Att kartlägga det obegripliga

Nu har jag precis läst ut Ett år av magiskt tänkande av Joan Didion, som jag köpte i somras/våras men inte orkade läsa då. Eller, läst ut, de sista 30 sidorna saknas i mitt exemplar! Får försöka få tag i ett komplett exemplar snart helt enkelt.

Det var väldigt skönt att det inte var en sentimental bok. Jag hade befarat det. Men Joan Didion är en erfaren författare av hög kvalitet, skulle man kunna säga. Hon beskriver händelseförloppet då hennes man plötsligt dör, och hennes dotter två gånger ligger dödssjuk, inom loppet av mindre än ett halvår. Det är som om Didion har ett behov av att utreda hur det kunde bli så. Vad ledde fram till det ögonblick då ”man sätter sig ner för att äta middag och livet som man känner det tar slut”?

Joan Didion läser journaler och medicinska verk. Kan man ta reda på hur livet kan förändras, eller ta slut, på ett ”vanligt” ögonblick ? Finns det någonting i det som skedde de senaste åren, veckorna, dagarna, som pekar mot det ögonblick då livet förändrades?

Det är intressant och engagerande att läsa om Didions kartläggning. Hennes försök att förstå det som är obegripligt. För det är allmänmänskligt, det att försöka förklara och förstå. Jag känner igen det hos mig själv.

Vilken tid det och det hände, vem man träffade där och vad den sa. Vilken medicin man fick i vilken slang, hur mycket. Något som jag har funderat över är vad de två unga manliga läkare som såg till att jag slutligen fick röntgas (och därigenom räddade mitt liv) vet om mina fortsatta öden och äventyr. Jag har läst att en distriktsläkare träffar på en hjärntumörpatient i snitt vart 5:e år. Kommer man ihåg de få patienterna?

Hade de något möte på min vårdcentral där de diskuterade mig och mina röntgenbilder och att jag varit där tidigare, men då inte fått någon egentlig hjälp? Det jag vet är att min ”epikris” skickades dit då jag skrevs ut från rehabiliteringskliniken i maj. Jag har inte varit där sedan min olycksaliga – eller lyckosamma – röntgendag.

I juni återvände jag till den träningsanläggning där jag fått sjukgymnastikhjälp under sjukdomstiden. Jag ville gärna träffa min sjukgymnast för att berätta varför jag inte dök upp på vår bokade tid den där tisdagen i april, att jag istället hamnade på neuroakuten. När jag låg på akuten funderade jag hela tiden på hur jag skulle få tag i hennes nummer så jag kunde avboka…

Jag blev lite besviken över mötet, eftersom sjukgymnasten verkade mer intresserad av att klarlägga att hon inte gjort något fel, än av hur det gått för mig, att jag hade en helt annan diagnos än den hon satte på mig (utbrändhet).

Och så tänker jag på det där jag sa till min pojkvän, ett par veckor innan jag togs in på sjukhus, att om jag dör så ska han få ärva mina saker och katter. Då hade jag ingen aning om hur sjuk jag var… eller hade jag det? Hursomhelst får han fortfarande inte ärva mig, eftersom vi inte är gifta (än).

Jag har inte bestämt om ”Ett år av magiskt tänkande” kommer med på min överleva-boklista. Men den är läsvärd för alla, tror jag.

Annonser

No comments yet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: