Rädsla och mod

I perioder har det känts som om jag är rädd för precis allting. Att åka bil (tänk om vi krockar och jag får en smäll i huvet), att åka tunnelbana (tänk om jag trillar omkull när jag ska gå av), att träna (tänk om jag tar i för mycket och något i huvet går sönder), att gå ut bland folk (de kommer att se att jag har ett ärr i huvet och tro att jag är ett freak!), rädd för framtiden. Över huvudtaget ett sänkt självförtroende. För tankarna är ju: – Om detta kan hända, då kan vad somhelst annat hända. Precis vad somhelst.

De finns säkert de som tycker jag är lyckligt lottad, som har haft en godartad tumör och dessutom inga komplikationer efter operationen. Och så är det ju. Jämfört med många andra är jag väldigt lyckligt lottad. Men det är inte alltid man klarar att tänka så på egen hand.

För vad ska man göra när man blir sådär rädd för allting? (Ja, man ska ju inte lägga sig i sängen och läsa John Ajvide Lindqvists senaste skräckroman, som jag gjorde igår kväll när jag var ensam hemma, i alla fall.) Man har bara två val: Att möta sin rädsla eller att lägga sig platt och ge upp.

I det första fallet kan man forsätta sitt dagliga liv, det kan man knappast i det andra. Så egentligen har man inget val. Man måste genomföra det man är rädd för, eftersom man då förmodligen kommer märka att det inte var så farligt som man trodde. Eller så var det farligt, men på något sätt kom man igenom det ändå.

Om man har klarat av svårigheter tidigare i livet, så är man bättre rustad för nya problem. För någonstans har man hittat redskap att hantera saker och försöka gå vidare. Så är det nog för min del i alla fall. Kanske handlar det om mod, när man utmanar sina rädslor. Kanske handlar det som sagt om att man inte har något val, om man vill fortsätta och gå vidare.

Avslutningsvis, jag var just hos en frisör. Tada! Alla slitna toppar är nu borta. Ytterligare en sak som jag var lite nervös inför. Men det gick hur bra somhelst, och frisören övertalade mig också att det visst inte syns att det fattas hår på ena sidan av huvet. Det går bra att ha håret utsläppt, ingen kommer att se skillnad. Så nu får jag väl gå ut och kolla om det stämmer…

Annonser

2 comments so far

  1. Jojo on

    Att möta sin rädsla är en stor grej, det är svårt men det är ju det man måste göra, precis som du säger.

  2. Anna-Stina on

    Just det, jag tror man klarar det man måste. 🙂


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: