Gammal och sliten?

Känner mig lite trött på att inte riktigt orka med. För lite sömn och tre glas vin igår kväll gjorde att i stort sett hela den här dagen blev förstörd, eller i alla fall väldigt jobbig. Och det var ju olämpligt med tanke på att jag skulle föreläsa på stor konferens.

Jag frågar mig om det är åldern (37) som tar ut sin rätt eller om det är så att min hjärna är känsligare än andras. Jag vill inte ha ett liv som en 70-åring som måste lägga sig tidigt jämt, jag vill också kunna svira loss någon gång då och då. Men oftast vill/kan jag inte betala priset av att må dåligt dagen efter. Lyxproblem, jag vet! Men ändå rätt normala saker att vilja för friska personer i min ålder.

När jag träffar nya människor brukar jag fundera på om jag ska berätta om min sjukdom för dem, t ex om de berättar något åt det hållet för mig. I 95% av fallen blir det inte så. Jag tvekar inför chockeffekten. Det verkar också som om många omkring mig inte minns att jag har varit sjuk och därför inte riktigt förstår varför jag inte orkar med. Eller så kanske de tror att jag är helt återställd sedan långt tillbaka, bara för att jag ofta verkar vara pigg.

Idag hittade jag ett gammalt sms som min chef skickade till mig efter att jag ringt honom när jag lades in akut på KS för ett år sedan. Det var så snällt och rörande och jag insåg vilken chock det kan ha varit att få ett sånt samtal från en medarbetare, – Jag kommer nog inte tillbaka till jobbet på ett tag, för nu har jag fått en hjärntumör och ska snart opereras. Och det slog mig vilket trauma det måste ha varit för mig själv, eftersom jag (som vanligt nuförtiden) fick tårar i ögonen av att läsa sms:et.

Annars är allt finemang och jag förtränger att jag ska röntgas nu i maj.

Annonser

5 comments so far

  1. Eva on

    Hej Anna-Stina!
    Du kan nog räkna bort åldersfaktorn vad gäller behovet av sömn m.m. Det är nog så att man blir mer känslig hjärnan efter det du gått igenom. Jag har märkt att om det finns en biverkning som handlar om trötthet, aggressivitet, nedstämdhet eller liknande på en medicin, så känner jag av den. Så var det inte innan, inte alltid i alla fall, men nu är det så.
    Och det där med att känslorna kommer tillbaka när man påminns om det som var just omkring upptäckt och operation, det får man nog försöka leva med. Och omgivningen påminns också, de har ju också gått igenom ett trauma…..
    Lycka till vid din röntgen!
    Eva

  2. Anna-Stina on

    Tack, Eva! 🙂
    Dessa fysiska nedgångar kommer alltid med en psykisk nedgång för mig. Det är väl påminnelsen om sjukdomen som gör det. Utbrott av ilska och sorg som en stackars sambo får ta hand om… Tur att han gör det så bra! 🙂

  3. Helena on

    Jag känner igen mig så mycket…igår var jag och hängde med en nära vän i några timmar. Fika och en biltur ute i det vackra vårlandskapet = den här dagen är jag så trött så trött… jag får som en baksmälla av att umgås intensivt några timmar dagen före..hatar att det är så!!

    Hjärnan är väl störd länge efter ett ingrepp…men vi som är unga (jag har något slags luddig gräns för när man inte är ung längre…vet inte när det infaller men…) vi vill ju ha energi!! Idag frågade jag pappa om han kunde fixa något slags drog så jag blev piggare, typ uppåttjack…han tittade lite konstigt på mig… 🙂

    Lycka till med röntgen! Kram!!

  4. maria on

    Tröttheten får vi nog leva med verkar det som, en envis biverkning vi opererade har. Men den ger väl sig vad tiden lider. Nu på onsdag är det ett år sedan min operation, lite pirrigt. Jag har mått bra i 9 veckor i sträck nu men så för nån vecka sedan så började det bli lite segt och kännas luddigt i huvudet (obehagligt). Kan ju ha med årsdagen att göra eller så har jag stressat, vet inte riktigt.
    Tack för att du ger med dig av dina tankar och liv, det är verkligen guld värt. Det kommer att gå fint på röntgen, ta hand om dig, kram maria

  5. Anna-Stina on

    Tack ska ni ha, det betyder mycket med kommentarer! 🙂 Ibland undrar jag om jag borde skärpa till mig och vara som folk, men det här med hjärnoperation och tumör är ju tyvärr inte något som man bara kan glömma och så är det bra sen. Jag blir så besviken vid dessa bakslag som jag på nåt sätt tror att jag ska slippa. Alla vill vi ju helst vara friska och leva normala liv…


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: