Hjärntumörer på nätet

När jag själv blev sjuk så hade jag önskat att det fanns något att läsa om min sjukdom på nätet (på svenska), och något om människor som överlever hjärntumörer, för det gör ju väldigt många. En förhoppning jag har med den här bloggen är att någon som är i liknande situation som jag var i förut, ska finna lite hopp i att man inte är ensam om att bli drabbad. Och att man kan överleva.

För man får gärna intrycket av att de flesta dör, på forum och annat där förtvivlade anhöriga söker kontakt med andra. Det känns som om anhöriga är de som har de starkaste rösterna när det handlar om att drabbas av hjärntumör. De som är drabbade personligen är ganska svåra att hitta på nätet. Kanske inte så konstigt, då sjukdom och eventuella handikapp säkert hindrar många. Och har man väl blivit frisk kanske man vill sluta älta sin sjukdom? Men en sån här sak är ju inte precis något man glömmer och lägger bakom sig. Säkert bleknar minnena med tiden, men man är lite förändrad, kanske vet man inte riktigt hur.

Det känns nästan som ett kall, att skriva om detta nu när man är frisk. Att kunna ge åtminstone EN person lite hopp. Och det att man inte är ensam.

Annonser

5 comments so far

  1. Gun-britt W on

    hej är en kvinna på 48 år blev opererad för hjärntumör mars 09 som tur var var den god artad har varit på mitt första återbesök och allt visar att det är bra , men inut tar det mycket längre ti är fortfarande väldigt trött sover mycket mera och är inte så energisk längre har mycket lättare att börja gråta för små saker , har börjat arbetstränna 2 timmar vilket funkar bra men man känner pressen att de vill att man skall börja mera , det är tuffare tider nu de förstår inte att det tar tid att hitta sej själv igen ialla fall den person man har blivit efter sjukdomen, var sjuk ca ett halv innan jag fick ett stort ep-anfall och blev medvetslös, innan hade man kännt sej konstigt frånvarande och nära och svimma sökte läkare men blev hemmskickad med svar att allt bara var stress, bra att man har kunnat läsa din blogg och få en inblick hur anndra har det,att man inte är ensam mvh Gun-Britt

  2. Gun-britt W on

    stavfel menade ett halvt år

  3. Anna-Stina on

    Hej Gun-Britt, ja, visst tar det lång tid att återhämta sig och det mesta blir aldrig som förut igen. Även om vi inte är många så är du inte ensam om att ha upplevt hjärntumörsjukdom. Man måste ge sig själv tid att återhämta sig, det är inte som att läka ett benbrott. Och psykiskt sätter det spår som kanske stannar kvar för alltid. Hoppas det går bra för dig framöver!

  4. Katarina on

    Hej!
    Jag känner så väl igen mig i det ni skriver. Opererades den 1 juli i år och är fortfarande trött och väldigt ”lättstressad”. Just nu försöker jag lära mig att gå vidare, vilket inte är så lätt som omgivningen tror. Får ofta komentarer som ”oj, det måste kännas som om du fått en andra chans” och ”du måste ju vara jätteglad” osv. Visst är jag lättad att allt gått bra, men är ändå nedstämd och gråter mycket.
    Då jag fick beskedet att jag hade en hjärntumör läste min sambo din blogg, han ville att även jag skulle läsa men jag orkade inte ta in något just då. I efterhand har jag dock läst och haft ett stort utbyte av det du skriver. Det är skönt att veta att man inte är ensam, även om jag naturligtvis inte önskar någon annan detta.
    Jag önskar att det fanns en större förståelse för att läkningsprocessen tar tid, att orken inte finns, att det är mycket att bearbeta. Jag försöker i dagsläget studera och samtidigt ta hand om två små barn, en ganska krävande tillvaro även då man är helt frisk. Det finns stunder då jag bara känner för att lägga mig ned och skrika, så finns det bättre dagar då den där glädjen över att allt gick så bra faktisk infinner sig. Jag hoppas att jag lär mig att leva med alla MR-undersökningar och rädslor för att tumören ska börja växa igen och att orken och glädjen ska komma tillbaka, snart!

  5. Anna-Stina on

    Det tar lång tid att gå vidare, och även om man är glad att man lever kan det stundtals kännas mycket tungt. Något att lära sig leva med… Viktigt att omgivningen kan förstå att det tar tid. Hoppas det ska gå bra för dig, Katarina! Fint om du har haft utbyte av bloggen!

    Efter min hjärntumörsjukdom har jag drabbats av flera andra svåra händelser och då är det lätt att alla de jobbiga känslorna från tumörtiden blossar upp igen. Detta är inget man ”klarar av” en gång för alla och bara lägger bakom sig.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: