Brain Tumor Awareness Day

Den 15 november genomför The Brain Tumor Foundation i USA den åttonde Brain Tumor Awareness Day. Det är ett slags konferens för att uppmärksamma sjuka, deras anhöriga och sjukvården. I USA har man delvis andra problem i samband med att någon insjuknar i hjärntumör, beroende på hur deras sjukvårdssystem är uppbyggt. Vilken hjälp man kan få har en  del att göra med hur den enskildes sjukvårdsförsäkring ser ut. Man kan följa dagen på bl a Facebook och Twitter. Se den här filmen om den amerikanska föreningen.

Själv har jag funderat, när jag återigen läser om andra patienter, på hur många bra saker som har hänt mig på sista tiden! Det är lätt att glömma bort när det händer tråkigheter att det också har skett mycket positivt. Till exempel den tumörsort jag fick, som ju är en av de få som helt går att bota, är det bara 1-2 procent av alla hjärntumörpatienter som får. Snacka om vinstlott! Sedan fick jag ju inga komplikationer alls. Inga infektioner eller hjärnblödningar. Och det viktigaste av allt – jag fick vård i tid! Även om jag kunde ha dött, så gjorde jag inte det eftersom det fortfarande fanns lite tid kvar när jag väl kom till sjukhuset. Även om den tiden inte var lång, så räckte den.

När jag tänker tillbaka var tiden som hjärntumörsjuk – då när jag inte visste vad det var för fel på mig – en av de värsta perioderna i mitt liv. Jag bokstavligen kände livet rinna bort, blev allt sämre. Och det gick inte att begripa vad som var fel. Ändå – och här måste jag verkligen beundra min egen power – åkte jag på långresa, organiserade och genomförde en flytt och yrkesarbetade som vanligt ända in i det sista. Med en tumör/cysta stor som ett ägg som i princip tryckte bort ena halvan av min lillhjärna! När jag ser röntgenbilderna (finns här) går det ju bara inte att begripa att man kan leva med något sådant inne i huvudet. Men det var på ren vilja som det gick.

Och efter operationen, i så dåligt fysiskt skick jag har aldrig någonsin varit förut. Jag vägde ca 53 kg (nu väger jag nästan 10 kg mer på 174 cm). När jag startade den här bloggen en vecka efter operationen så var det en utmaning att våga gå i en trappa och jag vågade/kunde inte gå utomhus utan stöd. Ett krävande gympapass bestod av att stå bredbent och vagga från den ena foten till den andra.

Återigen tycker jag att det var viljestarkt av mig att kunna starta en ny blogg när världen tycktes finnas bakom en glasvägg och jag var osäker på om det jag skrev ö h t var läsbart. Redan tidigt i bloggen har jag skrivit om min målmedvetna träning för att komma tillbaka i vanlig fysisk kondition. Jag har nog glömt bort vilken prestation jag egentligen har genomfört i samband med den här sjukdomen. Om jag har tagit mig igenom detta så ska det väl gå att ta sig igenom mycket annat. Dagens positiva tankar!

Om man vill stödja de hjärntumörsjuka i Sverige, så kan man göra det t ex via Svenska hjärntumörföreningen.

Annonser

No comments yet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: