Apati

Det är lite svårt att beskriva hur det känns att uppleva årsdagen av att opereras, den dagen är imorgon. Jag trodde inte jag skulle uppleva det så jobbigt att åter påminnas om min patientstatus i och med läkarbesöket igår, och minnena av allt det jobbiga. Jag vill ju gå vidare i mitt liv, inte tänka på det onda och slippa påminnas via röntgenkontroller upp över 40-årsåldern. Det känns som om jag aldrig kommer att få ett normalt liv ”som alla andra”. Just nu känner jag mig deppig men jag vet att jag kommer att tänka annorlunda när jag mår bättre. Då kommer jag att se allt det positiva igen, eftersom det finns mycket positivt att ta fasta på.

Jag frågade min sambo hur han upplevde de här dagarna för ett år sedan. Om han grät mycket och så (det gjorde han för han trodde att jag skulle dö). Jag grät inte och trodde inte att jag skulle dö. Jag var i en overklig situation där jag mådde så fysiskt dåligt att jag inte orkade tänka mycket mer än på vad läkarna sa, och de verkade väldigt lugna och förtroendeingivande. De skulle fixa så allting blev bra igen. Eftersom jag själv hade förlorat all kontroll, så hade jag nog överfört kontrollen på dem istället. Olika steg skulle gås igenom. Ny röntgen, ögonundersökning, antiseptisk dusch, blödningstest och slutligen operation. Vad som kunde vänta därefter tänkte jag inte så mycket på, men jag hoppades på att vakna upp igen. Att säga hejdå till min pojkvän kvällen innan operationen kändes som en omöjligt uppgift. Men man gör förstås allt som man måste. Man måste tro att allting ska gå bra.

Egentligen hade jag tänkt vara ledig imorgon, men det går inte med hänsyn till jobbet just nu. Speciellt roligt sällskap lär jag dock inte bli.

Annonser

3 comments so far

  1. Anna on

    Usch och fy, det är inte den roligaste årsdagen att ”fira”… Jag hade jobbigt med hela tiden från Mars (när jag blev sjuk) till 26 Maj som är min operationsdag, det första året. För varje år så känns det lite lättare, och jag försöker att inte förknippa ”vår” med ”ångest”. Numera ser jag årsdagen som ”dagen jag inte dog” 🙂
    Kram på dig!

  2. Anna-Stina on

    Tack, Anna! Jag hoppas på att det ska kännas lite lättare för varje år. Trodde nog inte att det skulle kännas så jobbigt den här tiden, nu har det ju ändå gått ett år och jag mår ju bra. Jag ser det också som ”dagen jag inte dog” 🙂

  3. mia on

    Jag förstår dig precis-glädjen över att överleva,ilskan över varför just jag?Glädjen över att kunna ta steg rakt in i framtiden..kanske lite ilska över att du fick gå så länge och nästan snubblade på mållinjen..det är många känslor i och runt omkring det som man gått igenom/går igenom..ett år är dessutom inte någon lång tid och det känns befriande att ha Annas ord-det blir lite lättare framöver (även om hon kämpar på med att inte veta).
    Ja,varje kontroll kommer säkert vara en påminnelse men minns vad du skrev till mig för ett tag sedan;om du behövde så skulle du gå igenom allt igen om så behövdes.
    Du har en fantatisk styrka och det är ok att känna även apati..
    Kram Mia


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: