Himlen kan vänta

Igår fick jag slutligen tid att se ett helt avsnitt av Himlen kan vänta. Det är helt fantastiskt att sådana tv-program görs. Annars kan man lätt tro att det är ett för ”smalt” ämne, att göra tv-program om människor som är sjuka och som har något att förmedla. För vem orkar/vågar lyssna på sjuka människor i den vanliga vardagen?

Det var nästan som en flashback när jag såg Helena gå omkring på KS-området i miljöer där jag själv har varit sjuk. Jag förknippar KS-området med stort obehag och har tyckt det varit jobbigt de två gånger som jag varit där efter min operation.

Det var så skrämmande att se Helenas besök hos läkaren, där de först småpratar lite och sedan säger läkaren att att det inte har gått bra, att tumören har växt till dubbla storleken. Jag vet ju att Helena inte lever längre, men på nåt sätt vill man ändå att hon ska få positiva besked. Jag kan inte förstå hur hon överhuvud taget kunde hantera situationen, men det är väl så att om man måste så kan man. Själv kunde jag inte värja mig för just den delen av programmet, det var för nära min egen upplevelse.

Det är en oerhört skrämmande tanke att man har något dödligt som växer inuti ens huvud och som man inte kan se eller påverka.

En otrolig tur har jag haft, som ”bara” har haft en godartad tumör. Samtidigt tänker jag på hur lite kunskap det finns bland ”vanliga människor” om hjärntumörer. Inte hade jag en aning om hur många olika sorter och varierande svårighetsgrader det finns, förut. Jag trodde nog att nästan alla dog av det. Den enda jag kände till som inte dött var artisten Marie Fredriksson.

En kollega jag hade för några år sedan dog av hjärntumör, jag har ingen aning om vilken sort. Hon försvann bara, kom aldrig tillbaka efter ett jullov. Och det fanns tydligen ingen behandling hon kunde få. Det är nog den bilden många har, att de allra flesta dör.

Jag ska försöka ta reda på statistik kring hur många som egentligen överlever. Alla överlevande finns ju därute någonstans, varför hör man så sällan deras berättelser? Kanske för att de har förstått att ingen egentligen orkar lyssna på deras upplevelser. Friska människor vill inte höra något som kan påminna om deras egen dödlighet.

Annonser

7 comments so far

  1. LP on

    Hej Anna-Stina !
    Om du inte vet det så kan du se de tidigare avsnitten på svt.se
    mvh/LP

  2. Anna-Stina on

    Hej LP! Jo, jag vet, jag har sett delar av de avsnitten på webben, måste bara skaffa en lite bekvämare stol framför datorn 🙂

  3. Fia on

    På denna sidan http://www.lofwenberg.se finns det en ”tumöröverlevarsida” för just personer med hjärntumörer…Min sambo har levt i drygt fyra år nu sen han fick beskedet om sin hjärntumör, och han mår faktiskt rätt bra 🙂 Jag hade en bekant som hade gått bort i en hjärntumör, så jag blev skräckslagen när min sambo fick beskedet. Numera kan jag en hel del om hjärntumörer, min sambos tumör är elakartad men trots allt rätt ”snäll” , iaf just nu!

    Fi

  4. Anna-Stina on

    Hej Fia! Vad skönt att din sambo mår bra efter omständigheterna! Egentligen är det väl inte svart eller vitt, överlever man eller inte. Så där var ju mitt inlägg ovan lite förenklat.

    Utan den mest relevanta frågan är väl hur länge man överlever, särskilt om man inte har en godartad tumör. Är det 1 år, 5 år, 15 år, 30 år eller ännu längre? Ingen av oss vet när vi ska dö, det gäller friska som sjuka. Skillnaden är ofta att den som är sjuk i högre grad känner till att hans/hennes tid är begränsad.

    Jag känner till Tumöröverlevare och har länkat dit här till höger. Jag har också läst sidan om Patric. Den är sorglig, tycker jag, därför att han inte överlevde så länge. Men samtidigt finns det mycket styrka, särskilt hos hans familj.

    • Richard Löfwenberg on

      Men vad trevligt, jag hittade den här bloggen på google och jag blir så glad när jag ser länkar till lofwenberg.se, det är bara synd att den inte uppdateras längre, men av förklarliga skäl

  5. seija isaksson on

    vad tror ni om min syrra 59, började få svårt att svälja i juni, kräktes sen hela sommaren, läkarna sa att det var magsjuka och hon skulle jobba. Efter en halv dag på jobbet gick det inte, fick en specialist som konstaterade hjärntumörer (magnetröntgen). Opererades i slutet på juli, dock fick de inte bort den ena helt, Dropp genom vener, ibland sondmatning, det mesta kräks hon bort.
    Kära läsare, vad tror ni? Hon ser ut som auschwichfånge.
    Lägger till att hon har alltid varit en renlevnadsmänniska o haft idrott som fridtidssyssla.

    • Anna-Stina on

      Det låter väldigt svårt för din syster. Hur prognosen ser ut beror mestadels på vilken typ av hjärntumör hon fick… Hoppas det går bra för henne.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: