Ibland är det svårt

Det är inte lätt att vara glad jämt, det ska gudarna veta. Ibland undrar jag varför mycket av det som jag är glad över i livet kräver en stor insats av mig i form av målmedvetenhet och arbete, och annat dåligt som har drabbat mig bara har kommit som slumpen. Varför kommer inte de bra sakerna som en slump också?

Visst, att jag träffade min pojkvän var en slump, men att få en relation att fungera kan ofta bestå av mycket hårt arbete. Mina katter kom till mig efter noggranna rekognoseringar av uppfödare, och det krävdes också att de skulle tycka att jag var tillräckligt bra som köpare av deras kattungar. Mitt jobb kan tyckas att jag fick av tursamhet, och lite tur var det nog också, men även en del år av hårt arbete för att utvecklas yrkesmässigt och visa att jag ville göra något mer.

Jag kan känna att jag orkar inte kämpa mer för något nu. Samtidigt vet jag att jag kommer att kämpa – man lägger sig inte bara ner och dör. Och om man ska leva, så vill man se till att livet känns bra. Men ibland kan jag känna hur en kall hand av skräck kramar åt och då vet jag inte hur jag ska orka. Med allt konstigt som har hänt mig, har mina begrepp om vad som är normalt försvunnit. Har alla det som jag, eller är min situation extrem ur någon aspekt?

Oftast är jag glad för att jag lever. Men att ständigt gå runt i ett lyckorus tror jag inte att någon kan (som är nykter). När jag inte orkar uppleva den där lyckan, då kan jag känna mig väldigt ledsen över min situation och tycka att den känns orimligt svår. Just då spelar det inte någon roll att det finns väldigt många som har det mycket svårare än jag. Men ofta kan jag inte tillåta mig att känna mig ledsen, jag har ju så mycket att vara tacksam för. Eller så har jag inte hittat rätt sätt att vara ledsen på. Att vara ledsen har ju aldrig hjälp mig på något vis, det har alltid funkat bäst att bita ihop och hitta konstruktiva lösningar på problemen.

Det är ju bara det där att vissa av livets beståndsdelar går ju inte att hitta några lösningar på. Jag tänker på saker som har med sjukdom, liv och död att göra. De kan helt enkelt inte kontrolleras på något vis. Och det är jättesvårt att acceptera.

Annonser

8 comments so far

  1. Mia on

    Men du-där har du mig just nu oxå..skitsvår paradox..superglad att leva men ändå inte..det är ohyggligt svårt att vara ”överlevare”..inte så glatt och roligt utan mer att kämpa för att hitta en ”ytlig” vardag..jag tar allting så otroligt seriöst numera,svårt att bara följa i livets vatten och känner så väl igen det där med skräcken som gör att man tänker;hur ska man kunna leva i detta liv med dessa erfarenheter?För mig känns det bra att finna att även du känner lika för det gör det normalt för oss överlevare..för jag har känt mig så otroligt ledsen,nere och haft svårt att bara ”vara”..det är bättre nu men jag kämpar febrilt och hoppas nu att medicinen kan få mig över ytan att leva och inte bara överleva..
    Kram

  2. Birgitta on

    Så här tänker jag; man får vara snäll mot sig själv, man får tillåta sig att vila, man får släppa taget, man får känna sig riktigt riktigt svag, man får gråta, man får vara jätte, jätteledsen, man får känna hur sorgesamt allt är, man får låta sig tröstas…

    ”…och natten var så vacker som en sommarnatt kan bli
    när någon måste tröstas och beskyddas av ett knytt…nu tröstar vi varandra och är aldrig rädda mer…” (Vem ska trösta Knyttet?)

  3. Anna-Stina on

    Jag känner också att Tove Jansson känns helt rätt just nu… 🙂

  4. Kristina on

    Tänkte skriva något om ”tidsfönster” i förhoppningen att det ger dig något. Tidsfönster har jag läst om i en Dok-bok (!), nämligen Åsa Nilsonnes Vem är det som bestämmer i ditt liv?. Det är en bok som jag tycker mycket om.

    Kanske har du läst den och vet redan allt om tidsfönster, annars är tanken såvitt jag förstått det att då allt känns för jobbigt, när man inte orkar kämpa, då gäller det att minska tidsfönstret. Inte tänka på dagar, år, hela livet, utan försöka med den närmaste halvtimmen, eller minuten.

    Jag hoppas du snart känner dig bättre till mods.

  5. Anna-Stina on

    Jag har läst boken, men kommer inte ihåg det där med tidsfönster. Tack för påminnelsen!

  6. Ylva on

    Oj, det finns så mycket i det här stycket som jag skulle vilja kommentera, att jag inte vet var jag ska börja… Det här med att ”vara ledsen på rätt sätt ”… ja, det är oerhört svårt och jag tror det handlar om att kunna ”skratta med det ena ögat även om det andra gråter”, dvs att tillåta sig själv att vara ledsen. Jag menar att om man inte får vara ledsen över allt det som finns att vara ledsen över, hur ska man då kunna vara glad över det som man faktiskt kan vara glad över… Det svåraste är, tycker jag, att inte göra tillvaron mörk för min omgivning, när jag ”bejakar” min sorg och då är det lättare att alltid vara glad eller låtsas vara glad – att bara gå vidare och kämpa på.

  7. Ylva on

    Vill också bara tacka för en jättebra Blogg, som jag alldeles nyligen hittade av en slump

  8. Anna-Stina on

    Tack för din kommentar, Ylva, och roligt att du gillar bloggen! 🙂


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: