Offer eller ej

Den gångna veckan har varit intensiv; resor, konferenser och ingen helgvila. Men det har gått förvånansvärt bra! Det var bara i lördags som jag kände att jag inte fått vila ut som jag borde och därför ställde jag in en middag på kvällen. Som alltid yttrar sig tröttheten i huvudvärk. Men efter en natts bra sömn var det ok igen. Det är viktigt att ta de chanser till vila som finns. Jag tycker ju att det är roligt att vara lite om mig och kring mig, det behövs som kontrast till att grotta ner sig i elände.

Apropå det, så finns det alltid en risk, när man drabbas av sjukdom eller andra jobbigheter i livet, att man gräver ner sig och odlar sin roll som offer. Kommunikationen med andra som är sjuka kan t ex bli ett sätt att fördjupa sig ännu mer i sin eländessituation. Det finns något positivt för oss som varit sjuka i att kunna stötta varandra, men om vi inte har bearbetat vår egen situation kan vi inte hjälpa så bra.

Jag märker det ibland i nätverket It’s just benign. Nätverket är uppbyggt kring den gemensamma erfarenheten av att ha haft en godartad hjärntumör. Men nätverket bygger också på en annan tänkt erfarenhet: vi som inte har haft cancer har inte har mött någon förståelse från vår omgivning, ”den är ju bara godartad”.

Artiklar, beskrivningar, etc av elakartade hjärntumörer är t ex inte välkomna att publiceras i nätverket. Inte heller bilder av familj eller vardagssituationer är välkomna, utan det är bilder av operationsärr (det är ju verkligen effektfullt med snygga ärr över skallen) som gäller.

Jag känner inte igen mig i beskrivningen att ha varit negligerad av min omgivning eller av vården. Därför har jag svårt att sälla mig till den anslagna tonen i nätverket. För mig handlar det om vilket liv jag vill ha nu, när operationen ligger 1,5 år tillbaka i tiden. Mina upplevelser är inte av den naturen att de går att klaga så mycket över. Och jag tror inte att jag hjälper någon annan genom att hålla med om att patienter med godartad hjärntumör behandlas illa.

Vi som ändå har blivit av med eländet: nu gäller det att se framåt, oavsett att tumören/operationen kan ha orsakat handikapp och andra besvär. Det finns de som aldrig blir av med sitt elände. Och det är en annan situation, som också den påverkas mycket av hur man vill leva sitt liv. Älta det som varit eller tänka på nu, den enda stund vi vet att vi har.

Hur lever man då med sina erfarenheter utan att låta dem ta över, kan man ju undra. För min egen del har jag kommit fram till att sorgen över hemska saker som hänt i livet inte går över, men det går att lära sig leva med det och hantera det på ett ok sätt. Dessutom har tiden också en viss förmåga att läka litegrann.

« Musikens betydelse – listan

Bra skrivet om känslor »