En annorlunda vardag

Jag skulle gärna vilja skriva i den här bloggen oftare, men hinner tyvärr inte riktigt. Ett heltidsjobb tar sitt och eftersom jag sitter en stor del av dagarna framför en skärm på jobbet, vill jag helst inte göra det även när jag kommer hem. Även om det blir så ibland ändå. Dessutom har jag ytterligare tre bloggar att sköta.

Min röntgentid närmar sig, så det finns mycket att noja över. Min inställning är att de inte kommer att hitta något på bilderna. (Det var det iof sig förra gången med och då hittade de ju verkligen ”något”… 😉 ) I svaga stunder funderar jag på vad som kommer att hända om de hittar ”något” och försöker tänka mig in i hur situationen skulle bli då. På något sätt tror jag inte att min ”tur” skulle räcka för en omgång till. Men det är som sagt bara som jag nojar.

Jag skulle verkligen vilja gå vidare till ett mer normalt liv på riktigt. Hindret för det sitter i huvudet, i dubbel bemärkelse (nästan lite dåligt vits där). Jag har nu börjat träffa en psykolog och hoppas att hon kan hjälpa mig att komma vidare. Att bli så svårt sjuk påverkar förstås väldigt många aspekter av livet, allt som har med en framtid att göra. Det är också väldigt ensamt, kanske är det nästan bara med professionella som man kan prata om det. De har ju i alla fall betalt.

Annonser

4 comments so far

  1. maria on

    Hej! Det är ju inte konstigt att man är nojig, tror att det är lite ”naturligt” att man blir det. Och jag kan bara säga att det är jättebra att gå till ett proffs, iaf var det så för mig när jag på allvar trodde att jag skulle ”förlora förståndet”, vet inte vad som for i mig men jag trodde att jag skulle bli ”dum/tokig” i huvudet och min kurator, som jag fick väldigt stort förtroende för kunde vända min tokiga tankar, är så tacksam för det. Hoppas att det går lika bra för dig hos din psykolog : )

  2. Anna-Stina on

    Jag hoppas också att jag kommer att ha nytta av psykologen! De borde ju vara till för personer som hamnar i sådana här lite konstiga situationer.

  3. Ida on

    Oj vad jag känner igen mig i vad du skriver! Har själv haft två hjärntumörer. Funderar på psykologhjälp nu. Kognitiv beteendeterapi tror jag på väldigt mycket. Det går ju att öva mycket positivt tänkande på egen hand också. Man vill ju helst ha någon psykolog som har mycket erfarenhet, finns säkert de som har en viss inriktning.. Bara leta

  4. Anna-Stina on

    Hej Ida! Hoppas du hittar en bra psykolog! Två hjärntumörer låter mycket tufft. Jag ska träffa min psykolog igen i september.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: