Semester

Första semesterdagen går jag ut hårt. Gymträning, dammsugit hela lägenheten och städat badrummet, ringt till sjukhuset, allt före kl 10.30. Nu ringde kontaktsjuksköterskan tillbaka och jag känner mig maktlös inför vårdsystemet.

Psykologen som jag träffade förra veckan tyckte inte att det är rimligt att jag ska gå hela sommaren, hela semestern, och vänta på svaret från magnetröntgen. Hela förra sommaren fick jag ju vänta på beskedet från dna-provet. Den här sommaren ska inte bli likadan. Så hon uppmuntrade mig att ringa och kräva att få ett besked, så fort det är möjligt att ge det.

Samtalet med sjukhuset gjorde förstås att hoppet dalade. Om att få ett snabbt besked alltså. Jag pratade med kontaktsjuksköterskan som sa att hon inte kunde säga något eller lova något. Min läkare jobbar den här veckan och har sedan semester. Som alltid har hon naturligtvis fruktansvärt mycket att göra. Jag sa att det är helt ok för mig att få besked från någon annan läkare på avdelningen. Det viktiga är att jag får ett besked. Sjuksköterskan lovade att lämna ett meddelande till min läkare om att jag gärna ville ha kontakt med henne innan hon går på semester på fredag. Det var vad hon kunde göra.

Det jag tror kommer hända nu är att min läkare inte hör av sig innan veckan är slut, och att jag får besked någonstans i början av september. Det verkar ju inte som om det är något akut i hjärnan i alla fall (vilket förstås är positivt), så då tycker väl sjukvården att jag kan vänta. Det där med att undvika psykiskt lidande är inte förtås inte lika prioriterat som att bota medicinskt. Och det är ju helt rätt. Men det gör också att det känns som om man fastnar i ett stort system där man inte har något att säga till om. Man blir som ett skolbarn igen.

Så nu ska jag istället jobba på att förtränga hela saken, vilket är mitt sätt att hantera det hela. Jag är också väldigt glad att jag KÄNNER mig frisk.

Annonser

2 comments so far

  1. Eva on

    Hej Anna-Stina!
    Hoppas att du får en skön och avkopplande semester. Och att du lyckas hålla undan alla tankar på röntgensvaret. Som du själv säger: hade det varit något alarmerande hade de hört av sig på en gång. Men jag förstår att det är svårt att släppa tanken på resultatet, trots allt finns ju oron där ändå. På min ”resa”, som nu varat i två år, har jag lärt mig att ta en sak i taget. Något som jag inte alls levde efter tidigare. Visst blir mycket ogjort under vägen men som någon sa: ”Hinken står kvar”. Det som inte blir gjort idag blir det kanske imorgon. Och tänk att jag faktiskt fick vara med om något roligt eller mysigt……
    Njut av de dagar du är ledig!
    Sommarhälsningar från Eva (som har en arbetsvecka kvar till semestern)

  2. Anna-Stina on

    Tack snälla Eva! Hoppas du får en fin sommar! 🙂


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: