Dagen då Dr Shepherd opererade en hemangioblastom

Till min stora förvåning och höga nöje fick Dr Shepherd i dagens avsnitt av Grey’s Anatomy ta sig an en riktigt maffig hemangioblastom. Det är en typ av tumör som kan förekomma i hela det centrala nervsystemet samt i vissa fall även i njurar och ögon. Patienten i avsnittet hade sin i ryggmärgen. Jag hade min i lillhjärnan.

Det typiska för hemangioblastomer är bland annat att de  är väldigt vaskulära, dvs rika på blodkärl och är lätta att känna igen på sin körsbärsröda färg.  Det typiska är också att om man lyckas ta bort dem så är patienten sedan botad.

Dr Shepherd är cool, men jag föredrar fortfarande min neurokirurg Dr Haldor. Men det var lite roligt att ”min” tumör var på tv. Den är ju så ovanlig!

En riktig Idol

Jag såg fragment av den fina dokumentären om Juliette Binoche på tv igår. Den går att se igen på söndag. Hon har varit en favorit sedan jag såg Frihet Den blå filmen för säkert 15 år sedan. Tänk att vara så vacker och begåvad – och samtidigt så klok!

Sjukhusserier, klädfrågor och sånt

Jag har tidigare skrivit om sjukhusserier som House och Grey’s anatomy här, här och här. En ny säsong av Grey’s Anatomy har precis rullat igång på 5:an och jag vill verkligen lyfta fram hur bra den är, jämförelsevis. Visst, den innehåller alla förenklingar och dramatiska formler som en tv-serie måste göra, men det finns en meningsfullhet bakom, som går lite utöver bara underhållning. Så upplever jag det i alla fall. Jag tycker att den är SÅ bra, därför att den tar sig an de existentiella frågorna på ett sätt som fungerar. Det är svårt att göra det i underhållningskostym, men det lyckas i det här fallet. Utan att man måste softa linsen, lägga på stråkar eller låta tårarna flöda alltför mycket.

Det lilla jag har sett av House på senare tid bekräftar det jag tycker sedan tidigare. Serien rullar på i sin förutbestämda mall, karaktärerna är verkligen karikatyrer och patienterna endast bifigurer, i bästa fall. Jag gillar skådespelaren Hugh Laurie, men en fet spark i röven ska han ha som House.

Nu börjar jag kunna ha mina vanliga byxor. Skönt att bli ”normalsmal” igen, men jag gillade särskilt ett par av mina (3) nyinköpta mammabyxor och hoppas att jag kommer att få användning för dem i framtiden igen.

Kärlek på lasarett

Som så många andra följer jag kirurgerna dr Greys och dr Shepherds vardag med kärlek och neurokirurgi på kanal 5. Jag skulle nog helst inte vilja ha dr Shepherd som min neurokirurg. Det ser ut som om han mest petar runt lite när han opererar hjärnor.

Det sympatiska med serien och som gör den mer sevärd än t ex dr House, är att det finns en mänsklighet och inte minst empati med patienterna. Nu har man t ex låtit en av doktorerna bli obotligt cancersjuk. Izzie fick idag äran att gifta sig, i avsnitt nr 100, strax efter att hon fått veta att hon har en inoperabel hjärntumör. Det kan verka lite väl sentimentalt, men faktum är ju att den som blir svårt sjuk får lättare att se vad som egentligen är det viktiga i livet. Problemet är att man kan bli ganska ensam om att se detta, i och med att man är ensam om sin upplevelse. Existentiellt ensam, alltså. Men jag tänker nog inte diskutera Izzies bröllop i något forum eller så.

Komma igen

Kunskapskanalen har precis visat en bra serie om rehabilitering, Komma igen. Man har kunnat följa människor med olika sjukdomar och skador som kämpat för att återfå krafter och förmågor.

Om man har missat serien går det ändå bra att via Kunskapsspanarna ta del av en massa lästips om ämnena som serien har tagit upp. Där finns både tips på böcker och många bra länkar och tidskrifter. Kolla upp!

Light & Day

Nu har jag hittat temat till Himlen kan vänta – Light & day med The Polyphonic Spree. Den här musiken verkar ha varit med i både Scrubs och Eternal Sunshine of the Spotless Mind. Konstigt, jag minns inte det, trots att jag sett båda. Här är dock en annan video/version.

Himlen kan vänta

Igår fick jag slutligen tid att se ett helt avsnitt av Himlen kan vänta. Det är helt fantastiskt att sådana tv-program görs. Annars kan man lätt tro att det är ett för ”smalt” ämne, att göra tv-program om människor som är sjuka och som har något att förmedla. För vem orkar/vågar lyssna på sjuka människor i den vanliga vardagen?

Det var nästan som en flashback när jag såg Helena gå omkring på KS-området i miljöer där jag själv har varit sjuk. Jag förknippar KS-området med stort obehag och har tyckt det varit jobbigt de två gånger som jag varit där efter min operation.

