Förlorade perspektiv

Det kan vara 1,5 år sedan som jag sist hade ”normala” krafter. Det gör att det är väldigt svårt för mig att bedöma när jag är ”återhämtad”. Hur trött är det ”normalt” att bli efter ett styrekträningspass, en långpromenad eller en arbetsdag? Jag minns inte riktigt det. Därför kan jag inte svara ordentligt om någon frågar om jag är återhämtad. Kanske, typ.

Jag minns hur det kan kännas när man tar i så det svartnar för ögonen under ett styrketräningspass och att man kan vara trött så man darrar i kroppen efteråt, men utan att det är farligt, eftersom man är frisk.  Jag minns också hur det känns våga gå utan hjälpmedel, att prova att gå i en trappa, och triumfen i att klara det första mycket lätta passet i sjukgymnastiken. Att man klarar trots att man är skadad. Men känslan för vad som egentligen är ”normalt” är svårgripbar.

Som när jag blev smygande sjuk, blir jag också smygande återhämtad (förutom de första mycket snabba framstegen veckorna efter operationen).

Det är inte riktigt så att jag vågar säga – nu är jag frisk och återhämtad. För tänk om det inte är så och jag och pressar mig själv för hårt. Antar att detta kommer att lösa sig med tiden.

Fortfarande väntar jag på en tid för röntgen. Eftersom det varit bestämt sedan mer än ett halvår att jag ska röntgas i april, så undrar jag varför jag inte har blivit meddelad en tid för länge sedan. Jag inte heller hört ett knäpp om någon psykologtid. Det är inte utan att man känner sig lite bortglömd.

Annonser

3 comments so far

  1. Helena on

    Vården….grrr… ingen ska ju behöva känna sig bortglömd!

    Jag håller på att bli värre än den värste hypokondriker. Analyserar mig själv och funderar på om jag inte fått en massa konstiga ”småkrämpor” och besvär. 🙂 Som tur är så har jag en tålig särbo som envist förklarar att jag alltid varit såhär när jag ska förklara något, eller att jag alltid varit fumlig. Det känns som att hjärnan sätter krokben för sig själv hela tiden…om du förstår mig. Det är i alla fall en stor tröst att ha funnit dig! 🙂 Allt gott!

  2. Anna on

    Det du tar upp har tänkt mycket på under de 3 år som gått sen min operation… Och mitt svar på min egen fråga är att om man räknar återställd som att vara som innan – nej då blir jag aldrig återställd. NU efter 3 år, känner jag för första gången att jag kan pressa min kropp rätt rejält. Har trott många gånger att NU är jag tillbaka, men i den tron har jag alltid pressat mig själv till bakslag:( Gäller nog att ta det för vad det är, och jämföra med sig själv, för att pressa sig själv till en viss gräns tror jag bara är bra! Oj vad långt det blev, men det är en viktig tankeställare du tar upp!

  3. Anna-Stina on

    Ja, det är viktigt.

    Det är också svårt att förklara för någon som frågar att man inte vet om man är återställd eller ej. Lätt att veckla in sig i komplicerade resonemang. Så det gör man oftast inte. Det är lättast att svara ”bra” när någon frågar hur man mår.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: