Bara för att man kan?

På senaste tiden har debatten om fosterdiagnostik blossat upp litegrann igen. Då det numera är enklare och mer riskfritt att t ex undersöka om ett foster har Downs syndrom, väljer alltfler blivande föräldrar att använda sig av fosterdiagnostik. Se t ex SR.

Det resulterar i att det inte föds fler barn idag med Downs Syndrom, än för 20 år sedan, trots att kvinnors ålder när de föder barn, och därmed risken för barn med DS, stadigt har ökat. Det betyder förstås att de som väljer bort foster med Downs syndrom har ökat i antal.

Jag vill inte döma eller moralisera över någons beslut, men jag undrar om vi förlorar något i önskan att kunna kontrollera varje aspekt ur våra liv. Vad missar vi möjligtvis om vi lyckas gestalta livet precis enligt den plan som vi har tänkt ut för oss själva?

Många vittnar om att det har varit en rikedom i familjen att få ett barn med handikapp. Förmår vi som inte har upplevt detta att förstå att det verkligen kan vara så? Förmodligen inte. Att få ett barn med handikapp, t ex psykisk utvecklingsstörning uppfattas nog av många som bland det värsta man kan råka ut för. Samtidigt vittnar föräldrar som upplevt detta att det inte behöver vara så. Vad har format våra bilder av vad det innebär att ha ett gott liv?

Jag har själv ställts inför valet fosterdiagnostik iom att jag tidigare var gravid. Mitt eget beslut blev att avstå helt, trots att jag som 35 plussare erbjöds testen gratis. Att genomföra fosterdiagnostik innebär att man måste veta på förhand hur man ska hantera ett eventuellt negativt resultat. Om det ska vara idé att göra testen, betyder det att man är beredd att agera utifrån resultaten och avbryta graviditeten. Annars finns det ju få poänger med att veta. Och eftersom jag visste att jag inte skulle kunna ta något beslut om att avbryta, så valde jag att avstå helt.

I debatten har det hörts åsikter om att fosterdiagnostik erbjuds för lättvindigt. De blivande föräldrarna förstår inte alltid vad det handlar om, utan tycker det ska bli spännande att få se sitt foster på bild. Ett eventuellt negativt resultat har man inte reflekterat över i förväg.

Jag tycker nog att man kan vara lite tydligare från mödravården här. Att erbjudandet om fosterdiagnostik inte framförs som just ett erbjudande, utan som ett samtal där barnmorskan ser till att de blivande föräldrarna har förstått vad det handlar om och kan fatta sitt beslut mer välgrundat.

För det är ju så att de flesta sjukdomar och en hel del missbildningar kan man inte testa för på ett ofött barn. Att barnet inte har Downs syndrom garanterar inte att det är friskt… Men vi är så angelägna och att veta och ha kontroll att vi gör vad vi kan för att försäkra oss mot vad vi uppfattar som olycka.

Jag som själv är ett stort kontrollfreak har väldigt svårt att acceptera att mycket i livet är okontrollerbart. Om inte annat, ”alla andra” verkar ju få sina liv att flyta på enligt något slags plan. Så varför inte jag? Men varifrån fick vi egentligen uppfattningen att det går att leva sitt liv enligt en plan? Det talas om karriärplanering, familjeplanering, med mera… Ja, jag vet inte hur det egentligen hänger ihop. Det är säkert en orsak till att jag funderar så mycket på de här frågorna.

Läs ur debatten:

Det är inte fel att vilja ha perfekta människor
Fasansfull retorik från Torbjörn Tännsjö
Jag är glad att jag aldrig fick välja.

Annonser

3 comments so far

  1. Tomas on

    Tänkvärt!

  2. Sara on

    Känner igen den där känsla av att alla andras liv bara verkar flyta på. Själv känns det ibland som att jag bara stampar runt på samma plätt, väntande och undrande när jag ska bli lika vuxen som dom andra 35-åringarna runtomkring mig.

  3. Anna-Stina on

    Sara, som tur är har vuxenheten ingenting med de yttre attributen att göra, utan sitter helt inuti! Det handlar om att ta ansvar för sig själv och sina beslut och att ta ansvar i de relationer (inte bara kärleksrelationer) som man har. Det är i alla fall min uppfattning. Skitsamma om man har bostadsrätt, har varit gift i 10 år eller inte! Man kan mycket väl ha alla de yttre attributen för vuxenhet, men inte vara det minsta vuxen ändå. Jag tror man vet själv hur vuxen man är. 🙂

    Jag är verkligen nyfiken på att få höra någon berätta som har lyckats planera sitt liv och det har funkat… finns det såna eller är det en myt?


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: