Noterat

Varför blir det så ofta såhär? Dvs att patienter som har hjärntumör, skickas hem från doktorn med ”diagnosen” stress, utbrändhet, migrän etc. upprepade gånger innan rätt diagnos kan ställas med hjälp av en röntgenundersökning? Jag tycker att jag läser om det i media varannan vecka. Finns det NÅGON som har fått rätt diagnos första gången? Med undantag av dem som kommer in akut pga epileptiska anfall eller medvetslöshet.

Kanske är det ett för högt krav att ställa på primärvården, att de ska känna igen symtomen på hjärntumör vid en grundläggande fysisk undersökning. Hur mycket ska jag svaja när jag står rakt och upp ner och blundar, eller med hur mycket ska jag missa min näsa med pekfingret för att berättigas till magnetkameran?

Jag läst någonstans att en allmänläkare träffar på en hjärntumör vart femte år. Kanske ska man då betrakta det som ”normalt” att fel diagnos ställs, eller att diagnosen uteblir vid första besöket för någon som har en hjärntumör? Tål att tänkas på. I så fall kanske inte en läkare som missar ska prickas.

Ibland tittar jag på en dokumentär tv-serie som heter I shouldn’t be alive. Den går på Femman nu. Det är helt otroliga historier om överlevnad som berättas. Filmklipp går att se här. Nuförtiden identifierar jag mig med sånt.

Nästa vecka har jag en telefontid med min läkare. Det ska bli intressant!

Annonser

10 comments so far

  1. Maria F on

    Hej Anna-Stina,
    det var länge sen jag skrev till dig. Jag har ju också op för hemangoblastom 2008. Det har tagit lång tid för mig att komma tillbaka, men det beror också på att jag har resttillstånd i form av nervskada i vä kroppshalva. Nu arbetar jag 75% och börjar känna mig som ”mig själv” på jobbet igen- alldeles underbart!
    Men vad det gäller primärvården så har jag lite förståelse, jag är sjuksköterska och har bred erfarenhet, har jobbat inom barnsjukård, neurokirirgi, akutsjukvård och primärvård, och det är faktiskt så att om vi inom sjukvården skulle undersöka folk för allt vad de söker för så skulle skatten behöva höjas 10 dubbelt, säkert, och om man tar symtomet yrsel, som jag själv hade i ca ett halvår, så fnns det hur många anledningar som helst till yrsel, och nästan inga anledningar föranleder åtgärder.Själv trodde jag att det berodde på min ansträngda livssituation.
    Jag arbetar nu inom företagshälsovård och jag möter dagligen människor som vill ta ”alla” prover för att kolla upp att inget är fel, men de har ingen som helst motivation att göra några förändringar i sitt liv för att förhindra sjukdomar i framtiden. Mycket intressant!!
    Vill förmedla något som läkaren och föreläsaren Claes Malmström sagt: ”Man kan bara må dåligt om man utsatt sig av för lite av det som man mår bra av”
    Jag tror mycket på det och jag försöker också numera att leva efter det. Åren innan jag fick min hjärntumör utsatte jag mig alldeles för sällan av det som jag skulle ha mått bra av…..
    Varma hälsningar Maria

  2. Anna-Stina on

    Välkommen tillbaka hit Maria! Jag har full förståelse för att man inte kan testa alla för allt, som kommer till sjukvården. Kan tänka mig att folk ofta söker för sådant som egentligen inte alls kräver vård. Det är lite det jag försöker diskutera i inlägget ovan. Vilka krav kan man ställa på en tidig och korrekt diagnos av hjärntumör? Är det rimligt att läkare ska anmälas som missar en hjärntumör vid ett vanligt husläkarbesök? Det skulle vara spännande att veta hur dessa frågor diskuteras inom läkarkåren.

    När jag besökte min husläkarmottagning för första gången igen efter jag förts därifrån i ambulans (nästan ett år tidigare), så trodde den läkare jag mötte då att jag var där för att klaga och anklaga dem. Vilket jag verkligen inte var! Jag hade inga tankar på det alls. Snarare är jag tacksam över att det faktiskt fanns ett par läkare där som uppmärksammade mitt tillstånd, även om inte tidigare besök hade resulterat i att jag fick hjälp.

  3. Anders "Smartswede" on

    Hej Anna-Stina :o)

    Hoppas du mår bra idag och haft trevlig helg!

    Va ett tag sen vi hördes Anna-Stina via epost direkt när jag fick reda på min tumör. Tiden bara flyger och inte hunnit eller orkat med skriva. Min operation gick bra och allt är borttaget som går ta med operation. Tyvärr är min tumör glioblastom så om 1 v börjar en kombikur på 6 veckor med strålbehandling och Temodal. Det ska gå bra oavsett eventuella sannolikheter om annat.

    Funderar också mycket på just varför hjärntumörer ofta missas av läkarna.
    Jag var inget undantag direkt med först 2 besök till en läkare på vårdcentralen med 2 veckors mellanrum. Först andra gången blev det tänkt en vanlig remiss till Neurologen med väntetid 1 månad och då bedömning för eventuell CT. Av något skäl ändra läkaren sig precis när jag skulle gå och ”erbjöd” skriva en akut remiss till Neurologin på akutmottagningen på Sahlgrenska. Jag tacka ja och så fick jag träffa en Neurolog på Sahlgrenska som gjorde grundläggande tester redan 2 timmar senare! Hon var dock tveksam till göra en CT då de inte visade något fel men valde skicka mig till CT ändå. Symptomen jag beskrivit och hade haft under 1 månad tror jag avgjorde att det fanns en liten risk de kunde vara hjärnrelaterat så därför trotsallt en CT. Trist att det blev en sanning bara att det var en hjärntumör.

    Är då vården usla? Ja , Nej, Ja… Nää jag kan inte bestämma mig riktigt. Det är nog så att jag kan inte bedöma det. Vad gäller hjärntumör så är det inte konstigt att som läkare i primärvården missa en hjärntumör. De mer akuta och tydliga fallen kommer till ett akutintag. Till primärvården blir de som jag med lite mer diffusa symptom som faktiskt kan bero på väldigt mycket. Tar man dessutom med i sannolikheten att en läkare i primärvården kanske stöter på en hjärntumörpatient (som du skriver A-S) var 5:e år så kan man förstå det inte är helt enkelt blir rätt diagnos direkt.

    Resonemanget kanske om inte annat blir just att hjärntumör är så osannolikt att patienten har så det är 0. Ungefär som man rationaliserar att inte spela på Lotto så gör man det att inte skicka en patient för CT.

    Undra om jag hade kunnat arbeta som läkare? Så stort ansvar, så stora risker att göra fel ( iofs så stora möjligheter gör något fantastiskt samtidigt! ), allt man gör påverkar andras hälsa direkt.
    Hade ni fixat det?

    Goa kramar på er!
    Anders

    • Anna-Stina on

      Anders, så skönt att operationen gick bra! Jag har undrat… Väldigt positivt att det gick att ta bort tumören! Önskar dig lycka till med den behandling som kommer.

      Är vården usel..? Nej! Jag har sjuvården att tacka för att jag sitter här idag, så jag kan inte känna annat än tacksamhet över den avancerade sjukvård som finns i vårt land. Jag är så imponerad av de läkare jag träffat, särskilt då på neurologen på Karolinska. Man ska vara glad att det finns så duktiga människor. Hoppas att du också har bra läkare, Anders!

  4. Anne-Lie on

    Det verkar vara svårt med tumörer i centrala nervsystemet överlag. Min sambo fick veta efter flera års kämpande mot sjukvården att han hade en ryggmärgstumör. Även om läkaren inte själv vet vad det är han har att göra med så borde han väl rådfråga sin kollegier, nån måste väl känna igen symtomen tycker man.Hur har det gått med din röntgen? Vi sitter här och väntar på röntgensvar själva, inte så lätt vill jag lova.

    • Anna-Stina on

      Har läst din berättelse Anne-Lie, och det är nog många som kan känna igen sig i den. Jag förstår din man som var nära att ge upp efter många kontakter med sjukvården, men ingen diagnos… och hela tiden blir man sämre och sämre.. det är som att livet rinner ur en och man känner sig hjälplös.
      Vad skönt att din man hann opereras i tid!

      Min röntgen gick bra! Inget spår av någon tumör! 🙂

  5. A on

    Hej

    Min tumör upptäktes 2007, då hade jag mått dåligt i 5 år. Jag upplever att man som ung kvinna inte blir tagen på allvar när man besöker vårdcentralen och möter manliga läkare i medelåldern. Som en läkare själv sa efteråt ” skulle vi skicka alla unga tjejer med yrsel till röntgen skulle vi aldrig göra annat” Jag förstår att det inte finns resurser till det men för de patienter som verkligen är sjuka får det förödande konsekvenser. Mitt arbetsliv blev förstört och jag kände mig som en hypokondriker och bluffmakare. Naprapater sa att om jag bara blev av med stelheten i nacken så skulle yrseln försvinna. Neurologer sa att om jag avgiftades från värktabletter så skulle migränen försvinna. Allmänläkare sa att man blir trött av att få barn, det är inget fel på dig. Så höll det på i flera år. Nu är tumören borta, jag är gravt hörselskadad, halvsides ansiktsförlamad och har balansstörningar och yrsel för resten av livet. När jag nu återigen känner att någonting är riktigt fel är det samma visa igen. Jag har haft feber i 4,5 vecka, ofattbar huvudvärk och hela världen roterar. Återigen blir jag hemskickad av läkaren för att dricka te och ta en alvedon… Efter att ha träffat fem läkare under dessa veckor har man äntligen bestämt att skynda på min röntgen. Så JA, jag håller med… tumörer upptäckts alldeles för sent. Just för att det är så osannolikt att just du eller jag skall drabbas av något så ovanligt.

    Kul att hitta din sida, den är verkligen bra. Lycka till med allt!

  6. Anna-Stina on

    Det låter inte så bra att du trots din bakgrund blir hemskickad med Alvedon!! Jag trodde att om man väl redan är inne i ”systemet” så blir man väl omhändertagen… men tydligen inte alltid. Lycka till med allt!

  7. Ann on

    Oj vilken intressant & bra dialog här! Hamnade här av en slump, då jag letade efter likasinnande, dvs med likartad problematik kring hälsan som jag har. Exakt dessa ord ”jag upplever att man som ung kvinna inte blir tagen på allvar när man besöker vårdcentralen och möter manliga läkare i medelåldern” har jag uttalat själv massvis med gånger…Varför är det så? Att man som yrkesverksam kvinna alltför ofta kategoriseras in i facket ”utbränd el stressad” så fort det rör sig om huvudvärk, yrsel, smärtproblematik etc. Unga män som söker för liknande problematik tas di facto, oftare på allvar.
    Jag har själv kämpat som en blådåre-i år för att få till stånd undersökningar. I mitt fall visade det sig vara en skada i nacken. Till skillnad från några av er här fick jag dock snabbt en röntgen av hjärnan gjord, inget fel hittades där och sen var jag per automatik konstaterad som hypokondriker. Tog ett bra tag innan skadan röntgades & konstaterades.

    Tror att en del av svaret på frågan varför tex hjärntumörer missas ligger lite i det ovanstående nämnda. De kliniska undersökningarna är ogtast för trubbiga. I mitt fall, då neurologiska funktioner visade sig var sådär halvbra så föranledde det till en hjärnröntgen. Nackskador el öht skador i ryggmärgen ”härmar” ju till viss del skador som ev finnas i hjärnan, och tillkännager sig i ett tidigt stadium. Man kan inte helt & fullt luta sig emot en klinisk neurologisk undersökning idag, åtminstone inte utförd av en allmänläkare. De är alltför generella och kan omfatta så otroligt mkt, många som har tex en tumör på hjärnan har kanske inte ens hunnit få neurologiska bortfall el tydliga störningar. En nackskada el ryggmärgskada däremot syns ofta ganska tydligt, hyfsat tidigt vid dessa tester.
    Jag vill faktiskt slå ett slag för att hellre röngta huvudet en gång för mkt än en gång för litet, ngn sa, ”om vi skulle skicka alla unga tjejer med yrsel på röntgen så skulle vi inte göra annat” Men vaddå, det finns ju andra instrument att ta till innan man hänvisar till stress etc. Tex. ÖNH undersökning, ordentlig yrselutredning, ögonundersökningar etc.för att utesluta innan man skickar hem en ledsen & rädd patient. Det kan aldrig finnas ngt till ett försvar från en läkare el sjukvården när man läser om ”A” och hennes uteblivna diagnos och nu med grav hörselnedsättning etc. Blir så otroligt ledsen av att läsa detta, historien upprepas om & om igen, medans de medelålders manliga läkarna sitter & kliar varandras ryggar och hänvisar till att yrsel, huvudvärk & smärta-det är en kvinnlig folksjukdom.
    F´låt min långa kommentar, glad att läsa att det gått så bra för dig! Lycka till med allt fortsättningsvis!

  8. Anna-Stina on

    Ann, tack för din långa kommentar!
    Jag har också reagerat på att det är alltför lätt att bli klassad som ”utbränd” när det egentligen är helt andra saker som ligger bakom. En sjukgymnast som jag gick hos när jag var sjuk (och inte visste vad sjukdomen berodde på) konstaterade efter ca 5 frågor till mig att jag var utbränd. Jag tänkte att ”ok, jag känner mig inte så värst utbränd, men då är det väl så i alla fall”. Vad skulle det annars vara? Hjärntumör fanns öht inte på kartan. Jag skulle önska att man inte ställde den typen av ”diagnoser” så lättvindigt. Kan tänkta mig att nackskador är än svårare att få konstaterat, just därför det du skriver: de syns inte på röntgen ens. Det känns svårt att komma tillrätta med problemet med de här lite ovanligare diagnoserna…


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: