Den bortklemade generationen?

När jag fortfarande låg på sjukhus hände det många gånger att jag fick frågan, särskilt från vårdpersonal:
– Har du barn hemma också?
Jag kände mig alltid lite – obegripligt – generad när jag svarade:
– Nej, det är bara jag och sambon.
Tystnad.
– Jaha.

Detta fick mig att känna som om mitt eget lidande inte var berättigat, utan bara var ordentligt motiverat om det satt ett par små storögda telningar hemma och väntade på mamma.

En person i min ålder, eller äldre, som fortfarande inte har barn betraktas antingen som bortskämd, om personen är frivilligt barnlös (särskilt om man är kvinna), eller som ömkansvärd, om man är ofrivilligt barnlös (särskilt som kvinna). Säg inte emot för detta har jag koll på. 😉

Det är som om det enda av verkligt värde som man kan bidra med till mänskligheten, det är sin egen reproduktion. Sedan spelar det liksom ingen roll om man till och med arbetar med barn och unga och är ett stöd för dem på så sätt.

Särskilt generationer äldre än jag ser det på detta sätt. Nu vet jag att alla inte håller med, men de här tankarna finns, kanske inte hos alla, men som en underström. Jag har ofta hört 40- eller 50-talister beklaga sig över hur bortskämda vi 70-talister är. Vi ska ha allt så fixat och ordnat innan vi ens kan tänka på familj. Själv tänkte de ju inte alls på sin tid. Det blev som det blev.

För oss som tog studenten i början av 90-talet blev det också som det blev. Vi gick rakt in i den största ekonomiska krisen under efterkrigstiden, och många av oss tillbringade alltför många år på universitetet, i arbetslöshet eller andra åtgärder, de år då vi borde vara sorglösa och fria.

Eller så är det kanske att vi var den första riktiga dagisgenerationen som gjorde oss bortskämda. Eller alla ”pedagogiska” barnprogram vi såg, späckade med vuxnas värderingar om ett solidariskt samhälle, ren miljö, u-landsproblematik och psykoanalytiska teorier.

Jag menar inte att utgjuta mig egentligen, utan jag önskar bara att alla kan få bli respekterade för den de är oavsett vilken livsstil man har valt eller blivit tilldelad. Och att ingen ska behöva skämmas för att man inte lever upp till ideal som formulerats av andra.

Annonser

8 comments so far

  1. Elise on

    Ja, visst är det konstigt att folk är så fokuserade på det där med fortplantning! Som 25-åring kan jag ju säga att jag vet inte hur många gånger jag fått höra ”ja ja, lilla gumman, du kommer ångra dig när du blir äldre” när jag säger att jag inte är intresserad av att ha några barn. Det spelar ingen roll hur mycket jag bedyrrar att det är något som jag varit helt säker på sen jag var barn själv. Det är liksom inte riktigt accepterat. Jag fasar lite för hur det kommer bli om 10-15 år…

  2. Anna-Stina on

    Jag tror vi alla är så lite tillmans att vi projicerar våra önskningar, rädslor, normer på andra, och därför kan ha väldigt svårt att förstå att någon annan kan vilja ha eller trivas med en annan livsstil än den man själv valt.

    Och av detta tycker jag ändå det jobbigaste är att bli ömkad, ”vad synd det är om henne, som inte har man/barn/hus/[valfritt substantiv]”. Hur kan man veta egentligen om det är ”synd om” någon annan? Personen ifråga kanske är helt nöjd.

  3. Penny Lane on

    Tack snälla, fina du för det här fantastiska inlägget! Du borde prata med min kompis Ninni som gör research för Dokument Inifrån om barnlöshet. Det behövs lite balans i debatten. Jag blir så less på allt tjat om att vi är bortskämda och egoistiska. Den oprimala egoistiska handlingen är ju att skaffa barn. Det är jag jävligt medveten om och hymlar aldrig med. För jag vill ju ha… Kram!

  4. Anna-Stina on

    Hur sjukt det är låter så kändes det som en lättnad direkt efter min operation när jag kom på att ”nu när jag har haft en hjärntumör så kan ingen anklaga mig för att jag inte har barn, eftersom det är inte mitt fel, det är tumörens, alla kan väl förstå att folk med hjärntumör inte kan ha barn”. Den känslan gick dock över ganska snabbt.

    Hjärntumören har väl i praktiken ytterligare minskat chanserna att jag någonsin får barn, eftersom ännu ett år har gått till ingen nytta. Men jag är van, har haft många år på mig att bearbeta tanken.

  5. Jojo on

    Jag har också kännt av den där attityden till barnlöshet, det är lite märkligt, man blir så ifrågasatt. Och nu när vi har barn känns det nästan som att man måste försvara att det inte blir några syskon, ja herregud.

  6. Anna-Stina on

    Slutsatsen är – man ska inte bry sig så mycket om vad andra tycker eller tror 🙂

  7. Cajsa on

    Det är nästan det samma fast helt omvänt också om man väljer att jobba heltid och engagera sig i annat än familjen och man samtidigt har barn! Det accepteras inte heller helt och fullt som en livsstil. Att satsa på familj och karriär samtidigt kan också väcka samma suckande och tystnad. Jag får ständigt frågan: ”Jobbar du heltid?” Och när jag svarar ”Ja” (jag har två barn) får jag det där himlandet och ojandet och tänk på att osv… Jag blir alltså också definierad utifrån reproduktionen och att jag då gör någonting som anses (av många i min närhet) gå utanför rollen att vara en mamma.

  8. Anna-Stina on

    Hur man än gör verkar det blir fel på något sätt ändå.. 😉


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: