dövblind. Han kan alltså varken se eller höra något. Hur funkar ett sådant liv, undrar vi som har både syn och hörsel. Det är ganska svårt att bara föreställa sig ett sådant liv. Vad kan man uppleva och hur klarar man sig?

Boken – Nästan som alla andra – av Joanne Greenberg ger en bild av hur ett sådant liv kan gestalta sig. Killen som det handlar om gör det mesta som vi ”vanliga” gör, han arbetar, har vänner, läser och han skriver dikter. Boken handlar också om hur han träffar en tjej, och hon kan både se och höra. Killen kommunicerar med hjälp av tecken som görs på handen. Man måste alltså ha fysisk kontakt för att kunna prata. Han läser genom blindskrift och skriver på en skrivmaskin (det här är före datorernas tid).

Förutom att det är intressant att få inblick i hur den här killen lever, innehåller boken som sagt en kärlekshistoria och det händer en hel del annat också. Boken är skriven 1990 och finns på de flesta bibliotek runtom i landet. Rekommenderas!

När jag skriver detta kommer jag också att tänka på en av affischerna som användes för Paralympics förra året. Det är en bild av Anders Olsson, en av guldmedaljörerna i simning. Texten lyder : ”Mental träning? Pröva att aldrig mer kunna gå.”

Läsmättnad

Nu har jag kommit till en punkt då jag inte vill läsa om sjukdom och överlevnad mer. Inte just nu i alla fall, jag känner mig mätt på den litteraturen. Inte för att den är dålig, men för att jag tror att jag har bearbetat tillräckligt mycket för att vilja lägga just de böckerna åt sidan – för tillfället.

Sjukläsning - no more

Min boklista finns under Litteratur-fliken, men här kommer den i kortversion:

Bra böcker om att överleva svår sjukdom
Berntsson, Ulla, Lite cancer är inte så farligt
Förändringar : tio kvinnor skriver om cancer
Sandén, Ulrika, …och jag vill leva
Stolt, Carl-Magnus, Att vara levande : berättelser om förlust, kärlek och överlevnad
Svedelid, Olov, Riden av maran, besatt av demoner, helad av änglar
Watt, Ben, Patient : den sanna berättelsen om en ovanlig sjukdom

Bra böcker om att överleva svåra olyckor
Parrado, Nando, Miraklet i Anderna : mina 72 dagar på berget och den långa färden hem
Det finns fler böcker – dels som jag ännu inte har läst och dels som rör sig i gränslandet kring överlevnad. Kanske återupptar jag just detta läsande lite senare. Eftersom jag har läst böcker nästan så länge jag kan minnas, så är det ett naturligt sätt för mig att söka kunskap och ta del av andras erfarenheter. Jag vet att det inte är så för alla, vi hittar väl alla våra egna vägar. Nu ska jag läsa helt andra saker. Som t ex chick lit.

Boken om fjärilen är läst

Så har jag då slutligen läst Fjärilen i min hjärna av Anders Paulrud. Det är svårt att ha någon speciell åsikt om boken, eftersom jag inte lyckas hitta någon distans till den.

Tvärtom har jag eftersträvat att läsa den helt distanslöst, i första läsningen. Sedan läste jag om den, och då försökte jag föra en läslogg för att hitta (litterära) mönster i romanen. Men det sket sig tyvärr rätt så duktigt ändå. Jag har ingen aning om hur denna roman kan uppfattas rent objektivt, är den bra, är den dålig?

På flera ställen refererar boken till Joan Didions Ett år av magiskt tänkande, som jag ju också precis har läst. Det känns som en cirkel av läsande.

Så min eventuella analys av Fjärilen i min hjärna får vänta till bokkollot i slutet av månaden. Då har jag tänkt vara med på ett boksamtal om den. Det känns bra att ha läst boken nu i alla fall.

En till bok om döden

På onsdag ska jag hämta ut Fjärilen i min hjärna på biblioteket. Det är Anders Paulruds sista roman, som kom ut efter författarens död för ett år sedan.  För några år sedan, när han ännu levde, hade jag flera gånger föresatt mig att läsa några av Paulruds böcker. Av det jag hörde och läste om böckerna verkade de intressanta. Men det blev aldrig så då att jag läste dem.

Förresten har jag gjort likadant som Paulrud - använt en bild av min hjärna som titel. För bloggen alltså. Han hade en ”fjäril” och jag hade en ”knopp”.

Paulrud dog av lungcancer, och något år tidigare hade han överlevt en hjärntumör, har jag läst mig till. Nu har jag också tagit del av några av dagstidningarnas recensioner av romanen Fjärilen i min hjärna, och av dem kan man förstå att boken är svårbegriplig för recensenterna. På något sätt förväntas Paulrud kunna förklara hur det är att dö. Men sådant låter sig inte så lätt fästas på papper. Han lever ju också ännu fortfarande medan han skriver.

För ett år sedan läste jag Augustprisvinnaren Stundande natten av Carl-Henning Wijkmark, som också beskriver en döende man. Jag minns det som en väldigt osentimental roman. Undrar hur jag hade uppfattat den idag.

Det skulle ju bli väldigt konstigt om jag läste om alla böcker jag tidigare nånsin läst för att se vad jag tycker om dem NU efter hjärntumören. För till viss del har jag säkert ändrat min syn på saker och ting. För det första är jag mer kritisk än tidigare. För det andra har jag ett helt annat perspektiv på livet, vilket säkert påverkar det mesta.

Det är också intressant att fundera över vilket förhållande vi har till döden sådär tillvardags. Alla normalfriska alltså. Är man sjuk så är det ju lite annorlunda. Döden är på något vis väldigt tabu och fjärran från våra liv. Man kan ofta låtsas som om den inte finns, för den syns inte.

Ett ganska tilltalande sätt att hantera döden (tycker jag alltså) finns i filmen Corpse Bride av Tim Burton. Det handlar om en ung man som av misstag blir gift med en död brud. Och när jag väl är inne på detta tema bör jag naturligtvis fortsätta till John Ajvide Lindqvist och Selma Lagerlöf, men jag stannar här för idag.

Nyläst och lilla katten

Igår läste jag ut en otroligt bra roman, Svart dam av Maria Fagerberg. Den handlar om en tjej som är inlagd på sjukhus och som snart kommer att dö. Hemma finns hennes man och lilla dotter. Hela situationen är beskriven på ett sådant sätt att det känns som om det är självupplevt. Väldigt autentiskt. Men det kan det ju inte vara, eftersom författaren har skrivit flera böcker efter denna. Men säkert har hon legat på sjukhus någon gång. Bara det där med hur ny personal kommer och går, den lätta plågan när de inte lyckas sticka en. Den trista miljön och kaffevagnen.

En episod i boken fastnade jag särskilt för. Det är när en vänninna ska komma och hälsa på, som den sjuka tjejen uppfattar som rädd för svåra saker och allvar. Hon tror att mötet – det sista – ska bli misslyckat och plågsamt. Men det visar sig bli tvärtom, kompisen vågar ställa de svåra frågorna och backar inte undan. Människor kan visa oväntade sidor.

Jag kommer förmodligen att träffa författaren i slutet av månaden och då hoppas jag få tillfälle att fråga mer om den här boken. En ”överlevnadsbok” är det ju inte, men väldigt bra ändå.

Idag fyller katten (den större av dem) tre år. Det var något av det bästa jag gjort att skaffa katt. Det är SÅ roligt att ha katt, ännu roligare än jag förväntade mig! Ungefär samtidigt som jag skaffade katt blev jag sambo. Det var också väldigt roligt. Från att ha varit ensam och stressad i flera år, fanns det äntligen två stora anledningar till att gå hem till en lägenhet som inte längre var tom.

 Men mina ”ensamvanor” hängde tyvärr i ett par år. Jag hade skaffat mig mycket bisysselsättningar under tiden som jag bodde ensam. Det var styrelseuppdrag och universitetskurser (plus heltidsjobb), och jag hade helt enkelt mer att göra än som var nyttigt. Det är egentligen först nu efter min sjukdom som jag kan känna mig avstressad och uppleva att jag är ledig när jag är ledig. Det känns väldigt bra!

Att kartlägga det obegripliga

Nu har jag precis läst ut Ett år av magiskt tänkande av Joan Didion, som jag köpte i somras/våras men inte orkade läsa då. Eller, läst ut, de sista 30 sidorna saknas i mitt exemplar! Får försöka få tag i ett komplett exemplar snart helt enkelt.

Det var väldigt skönt att det inte var en sentimental bok. Jag hade befarat det. Men Joan Didion är en erfaren författare av hög kvalitet, skulle man kunna säga. Hon beskriver händelseförloppet då hennes man plötsligt dör, och hennes dotter två gånger ligger dödssjuk, inom loppet av mindre än ett halvår. Det är som om Didion har ett behov av att utreda hur det kunde bli så. Vad ledde fram till det ögonblick då ”man sätter sig ner för att äta middag och livet som man känner det tar slut”?

Joan Didion läser journaler och medicinska verk. Kan man ta reda på hur livet kan förändras, eller ta slut, på ett ”vanligt” ögonblick ? Finns det någonting i det som skedde de senaste åren, veckorna, dagarna, som pekar mot det ögonblick då livet förändrades?

Det är intressant och engagerande att läsa om Didions kartläggning. Hennes försök att förstå det som är obegripligt. För det är allmänmänskligt, det att försöka förklara och förstå. Jag känner igen det hos mig själv.

Vilken tid det och det hände, vem man träffade där och vad den sa. Vilken medicin man fick i vilken slang, hur mycket. Något som jag har funderat över är vad de två unga manliga läkare som såg till att jag slutligen fick röntgas (och därigenom räddade mitt liv) vet om mina fortsatta öden och äventyr. Jag har läst att en distriktsläkare träffar på en hjärntumörpatient i snitt vart 5:e år. Kommer man ihåg de få patienterna?

Hade de något möte på min vårdcentral där de diskuterade mig och mina röntgenbilder och att jag varit där tidigare, men då inte fått någon egentlig hjälp? Det jag vet är att min ”epikris” skickades dit då jag skrevs ut från rehabiliteringskliniken i maj. Jag har inte varit där sedan min olycksaliga – eller lyckosamma - röntgendag.

I juni återvände jag till den träningsanläggning där jag fått sjukgymnastikhjälp under sjukdomstiden. Jag ville gärna träffa min sjukgymnast för att berätta varför jag inte dök upp på vår bokade tid den där tisdagen i april, att jag istället hamnade på neuroakuten. När jag låg på akuten funderade jag hela tiden på hur jag skulle få tag i hennes nummer så jag kunde avboka…

Jag blev lite besviken över mötet, eftersom sjukgymnasten verkade mer intresserad av att klarlägga att hon inte gjort något fel, än av hur det gått för mig, att jag hade en helt annan diagnos än den hon satte på mig (utbrändhet).

Och så tänker jag på det där jag sa till min pojkvän, ett par veckor innan jag togs in på sjukhus, att om jag dör så ska han få ärva mina saker och katter. Då hade jag ingen aning om hur sjuk jag var… eller hade jag det? Hursomhelst får han fortfarande inte ärva mig, eftersom vi inte är gifta (än).

Jag har inte bestämt om ”Ett år av magiskt tänkande” kommer med på min överleva-boklista. Men den är läsvärd för alla, tror jag.

En bok till

Nu har jag kompletterat min litteraturlista (se fliken ovan) med ytterligare en bok, Miraklet i Anderna (längst ner i listan). Jag har utvidgat listan till att också innehålla böcker om erfarenheter från att överleva olyckor och katastrofer. För jag tror inte det behöver vara så stor skillnad vad gäller hur man upplever olika trauman efteråt.

Olov Svedelid är död

Det känns bra att jag läste Olov Svedelids sista bok, nu när jag vet att han är död. Att få ta del av hans tankar inför döden, som han lyckligtvis han uttrycka innan han gick bort, känns värdefullt. Såhär skrev DN i somras:

- Att tycka synd om sig själv och fråga sig varför cancern drabbat just en själv är meningslöst. Det finns ingen rättvisa. Varför skulle inte cancer drabba just mig?
- – -
- Hela livet kan förändras i en utandning. Den som kämpat sig igenom sjukdom och smärta vet på vilka små marginaler vi lever och känner i grunden villkoren för ett gott liv.
Olov Svedelid, DN Söndag 2008-06-01

Läs gärna min lilla recension av Riden av maran, besatt av demoner, helad av änglar i litteraturlistan. Här är andra inlägg jag skrivit som nämner Olov Svedelid.