Att må dåligt

Idag är jag hemma och sjukskriven efter en dundrande huvudvärk igår och ett tryck över ögonen som suttit i några dagar. Jag tror att jag har en förkylning på G med tät näsa och kallsvettningar. Men samtidigt maler ju tankarna, som alltid när jag har huvudvärk, ”är det samma onda som då?”.

Hittills har jag kommit fram till att det inte är hjärntumöront, även om skillnaden på smärta verkligen kan vara hårfin. Symtomen på att man har en hjärntumör kan vara väldigt vaga och lika andra symtom som magsjuka, virusinfektion, you name it. Det är väl långvarigheten som i slutändan avgör vad det är.

Jag har inväntat den där huvudvärken som kommer på småtimmarna, men den har *peppar peppar* inte visat sig. Och nacken har kvar sin rörlighet och gör inte ont… Ergo: ingen hjärntumör…

Samtidigt blir man psykiskt mer försvarslös av oron. Min pojkvän har t ex förbjudit mig att gå in på vissa sajter som får mig att bli ledsen och upprörd. Och svårigheter på jobbet blir kämpigare att tackla. Nej, usch, jag som trodde att jag hade det mesta av det jobbiga bakom mig.

Annonser

5 comments so far

  1. Lisbeth on

    hoppas du känner dig tusen gånger bättre idag!

  2. Anna-Stina on

    Ja tack, lite bättre i alla fall. 🙂

  3. Lo on

    Hoppas du mår bättre. Önskar dig fortsättningsvis en god hälsa. Jag förstår att man känner efter och tolkar alla tecken en lång tid efter. Jag har en son som när han var 4½ fick akuta kramper och det sas t om innan röntgen att han nog hade en tumör på lilla hjärnan. Lyckligtvis var det ingen tumör utan en förträngning i ventriklarna. Han fick en sjunt som fungerade si och så och han fick gå på regelbunden datortomografi i flera år. När han var tolv fick vi veta att han hade ”fläckar” på hjärnan nära andningscentrum, som skulle vara förstadier till tumörer. Vid varje huvudvärk, varje konstigt beteende trodde jag att nu har det blivit tumörer. Den nervositeten fick vi leva med tills han blev 18 och gjorde en ny MR-röntgen. Det fanns inga fläckar, inga tumörer. Det hela skylldes på att upplösningen av datortomografibilderna inte var av så bra kvalitet.
    Varför skriver jag det här? Bara för att säga att jag känner med din oro.

  4. Anna-Stina on

    Lo, men vilken oro under så lång tid! Jag antar att man blir van vid (i brist på bättre ord) att leva under ett sådant tillstånd till slut, van vid att oron aldrig tar slut. Men vilken lättnad ändå när det inte visade sig vara någonting på bilderna. Förmodligen är vi människor otroligt anpassliga till alla olika förhållanden vi kan tvingas leva under.

  5. Lo on

    Ja, det är märkligt vad människan är anpassningsbar.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: