Plågsamma minnen

Det är nu ett år sedan som jag började bli så dålig att jag hade svårt att klara av en normal vardag. (En månad kvar till operationen.) I början av mars hade jag varit på ett läkarbesök på min dåvarande vårdcentral, fått starka smärtstillande utskrivet och löfte om en remiss till röntgen. Jag tog aldrig de starka värktabletterna, på något sätt kändes det fel, även om de säkert hade hjälpt litegrann. Jag såg heller aldrig röken av någon remiss eller röntgentid sedan.

Vi flyttade i mitten av mars och jag låg på golvet och tejpade skyddspapp med blixtar som slog ut i nacken. Jag körde 5 mil genom en snöstorm för att städa ur det sista ur vår gamla lägenhet. Jag hade problem med att stå, sitta, ligga och gå.

I min ”vanliga” blogg skrev jag den 28 mars 2008:

På grund av en kraftigt överbelastad nacke och tillhörande smärtor tar jag nu en liten paus från bloggandet ( i alla fall tills jag fått en mer ergonomisk arbetsplats här hemma).

Mitt i den totala hjälplösheten hade jag panik över att jag skulle kunna bli sjukskriven. Dels är jag väldigt förtjust i mitt jobb, dels stod vi med helt nya miljonlån och jag trodde att vi skulle få lämna vårt nya hem om jag blev sjuk. Det var jag helt säker på. Alltså klamrade jag mig fast vid vardagen med näbbar och klor. Jag skrev bland annat en artikel som publicerades i en tidskrift, trots att vartannat nedslag på tangentbordet blev fel (tack för rättstavningsprogram).  Idag känns det helt bisarrt att jag klarade av det.

Då och då ringde jag till sjukvårdsupplysningen, och jag sökte en läkare för mitt illamående. Han rekommenderade mig att söka sjukgymnast och det gjorde jag, hon hjälpte mig lite med stelheten som uppstått i min nacke. Har man ont så spänner man sig. Hon sa att jag var utbränd, men jag trodde aldrig till 100% på den diagnosen. Hon skickade mig till en pilatesgrupp som blev en katastrof. Hon sa att ”din kropp har gett upp”.

Anteckningarna i min kalender ser svaga och darriga ut, i stil med det mesta. Jag gick som en åldring, långsamt, ostadigt och gärna med stöd av någons arm. Men till jobbet skulle jag! Det gick nästan ända till mitten av april. Då blev illamåendet i stort sett konstant, och om man kräks hela tiden går det ju faktiskt inte att ta sig iväg någonstans. Jag tappade hastigt ännu mer i vikt. Ända tills jag fick träffa de två änglar i läkarrock som såg till att jag äntligen röntgades.

Mina symtom (illamående, trötthet, huvudvärk)  kom sig av det höga trycket inuti skallen. Min tumör var ju så stor. Smärtorna i nacken tror jag beror på att tumören satt nära hjärnstammen. Balansproblemen och långsamheten kom sig av att tumören tryckte undan lillhjärnan. När jag ser bilderna på tumören så känns det väldigt logiskt att jag mådde så dåligt. Bilderna hjälper mig att förklara varför jag var så sjuk och hjälplös. Det kommer en förklaring långt efter att jag blev sjuk, men ändå. Det hjälper.

Annonser

5 comments so far

  1. Eva on

    Hej Anna-Stina!
    Mycket av det du skriver om tiden innan din diagnos känner jag igen. Rädlan för att bli sjukskriven, oron för ekonomin om man nu inte kan arbeta, ska bara klara det här och det här innan jag går till doktorn osv. i all oändlighet. Tyvärr får vi inte facit i förväg men på något sätt kan det kanske ändå vara till hjälp efteråt. En hjälp att förstå allt det där som blev fel, varför livet blev så svårt att leva…
    Du har nog en mentalt tuff tid framför dig nu, årsdagar för med sig många funderingar och minnen. Jag kommer ihåg att det var mycket som jag trodde var bearbetat som kom upp just vid 1-årsdagen. Lycka till! Och jag tror att du just genom din blogg får utlopp för dina tankar på ett helt annat sätt än om du bara skrivit dagbok. Men det är inte fy skam att skriva dagbok heller!

    Vårliga hälsningar Eva

  2. Helena on

    Kära vän!! Vilket helvete du gått igenom! Visst är det otroligt vad man orkar trots att man har det mer eller mindre eländigt?! Jag blir nästan lite sugen på att själv begära att få mina bilder, just för att greppa att detta faktiskt har hänt mig. Din tumör måste ha varit rent förskräckligt stor. Fantastiskt att de fick bort den och att du blivit bra. Allt gott till dig!
    Helena

  3. Anna-Stina on

    Tack! Det allra bästa är att jag mår mycket bättre den här våren! 😀 Men alla milstoplar måste genomlevas ändå.

  4. mia on

    Hej!
    Vilken otrolig resa du fått göra..Jag förstår att du menar på att man har symptom..jag hade ju inga symptom fast vet så här i efterhand att mina ventriklar var förstorade (skämtsamt inom familjen att det förklarade mina djävulshorn:-)) och cystan tryckte mot akvedukten…
    Blir arg när jag förstår hur nonchalant de behandlade dig för som du beskriver hur du mådde så behöver man inte vara läkarkunnig för att förstå att något var fel..
    Absolut måste man igenom alla milstoplar-har du fått samtalstid?Jag tror det är som när man förlorat någon-man måste igenom detta första sörjeår och sedan hoppas man på att det kan lätta lite inombords..du satte pricken över i för mig genom din kommentar idag-jag har ju levt så nära livet och döden att min vardag för tillfället rämnar..visst har jag varit arg att jag inte ens fått känna själv hur jag mår(pga grav och nyfödd och obstinat två-åring och lite sömn) men ändå så håller barnen mig fast i att inte sjunka för lågt-de finns ju här och nu..
    Kram till dig och tack för dina positiva hurrarop i min blogg.
    Mia

  5. Anna-Stina on

    Tack vare att jag bloggar, och nu senast att jag fick tillgång till mina röntgenbilder, har gjort att behovet av samtalshjälp antagligen är mindre än det hade varit annars. Det är bra att man kan hitta sina egna sätt!

    Ja, nu när jag läser det jag har skrivit om min sjukdom i efterhand, så känns det ganska underligt att jag inte fick någon vård tidigare. Kanske var jag för bra på att bagatellisera mina symtom inför läkarna. Det var först när jag tog med min sambo till läkaren och bad honom hjälpa mig berätta om hur jag mådde som jag äntligen fick min röntgentid.

    Samtidigt tänker jag på vad som kunde hänt om jag inte bett min sambo följa med till läkaren – en morgon kanske jag helt enkelt inte hade vaknat upp. Som tur var hände inte det! 🙂


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: