Trögfattad

Fortfarande känns de där dagarna i april när jag lades in på sjukhus som ett trauma. Jag kan liksom inte fatta att det har hänt – fortfarande! Mycket märkligt.

I helgen försökte jag fråga ut min pojkvän om vad som egentligen hände. – När fick vi se röntgenbilderna första gången? Fick vi se dem TVÅ gånger? Pratade vi något medan vi väntade på ambulansen? Visst kom det in en sköterska flera gånger medan vi väntade? Var det någon som frågade hur DU mådde? Lät mina föräldrar ledsna på telefon? Hur kändes det när jag opererades och du gick hemma och väntade? Etc, etc…

Tiden på Karolinska känns onekligen som den jobbigaste såhär efteråt. Just när det pågår är man så fokuserad på det som ska ske (operation) att man blockerar ut det mesta annat. En överlevnadsinstinkt kanske. Sängen där man ligger och att få medicinering (och information) blir det universum man känner till. I en chockfas och inför/efter ett sådant ingrepp är man inte heller i stånd att tänka på någon annan än sig själv. (Jag kanske ska inflika att det här är hur jag upplevde det, kanske är det annorlunda för andra.)

Därför har jag tidigare haft svårt att svara, när jag fått frågan om hur min sambo mår och har haft det. Nu har jag som sagt försökt att få lite grepp om hans perspektiv också. Jag kan tänka mig att om motsvarande hade drabbat honom så hade jag fått psykbryt. Det var nog lika bra att det var jag som fick tumören, och inte han.

Annonser

2 comments so far

  1. Frida on

    Hej! Vi har länkat till din blogg från KS-bloggen nu! 🙂

  2. anna-stina on

    OK, vad fint! 🙂


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: