Min första sjukhusvistelse

Det var andra gången som jag låg på sjukhus nu i våras. Första gången var när jag var 14 år gammal. En odelat negativ upplevelse jämfört med hur det var nu senast.

Jag tror det är stor skillnad på hur man både bemöts och hur man själv hanterar mötet med vården beroende på om man är barn eller vuxen. (Det är i alla fall min erfarenhet, sedan kanske andra har helt andra upplevelser.)

I alla fall, vintern/våren 1986 var en mörk period i Sveriges historia. Statsminister Olof palme sköts till döds på öppen gata och lite längre fram på vårkanten inträffade den sk Tjernobylkatastrofen med spridning av radioaktivt nedfall över stora delar av Sverige. Själv var jag en 14-åring som vantrivdes med det mesta; mig själv, mitt liv, skolan, you name it. Därför var det kanske inte så konstigt att jag började känna mig lite underlig under vintern/våren.

Jag fick smärtor i bröstkorgen som spred sig ut i armarna. Sedan återkommande hjärtklappning. Till slut tog mina föräldar mig till vårdcentralen, och därefter blev det inskrivning på sjukhuset. Alla trodde att jag hade hjärtfel. EKG-undersökningar blev rutin och jag fick t o m göra ett ultraljud.

Mötet med läkarna blev inte bra. Majoriteten av de jag träffade talade över huvudet på mig med mina föräldrar. De talade om mig i tredje person fast jag satt i rummet. Som 14-åring är man fullt kapabel att intellektuellt förstå precis allt som vuxna säger. Däremot saknar man den erfarenhet och mognad som behövs för att kunna hantera sina känslomässiga reaktioner. Jag var rädd hela tiden, eftersom jag trodde att jag skulle dö, och kände mig kränkt av läkarnas beteende.

Naturligtvis(?) saknade jag förmåga att säga ifrån mot den behandling jag uppfattade som kränkande. T ex att jag fick ta av mig på överkroppen inför samtliga övriga patienter när läkarna kom på ronden. Förstås oerhört pinsamt och obehagligt för en 14-årig tjej. Deras omdömen om min kropp, hur den såg ut, osv saknade jag också förmåga att hantera. Jag tog det personligt och blev väldigt ledsen när det var ”fel” på det ena eller andra. Jag var t ex väldigt smal och hade redan enorma komplex för det, vilket späddes på av läkarnas helt okänsliga kommentarer.

Mina föräldar sade inte heller ifrån mot bemötandet. Kanske uppfattade de inte att jag blev olämpligt bemött, kanske vågade de inte ”sätta sig upp” mot läkarnas auktoritet?

Till slut uppdagades det att jag inte hade hjärtfel. Jag hade skolios, vilket orsakat smärtorna, och hjärtklappningen hade jag fått av simpel oro. Med ett självförtroende som var sämre än någonsin skrevs jag ut från sjukhuset. I flera år drömde jag om att skriva ett brev till sjukhuset och berätta hur jag hade känt mig när jag var inlagd där. Men det blev aldrig av. 

En fin sommar följde sedan och jag köpte min första hund! Tack och lov för hundvalpar.

Annonser

No comments yet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: