Snurrigt & tröttande

Just nu känns det som om jag har 1000 detaljer att hålla reda på.  Det gör mig splittrad, lättirriterad och trött. När man får grinig feedback istället för positiv respons på saker och ting, känns det förstås ännu motigare. Ibland vill man bara skrika: – Men herregud, jag rehabiliterar mig forfarande från en hjärntumör, fatta…! Men det gör man inte, för det är inte så professionellt.

Igår kväll fick jag ett riktig trötthetsbacklash, somnade i soffan framför House, som jag för övrigt inte begriper varför jag tittar på. Hade House varit min läkare så skulle han ha fått en fet spark i röven, dessutom hade han nog blivit fråntagen sin läkarlegitimation. Det är osmakligt att man gör sjukdomsfall till små tv-deckarhistorier, där det handlar om att lista ut vilken mystisk sjukdom patienten har. Det handlar aldrig om patientens upplevelse, och deras symtom är alltid en freakshow.

Nu är jag i kontakt med sjukvården i ett annat ärende (inte för att jag är sjuk). Det är dubbla känslor.

Förhoppningsvis kan jag hitta tid till att följa Himlen kan vänta, som jag hittills inte kunnat se.

Annonser

2 comments so far

  1. Veronica on

    Hej!!!
    Jag vill bara säga till dig – STÅ på dig och stå ut! Allt tar sin tid, nu undrar du säkert hur jag kan sitta och tycka detta. Jag upptäckte sommaren -99 att jag hade godartade tumörer i mitt huvud. Jag genomgick en operation då, tyvärr satt den så illa till att läkarna ville att jag rakade bort allt mitt hår. Då kändes det precis som hela min värld gick under för att jag skulle raka av mitt hår, nu i efterhand kan man tycka att det verkar väldigt konstigt men just då var det väldigt viktigt ; )). jag har sedan dess genomgått ytterliggare 4operationer och jag är väldigt glad att jag endast fått epelepsi som biverkning (pga ärren i mitt huvud). Ja ärr de har jag lite här och där i huvudet (tänker endast på det när jag går till en ny hårfrisör).
    Idag mår jag bra (jag vet att jag har fler kvar, fast livet måste fortsätta) jag läser till sjuksköterska och älskar att vara ute på praktik för att hjälpa/träffa människor.

    Först idag har jag skrivit om detta till någon annan som varit i liknande situation, alltså snart tio år efter min ”diagnos”.

    Hoppas du har det bra
    kram
    Veronica

  2. Anna-Stina on

    Hej Veronica! Oj, vad tufft för dig, men du verkar vara vid gott mod! Du har rätt i att man får vara glad så länge man lever. Egentligen är ju allt annat ganska oviktigt, även om en sådan sak som att raka av håret kan kännas jobbig. När jag fick beskedet om min tumör fick jag också veta att jag kunde ha en sjukdom som gjorde att jag skulle få många fler tumörer. Jag var jätterädd för att behöva fortsätta opereras, kanske varje år, tills det inte gick längre. Som tur var hade jag inte den sjukdomen, men jag fick vänta i över 3 månader på provsvaret.

    Det känns som om det är just sådana människor som du som borde bli sjuksköterskor!


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: