Tumöröverlevare

När jag hade läst Ulrika Sandéns bok … och jag vill leva hittade jag till en av de webbplatser där hon skriver, Tumöröverlevare. Där berättar några personer som är eller har varit sjuka i allvarliga hjärntumörer om sin sjukdom och sin medicinska behandling. Ulrikas egen sida är uppdaterad idag angående problem som hon har med Försäkringskassan. Då man får bestående men av sin tumör innebär det givetvis en helt annan situation än då man endast är sjukskriven några månader, som jag var.

Ulrikas tumör är av en sort som brukar återkomma, naturligtvis en ständig skräck som eskalerar vid den årliga röntgenundersökningen. Hon beskriver att hon nyligen fick symtom som hon trodde berodde på att tumören var tillbaka. Som tur var hade problemen mindre allvarliga orsaker. Såhär skriver Ulrika Sandén:

Jag tänker på vilken påminnelse jag fick, om livet. Hur glad jag är att jag lever. På samma gång fick jag också se vilken rädsla denna sjukdom väcker i andra. Under de två utredningsveckorna turades vänner och släktingar om att ta med mig på saker, att ringa, att visa att de bryr sig. Alla utom en engagerade sig. Hon sprang i stället och gömde sig. Tittade t o m åt andra hållet när vi stötte på varandra. Vad glad jag är att jag upptäckte det nu och inte när/om jag verkligen blir sjuk…

När jag själv låg på sjukhus blev jag väldigt glad för de som hörde av sig och kom ihåg mig. Minsta lilla sms eller vykort betydde verkligen allt. Människor som jag inte förväntat mig skulle höra av sig, gjorde det. Även om jag inte orkade med eller ville ha besök (ville inte bli sedd i mitt elände) så var telefonsamtal, blommor, sms och kort livlinor till världen där ute, som jag förhoppningsvis skulle bli en del av igen någon gång.

Kanske förstår man inte som frisk hur mycket sådant kan betyda för en som är sjuk. För jag har också blivit lite förvånad över dem som aldrig hörde av sig och fortfarande inte har gjort det. Trots att de borde/måste ha vetat. De är personer som jag inte vill lägga någon energi på idag.

Nu vill jag helst gå vidare. Sjukdomen har lagt beslag på nästan ett år i mitt liv, eftersom symtomen började komma i december förra året och jag fortfarande inte är helt återställd. Det var som att livet hamnade i pausläge och jag blev huvudperson i en surrealistisk teaterpjäs. Och efteråt blir inte allt detsamma som förut. Men det tar ett tag att komma underfund med om jag har samma önskningar och planer som före sjukdomen. På något sätt relateras allt till de där absurda veckorna i våras.

Annonser

1 comment so far

  1. Mia on

    Hej!
    Jag håller helt med angående om att höra av sig-jag blev oxå superglad för minsta lilla sms även om jag som du kunde tycka det var svårt med fysiska besök..jag är en stark person vanligvis och nu låg jag där, ”liten, rädd och beroende av andra”..Vissa som jag ej haft så nära växte till stora personligheter medans andra jag trodde var nära försvann..varför vet nog bara de men jag tror att man påminner dem om sin egen dödlighet då jag från ung, stark och frisk plötsligt ramlade ihop i något så läskigt som växer i hjärnan..Det märkligaste är dock efteråt, när allt ”gått bra” då tystnar telefonen men då kände jag att man behövde lite peppning för det var då det tuffa jobbet med att komma tillbaka startade..
    Hoppas du får en bra dag-jag läser vidare hos dig och är glad att jag funnit din blogg.
    kram


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: