En jävla jävla vecka

Veckan som gick, och som fortfarande pågår, har inneburit fler orsaker till oro och tårar än på… väldigt länge.

Måndagen började med att jag fick veta att en kollega på en annan arbetsplats, som jag arbetat lite tillsammans med, hade avlidit för några dagar sedan. Alltid så svårt att förstå att någon plötsligt är borta. Jag är nog känsligare för sådana besked nu än jag var förr.

Samma dag bestämdes att jag skulle avsluta mina besök hos den psykolog som jag träffat sedan början av sommaren. Jag antar att hon tyckte att jag var ”färdigbehandlad”. Själv tyckte jag inte riktigt att jag fick hjälp med att hantera mina katastroftankar. De blev lite avfärdade med ett ”Det går nog bra alltihop, ska du se.”

Samma dag upptäckte jag en liten blödning, som sedan skulle kvarstå hela veckan, visade det sig.

I mitten av veckan hade jag dundrande huvudvärk i flera dagar och mitt psyke gick upp i ”tumör alert” på fem röda.

På torsdagen började jag känna ett påtagligt behov av att söka hjälp med anledning av min blödning. Hos min mödravård ville de inte ta emot mig, så på fredagen blev det att ta sig till gynakuten på sjukhuset (KS). Redan på torsdag kväll ställde jag in mig på att detta antagligen inte skulle gå bra.

Fel av mig att återfalla i katastroftankar, förstås. Men vad göra när de värsta scenarierna faktiskt slår in? Fredagens sjukhusbesök bekräftade mina farhågor och med råge. När gynekologen berättade att det inte fanns något liv därinne blev jag inte förvånad. Men att tillväxten av fostret/embryot avstannat så tidigt att det knappt fanns något att se, det var ett skakande besked för mig. Allt annat fanns ju där: moderkaka, alla tänkbara graviditetssymtom och rätt storlek på livmodern.  Jag var/skulle ha varit i vecka 13. Jag fick tid för kemisk abort, för att få ut allting.

Resten av dagen vara bara gråt och förtvivlan. Som tur var arbetade A hemifrån, så han fanns på plats när jag kom hem. Starka känslor av besvikelse, misslyckande, mindervärdighet och sorg var det enda som fanns.

Tur i oturen var att missfallet satte igång av sig själv ordentligt på fredag kväll. Lördag förmiddag vad jag nära att svimma och kräkas av smärtan och blodtrycksfallet. Då ringde jag Vårdguiden som rådde mig att söka akut, trots den bokade tiden på KS. Så då bar det av till Huddinge i taxi, som är den akut man får använda sig av på helgen eftersom KS Solna är stängt.

Men innan dess fastnade jag vid en dödsruna under frukostens tidningsläsning. Det var min psykolog när jag låg inlagd på Erstagårdskliniken i maj förra året som hade dött. Också det helt ofattbart. Han var mitt stöd när jag hade det kämpigt med ångesten efter tumören, och när jag inte visste om jag hade tumörsjukdomen ärftligt eller inte. Vi pratade mycket om döden, hur man inte kan veta när man ska dö. Att den som är frisk kan råka ut för en olycka imorgon, och den som är sjuk kan få många goda år ändå.

Min psykolog dog i en kajakolycka under en paddling från Svinesund till Haparanda. Även om jag inte har träffat honom på ett år känns det så overkligt att han är borta. Han var så himla bra.

När jag förstod att min kropp verkar vilja ta hand om missfallet på egen hand blev jag bara lugn. Idag har jag varit på sjukhuset och fokus har varit att ”allt ska ut”. Jag fick medicin för att driva på det hela och jättestarka värktabletter. Så nu har jag inte ont.

När jag tänker på allt som har hänt är jag sorgsen, men jag tänker också att vi som fortfarande lever måste fortsätta att leva. Att ha livet är något som de som har dött i min omgivning skulle ha gett allt för. Det finns inget mer värdefullt än det. För de allra flesta är det svårt att känna tacksamhet i vardagen, men när man får döden nära  inpå så är det inte svårt. Om jag fortfarande lever så finns allt hopp kvar.

Annonser

32 comments so far

  1. Anna Åkerberg on

    Åh, Anna-Stina, så ledsen jag blir! Kram från mig.

  2. Mia on

    Fina du!
    Vilken överjävlig vecka du fick uppleva..Jag är så ledsen att ni förlorat ert pyre..Hoppas ni orkar våga igen-för som du skriver,livet är det mirakel vi lever i..
    Jag kämpar oxå med katastroftankarna,rädslan över att det kan ta slut jagar mig men som du skrev om din psykolog-vi vet aldrig när det tar slut och det gäller att våga LEVA och inte vänta..så svårt!
    Varma kramar skickas till dig& A ikväll från Wien

  3. Kristina on

    Så tråkigt med missfallet. Se till att ta väl hand om dig.

  4. Anna-Stina on

    Jag undrar var inom sjukvården som det finns terapeutisk personal som på ett bra sätt kan möta personer som jag: som har upplevt att våra värsta farhågor inträffar, och det flera gånger. Det krävs en annan retorik när man pratar med oss än med ”normalpersonen”. Statistik kan inte lugna mig, som jag har skrivit om många gånger tidigare, eftersom det osannolika redan har drabbat mig. Uppmaningar som ”Det går bra ska du se”, ”Det är så ovanligt att något sådant händer” och ”Det är bara i dina tankar som katastrofen finns” känns löjligt/kränkande att få höra. Människors oro är något som sjukvården helt enkelt inte har råd med och därmed inte vill befatta sig med. (Man kan inte undersöka minsta lilla krämpa.) Priset betalas förstås av dem som har anledning till oro och som då är för dyra att skilja ut från mängden. Sade hon bittert…

  5. Lisbeth on

    Käraste Anna-Stina – jag lider med dig och din sambo. Kände oro i fredags och får nu detta hemska bekräftat. Så ofattbart sorgligt, men som du säger, livet finns ……

  6. Anna-Stina on

    Tack snälla…

    Jag kollade just statistiken för den här bloggen. Fascinerande med 150 läsare under gårdagen, men bara 1 st som kommenterade.

    • Marie on

      Fina du. Du skriver så fint om livet självt att jag måste gråta här på jobbet. Jag tycker att det är oerhört starkt och stort av dig att både berätta om händelserna och dina tankar här, och att du kan se och känna den här tacksamheten inför livet i alla fall. Jag känner dig inte så väl men tänker att du måste vara en stor människa.

  7. Jojo on

    Det känns så svårt att kommentera nåt sånt här hemskt. Vad ska man skriva. Men jag vill att du ska veta att jag tänker på dig, på er båda. Kram!

  8. Anna-Stina on

    Tack igen 🙂

    Stark eller ej… för min del handlar det om hur man vill gå vidare med sitt liv. Som ett offer, eller som en person som fortfarande kan se möjligheter. Vill man det senare så har man ett hårt jobb att göra, men det är det värt tycker jag. Det finns så många som är så mycket hårdare drabbade än vad jag är. Kan de leva vidare, så borde ju jag också kunna det. Och gärna på på ett sätt som känns någorlunda meningsfullt. Jag kanske verkar lugn här, men fråga min sambo om mina utbrott/sammanbrott… 😉

  9. Sara i Enköping on

    Jag blev så ledsen att höra om det som hänt. Att leva mitt i det,och med erfarenheten som kommer att bli till oro många gånger igen. Och ändå, se möjligheterna, det vackra och det sköra livet. Jag kan inte formulera i ord vad jag menar, men du skriver ju så bra om det själv. Alldeles särskilt kloka, fina du.

  10. Kristina on

    När jag gick på gymnasiet hade jag en nära vän som jag sedan kom ifrån. Hon dog i en olycka när hon var 21 år och innan vi hade kommit tillbaka till varandra. I höst är det 20 år sedan hon dog. Jag kan fortfarande sakna att hon inte finns och tänker att mycket i mitt liv hade Cecilia varit den rätta att dela med, att prata med.
    Och när saker i livet känns bara för jobbiga (som de gör mycket i mitt liv nu) tänker jag att jag i alla fall lever och vem vet vad som kan hända. Den chansen har inte Cecilia. Det kanske är barnsligt att tänka så men …

  11. Yvonne on

    Så ledsen för din skull… Been there, done that… men allas sorg och smärta blir ju unik och speciell när man drabbas. Stackars dig, hoppas du blir mycket kramad!

  12. Anna-Stina on

    Tack snälla ni. Kristina, jag tänker också som du. Den som lever har alla de möjligheter som den som inte fick leva har. Jag tycker inte det är barnsligt att tänka så, för det är ju sant. Men jag hade aldrig börjat tänka så om jag inte hade varit nära döden själv först.

  13. Anna GC on

    Å, Anna-Stina, vad ska man säga? Jag håller med Yvonne och hoppas att du blir ordentligt omkramad. Länge.

  14. Ulrika i Enköping on

    Jag blir så ledsen för din/er skull. Det känns verkligen som att det räcker nu, att du inte ska behöva gå igenom mer. Samtidigt beundrar jag din förmåga att hantera motgångar – i din blogg förmedlar du mycket av avundsvärda egenskaper. Ta hand om dig! Kram från Ulrika.

  15. Anna-Stina on

    Tack, det betyder mycket med era hälsningar.

  16. Cajsa on

    Jag vill också bara hälsa att jag är mycket ledsen för er skull och tänker på dig nu, mycket. Jag känner precis som kommentaren ovan att det verkligen borde räcka nu. På tåget hem från sthlm i tisdags fick jag chansen att läsa en bok som är utdrag ur en blogg av Mia Skäringer som nu i efterhand blivt tryckt som bok. Den här bloggen är precis så engagerande, stark och nyktert känslosam, utlämnande och utvecklande att det verkligen också skulle kunna tryckas.

  17. Jaël on

    Åh Anna-Stina, så fruktansvärt! Jag är så ledsen för er skull. Detta har gått mig totalt förbi. Jag vet hur det är att leva i kris, har gjort det själv under många år. När man kommer igenom det är man en starkare människa men också skörare på många sätt och betydligt med ödmjuk inför livet. Men det är en lång väg att gå och inte en rolig väg. Många kramar till dig!

  18. Anna-Stina on

    Jag blir så rörd av alla omtänksamma ord. Tack snälla allihop.
    Jaël, jag känner också igen det där paradoxala att man samtidigt blir mycket starkare, och skörare. Det är svårt att beskriva hur det kan vara så, men så är det.

  19. Anngerd on

    Nu först såg jag vad som hänt. Jag skickar alla varma tankar jag har. Det är svårt att sätta ord på sådana här händelser, men jag hoppas och tror att du går vidare,
    Kram Anngerd

  20. Anna-Stina on

    Tack för dina tankar, Anngerd.

  21. Stina on

    Vilken mardrömsvecka och så otroooligt ledsamt. Jag är verkligen ledsen för din skull. Många kramar.

    Jag förstår vad du menar med det där med att sjukvården borde använda en annan retorik ibland. Jag kan absolut känna igen mig i det du beskriver. jag har också varit med om en situation i livet då det värsta tänkbara scenariot verkligen var det som hände. Det präglar mig jättemycket. Jag vet i hela min kropp och själ att det verkligen kan gå käpprätt åt helvete. Då hjälper det inte att veta att det i 99% av fallen går bra. Jag vill veta vad som händer i med den enda sista procenten. Min omgivning tycker säkert att jag är hysterisk som alltid tror det värsta, men det är ju inte så konstigt, det är ju min erfarenhet. Men jag vet också att livet går vidare. Jag lever och får uppleva bra och underbara saker också, precis som du också.
    Ja, det blev en lång utvikning. jag ville egentligen mest säga att jag är ledsen för din skull och att jag tycker att du är så bra på att förmedla hur du känner och tänker.
    Kramar till dig

  22. Anna-Stina on

    Stina, tråkigt att du också varit med om hemska saker. Mitt problem sedan jag fick hjärntumören har varit att bemästra katastroftankarna: ”Vad är nästa hemska sak som ska hända mig?”. Min senaste psykolog tyckte att oro är naturligt och att man får tänka på osannolikheten att hemskheter händer. Men – det funkar ju absolut inte på mig. Eller kanske på andra heller som har varit med om saker.

    Den kurator som jag träffar nu tycker att jag ska testa att avleda tankarna genom handling istället. Att göra något praktiskt. Det skulle kunna funka, jag har inte hunnit prova det än, eftersom katastroftankarna mest uppkommer i vissa situationer. Och så ska jag läsa den bok som hon rekommenderade. Vi får se, det kan ju i alla fall inte skada. 🙂

  23. Motvind on

    Så otroligt tråkigt och sorgligt. Att behöva gå igenom ett missfall måste vara jobbigt nog utan allt det andra också, särskilt med din historia. 😦 Jag vet inte vad jag kan säga mer, förutom att mina tankar är hos dig och din sambo. Ta hand om er själva och varandra. Kram.

  24. Anna-Stina on

    Ja, det är jättetråkigt, tack för omtanken!

  25. Cecilia Bengtsson on

    Läser ditt blogginlägg idag om ditt år. Jag har inga ord att säga, jag vet inte hur det varit för dig att gå igenom allt och hur du känt. Jag kan bara föreställa mig och jag känner sorg. Vill tacka dig för att du delar med dig och jag önskar dig allt gott.

  26. Anna-Stina on

    Tack, Cecilia! Det har varit ett hemskt år och detta var bara det första som hände. Jag hoppas det också kan finnas bra saker i framtiden.

  27. Linnea on

    Kära du. Visste inget om detta för ett år sen. Jag hoppas att du har något att hämta kraft ifrån. Det är svårt att kommentera. Jag känner dig ju inte så väl. Mina svårigheter kom tidigt i livet, och jag tror att man om man klarar det så blir man ett starkt stöd för andra människor. Jag kan redan se att du är det. Tänker på dig.

  28. Lisa Ahlqvist on

    Läste redan i går kväll, jag har funderat på om, och i så fall vad jag skulle skriva till dig. Liksom Linnea känner jag inte dig särskilt väl, även om jag följt dig på nätet under en längre tid. Dagens morgontidning gav ett tecken, på bordet låg den uppslagen på en sida med en halvsidesannons: ”Värdens vackraste ord: i morgon”. Just de två ord som jag ofattbart många gånger sagt som tröst och stöd till mina närmaste i svåra stunder. ”I morgon” blir på något sätt fyllt av både hopp och tillförsikt och samtidigt inte lovar mer än i dag. I bland byter jag ut orden till ”nästa år”.
    I går kväll fick jag för första gången på mycket länge använda orden ”för ett år sedan” och kunde från dagens horisont se tillbaka på ett helvete som närmar sig sin slutpunkt. Jag hoppas och önskar att du också ska få säga de orden och kunna se tillbaka på något som avslutas, och blick framåt och lägga samma glädje i orden ”i morgon” som min dotter gjorde.

  29. Anna-Stina on

    Tack för era kommentarer! Kraft hämtar jag idag från att kunna och våga erkänna de känslor som finns, istället för att stoppa undan dem och låtsats som de inte existerar.
    ”I morgon” kan innebära hopp, men är också skrämmande eftersom det värsta alltför många gånger har inträffat i mitt liv, på alltför kort tid. Jag hoppas också kunna sitta i en helt annan sits en dag och se tillbaka på den här tiden som ett minne. Kanske ett jobbigt minne, men dock ett minne.

  30. eija on

    Är väldigt ledsen att du behövt gå igenom så mycket. 😦

  31. Anna-Stina on

    Tack Eija!


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: