Sorgligt

Igår såg jag Himlen kan vänta igen, jag kan inte titta på det programmet utan att det börjar rinna vått ur ögonen. Det är som att det är lättare att gråta för någon annan än för sig själv. Jag grät inte när jag var sjuk och jag hade själv lite svårt att förstå varför. Men nu när det har gått en ganska lång tid och känslorna från min sjukdom börjar släppa lite, så förstår jag att jag har varit alldeles för rädd för att gråta.

Det där som släpper taget lite sakta är rädsla, som jag inte har varit helt medveten om förut. Och eftersom jag är en ganska utpräglad kontrollmänniska har jag säkert undermedvetet inte vågat släppa fram känslor av sorg, för då kanske allting faller isär alldeles.

Det känns bra, men ändå lite uppslitande att se ett program som Himlen kan vänta. Jag vill att alla ska klara sig, trots hur verkligheten ser ut.

Frågan ”Är livet orättvist?” fick alla medverkande igår. Några svarade tveklöst nej, några tveklöst ja. Varför svaren blev så olika har säkert att göra med att man hanterar sin situation på olika sätt, och kanske uppfattar man också begreppet ”rättvisa” på olika sätt. Själv tycker jag det är meningslöst att beskriva livet i de termerna. Livet är helt enkelt inte rättvist, det finns ingen som sitter och fördelar lidandet jämnt över människorna. Sorger drabbar utan urskiljning.

Annonser

5 comments so far

  1. Mia on

    Hej!
    Jag har inte riktigt orkat se alla alla avsnitt men ska göra det nu..jag gjorde en uppföljningsMRT i torsdags och trodde att det var för att få beskedet att cystan är borta och nu går vi vidare då vår lilltjej kommit till världen-men icke..min cysta har vuxit och förmodligen så blir det ny op..vi åkte iallafall iväg till Wien och väntar nu på besked från Umeå..så mkt för att den är borta och det är bara en cysta..skitjobbigt blev det och många tankar..

  2. Anna-Stina on

    Men HUR kunde det bli så att cystan fanns kvar, såg de inte om allt togs bort under operationen? Det är i alla fall väldigt bra att det ”bara” är en cysta, och inte en tumör. Cystan måste ju ha något ursprung, som man måste ta bort. Många, många varma tankar till dig, förstår att det är tufft nu! Men ge inte upp, detta kommer att ordna sig så småningom. Även om du kanske måste opereras igen efter en tid.

  3. Mia on

    Precis-det är min fråga oxå..jag tror jag frågade typ 30 ggr efter op om den verkligen var borta och det var den..det är just detta som är psykologiskt jobbigt, varför växer den till igen om den var borta?Hur mkt marginal har jag och hur fort går det?Jag är oxå kontrollfreak och jag behöver fakta för att mentalt orka ta itu med detta..nu kämpar jag för att få min kropp i form om det är så att op är förestående igen..
    Absolut är det mer positivt att det är en cysta men problemet är att där den växer så är den livshotande då kan tränga ihop akvedukten och då stoppas mitt flöde i hjärnan..lika med hjärndöd..detta är värsta scenariot och så långt hoppas jag verkligen inte det ska gå..Sitter som en hök och tittar på min telefon då min neurokirurg är meddelad att han ska ringa upp mig..usch för denna anspänning…
    Tack för omtanken, kram

  4. Anna-Stina on

    Mia, nu när du är under vård så kommer det inte att gå så långt att cystan växer så att den stoppar flödet av hjärnvätska. Även om den inte försvann vid operationen. Bara som en liten tröst, om det hjälper…

    Min cysta var stor som ett ägg, och hade jag inte kommit under vård när jag gjorde det så hade jag varit död nu. MEN jag hade väldigt kraftiga symtom på slutet, så det finns ju helt klart varningssignaler innan det går för långt. Och jag fick ju också hjälp akut, när jag väl fick hjälp.

    Så länge du inte har kännbara symtom, så tror jag inte du ska oroa dig för att det händer något drastiskt och plötsligt. Men jag vet att man oroar sig ändå… Du kommer att klara detta!!

    Tyvärr kan jag inte skriva på din blogg, annars skulle jag gärna kommentera där också. Kram!

  5. Mia on

    Hej!

    Tack för uppmuntran..det är just det att jag aldrig fått symptom som spökar då det var så illa däran..cysta så stor som min var i somras ser man på en patient vart 10; år i ösd..Mitt problem just nu är att jag ej har någon behandlande doktor-dvs ”alla” har trott att jag är frisk..i somras hamnade jag mellan stolarna och bokade min egen op..så knasigt därav att min stress ökar..
    Du får gärna maila mig istället: zzat2005@gmail.com
    Kram


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: