Hygien!
För ett år sedan skrev jag ett ganska roligt(?) inlägg om hur det är när man inte har tvättat ansiktet på ett tag. Fräscht! Som det ju lätt blir när man ligger på sjukhus, är supersjuk och opereras. Det känns verkligen bra att ha kvar dokumentation av hur det var att ligga på sjukhus, alla tankar som fanns då. Den totala längtan tillbaka till det som man uppfattar som ”normalt” och vardagligt, friskt.
Det är lätt att nu i efterhand tycka att jag borde ha tagit det lugnare när det gäller att återgå till vardagen, arbete och liknande. Jag borde inte ha haft så bråttom. Men sådant kan man inte ta till sig när det enda man vill är att bli frisk, och det yttersta beviset för friskheten är att man kan återvända till det liv som man hade innan sjukdomen. Om jag blir sjuk igen kommer jag säkert att reagera på samma sätt. Tillbaka till det ”normala” så fort som möjligt.
Det är också efteråt som man inser hur fruktansvärt rädd man har varit. Att den där konstiga och ganska ovana känslan som man gick runt i hela tiden bestod till stor del av rädsla. Jag tror att det är en av anledningarna till att jag t ex inte kunde gråta, jag var för rädd helt enkelt. Nu är jag inte lika rädd längre, men desto mer gråtmild.
Knoppen i hjärnan 
Idag är det två veckor sedan jag opererade bort en av två hjärntumörer och är nästan tillbaka på jobbet igen. Har svårt att tillåta mig att vara sjukskriven längre men ditt inlägg fick mig att inse att man kanske ska ta det lite lugnt ett tag till…
Tröttheten efter att man har ansträngt sig lite är väl fortfarande ett tecken på att hjärnan/kroppen inte är i 100%-ig form än.
Nu ska jag iaf. jobba lite på förmiddagen, ta stygnen vid lunch och sedan är det bara att hoppas att huvudet orkar med eftermiddagen också. 😀
Ojojoj, det låter som oerhört snabbt att redan vara tillbaka på jobbet!! Om jag nu ska ge ett råd, ta vara på tiden du kan få att vara ledig och vila upp dig! Man ska orka fysiskt, men man ska också orka psykiskt. Två veckor efter min operation var jag fortfarande väldigt medtagen, även om jag mådde bra.
Min oerhört kloka psykolog har sagt att man kan gråta och visa sin oro/sorg osv när man är stark nog att handskas med det. Jag kunde inte med att visa sorg eller oro överhuvud taget när jag opererades första gången (dvs -04) men allt sådant har jag fått hantera nu….starkare nu? Klokare? Förhoppningsvis..men jag är oftast bara ett neurotiskt vrak. Jag hoppas att jag kommer titta tillbaks på den här perioden och tänka ”tänk hur jag var då! att jag oroade mig o deppade så” det vore ju för eländigt om jag aldrig slutade vara så vrickad som jag är nu…. 🙂 Jag har fått rådet att skylla allt på mitt kortison. En dryg vecka till, sen är jag klar med kortisonet…thank god! Kram!
Jag tror det är bra att skylla på kortisonet, Helena! Jag önskar jag kunde skylla på någon knepig medicin.. 😉 Säkert är du starkare nu (bl a äldre) än förra gången och kan hantera alltihop på ett bättre sätt. Om en sån sak öht kan hanteras. När du ser tillbaka på detta sedan så kanske du kommer att se din styrka tydligare än just nu. 🙂 Själv har jag nu väntat i två månader på att få träffa en psykolog och väntar ännu, det finns visst bara en i hela stadsdelen?
Åh vad trist att det ska ta sådan tid! Jag hoppas du får en psykolog snart och att han/hon är jättebra. Det blir så tydligt när man fått en sådan kontakt att det verkligen är värdefullt. Vissa trassliga tanketrådar kan man liksom inte reda ut själv eller med familj el vänner. Psykologen kan förhoppningsvis hjälpa en med det. 🙂 Ha en fin helg! Kram!
Jag har också opererat ett meningeom i juni-08 och är inte tillbaka på 100% i jobb men tänker försöka gå upp i juni. Jag var fortfarande kvar i Uppsala efter 5 veckor pga läckage av hjärnvätska, först ur op-såret sen ur näsan. Jag har ”skyndat” långsamt och har haft fk med mig. men fortfarande efter nästa ett år så får jag oftast vila eller sova en stund efter jobbet, visserligen blev jag döv på ett öra (man fick lov att gå in den vägen)och också ena balansorganet så kombinationen av allt spelar nog in.
Carina, vad tråkigt med dina komplikationer! Det gör förstås att rehabiliteringen tar längre tid också. Och att bli döv på ena örat låter också jättebesvärligt. Men för att bli frisk kanske man ändå offrar det… Jag inser ännu mer hur lyckosam jag har varit som inte har den typen av biverkningar efter operationen. Nedsatt känsel i huden på halva skallen, som jag har, är liksom inte ett handikapp!
Jag anser mig också väldigt lyckosam eftersom den var godartad och man troligtvis fick bort allt, sen allt annat får man ta med en klackspark….. men visst tänker man väldigt på hur man mådde för ett år sedan.