Det var så skrämmande att se Helenas besök hos läkaren, där de först småpratar lite och sedan säger läkaren att att det inte har gått bra, att tumören har växt till dubbla storleken. Jag vet ju att Helena inte lever längre, men på nåt sätt vill man ändå att hon ska få positiva besked. Jag kan inte förstå hur hon överhuvud taget kunde hantera situationen, men det är väl så att om man måste så kan man. Själv kunde jag inte värja mig för just den delen av programmet, det var för nära min egen upplevelse.

Det är en oerhört skrämmande tanke att man har något dödligt som växer inuti ens huvud och som man inte kan se eller påverka.

En otrolig tur har jag haft, som ”bara” har haft en godartad tumör. Samtidigt tänker jag på hur lite kunskap det finns bland ”vanliga människor” om hjärntumörer. Inte hade jag en aning om hur många olika sorter och varierande svårighetsgrader det finns, förut. Jag trodde nog att nästan alla dog av det. Den enda jag kände till som inte dött var artisten Marie Fredriksson.

En kollega jag hade för några år sedan dog av hjärntumör, jag har ingen aning om vilken sort. Hon försvann bara, kom aldrig tillbaka efter ett jullov. Och det fanns tydligen ingen behandling hon kunde få. Det är nog den bilden många har, att de allra flesta dör.

Jag ska försöka ta reda på statistik kring hur många som egentligen överlever. Alla överlevande finns ju därute någonstans, varför hör man så sällan deras berättelser? Kanske för att de har förstått att ingen egentligen orkar lyssna på deras upplevelser. Friska människor vill inte höra något som kan påminna om deras egen dödlighet.

Snurrigt & tröttande

Just nu känns det som om jag har 1000 detaljer att hålla reda på.  Det gör mig splittrad, lättirriterad och trött. När man får grinig feedback istället för positiv respons på saker och ting, känns det förstås ännu motigare. Ibland vill man bara skrika: – Men herregud, jag rehabiliterar mig forfarande från en hjärntumör, fatta…! Men det gör man inte, för det är inte så professionellt.

Igår kväll fick jag ett riktig trötthetsbacklash, somnade i soffan framför House, som jag för övrigt inte begriper varför jag tittar på. Hade House varit min läkare så skulle han ha fått en fet spark i röven, dessutom hade han nog blivit fråntagen sin läkarlegitimation. Det är osmakligt att man gör sjukdomsfall till små tv-deckarhistorier, där det handlar om att lista ut vilken mystisk sjukdom patienten har. Det handlar aldrig om patientens upplevelse, och deras symtom är alltid en freakshow.

Nu är jag i kontakt med sjukvården i ett annat ärende (inte för att jag är sjuk). Det är dubbla känslor.

Förhoppningsvis kan jag hitta tid till att följa Himlen kan vänta, som jag hittills inte kunnat se.

Eli Stone – mannen som gav glamour-aneurysmen ett ansikte

Har ni också sett tv-serien Eli Stone som går på femman på onsdagar? Det har i alla fall jag gjort några gånger. Eli, som är en ganska framgångsrik advokat, drabbas av en aneurysm, dvs ett slags åderbråck i hjärnan, som visar sig inoperabelt. Ett livshotande tillstånd alltså. Som också framkallar hallucinationer som kan dyka upp närsomhelst.

Eli verkar trots sitt kritiska tillstånd inte vara särskilt orolig. Eller jo, han är orolig, men mest för att hans chef, som också är blivande svärfar, ska få veta att det är något fel på honom. Under tiden används aneurysmen som trigger för intrigen i varje avsnitt. Hallucinationerna har nämligen alltid ett viktigt budskap att förmedla. Det finns någon som Eli ska hjälpa eller rädda. Sitt förhållande räddar han dock inte, den svala flickvännen ger sig utan protester när Eli säger att han vill göra slut därför att han är sjuk.

För min del känns Eli Stone mest som en förevändning för att göra en lätt uppdaterad Ally McBeal, fast denna gång med en ung manlig advokat som ser syner (istället för den rara Ally). Och aneurysmen känns som svepskälet för detta.

Jag har svårt att bestämma mig för om Eli Stone är kränkande, fantasilös och småtråkig, eller lite lätt underhållande tv.

Sevärt

När En fri kvinnas bekännelser gick på tv förra gången missade jag det. Lyckligtvis såg jag första avsnittet (repris) igår kväll, och jag kommer försöka följa serien. Vet inte riktigt varför jag tyckte programmet var så intressant. Kanske för att det verkade så autentiskt. Det rör sig om en dokumentär där kameran är med i alla typer av situationer, men där filmaren egentligen filmar sig själv – genom att filma sina vänner och be dem filma henne.

Vilka är frågeställningarna för en kvinna som valt och fått det fria livet? Som genomfört sina drömmar och gjort det hon velat. Man kan se så mycket annat, böcker filmer, som fokuserar på kvinnor som är formellt förtryckta, har fått stå tillbaka för familjen etc. Men hur är det för den kvinna som är ”fri”? Mycket intressant. Rekommenderas.