2009 – ett år som fd(?) hjärntumörpatient

Jag tänkte försöka sammanfatta året som gick. Inte för att jag tror att jag kan beskriva något som är allmängiltigt för hjärntumörpatienter, för det tror jag inte. Jag har under tiden som gått förstått att varje upplevelse av hjärntumörsjukdom är unik och att det beror på typ av tumörsjukdom, personlig läggning, sjukdomens svårighetsgrad och en massa andra faktorer hur upplevelsen blir. Jag kan till exempel sätta fd i rubriken. Det är inte så många som kan det. Många blir aldrig botade utan får leva med sjukdomen, olika lång tid. Men min upplevelse kan i alla fall ses som ett exempel på hur livet kan bli efter en hjärntumör, vilket kanske skulle kunna motivera att jag skriver om den.

2009 var ett orons år för mig i hög grad. Året startade med minnena av att det var ett år sedan de mer påtagliga symtomen på sjukdomen dök upp. Sedan blev egentligen våren en slags återupplevd nedstigning till helvetet. Varje nytt datum och händelse påminde mig om hur jag mådde förra året vid den tiden. Att känna hur livet successivt rinner ur en och minnet av det skapade hos i alla fall mig många jobbiga känslor. Jag sökte för första gången möjlighet att få prata med en psykolog, men det tog tid innan jag fick den kontakten.

Årsdagen av operationen (den 24 april 2008) upplevde jag såhär: Förra året den här dagen dog jag. INTE. Fortfarande ibland när jag av olika skäl råkar läsa något datum som ligger i närheten av detta så tänker jag ”Just det, det var ju då jag dog. Nej förresten, INTE.” Det känns väldigt märkligt att jag redan har utsett ett dödsdatum för mig själv, när jag inte ens dog! 😛

Mellan läkarbesöket som jag sedan gjorde i april och kontrollröntgen som skedde i juni var jag väldigt retlig beroende på oron, jag fick ju aldrig någon kallelse till den där röntgen som skulle visa om tumören hade kommit tillbaka eller ej! Efter midsommar skedde så röntgenundersökningen, vilket inte precis kändes rofyllt. Det var svårt att ligga still i apparaten och jag undrade vad personalen såg på sina skärmar. Försökte tolka deras ansikten och vad de sa när jag gick därifrån. Nästa orosperiod, vänta på resultatet! Jag var väldigt rädd att min läkare skulle gå på semester och att jag skulle få vänta månader på svaret. I samband med detta fick jag äntligen möjlighet att träffa en psykolog.

Äntligen! Jag fick svaret på röntgenundersökningen. Inga spår av tumören! En fin bild fick jag medskickad så att jag kunde se själv. Hurra!

Nu väntade en period av omorientering. Hur fortsätter man att leva med alla de här tankarna och känslorna varje dag? Hur får man ett ”normalt” liv? Det skulle psykologen hjälpa mig med. Det blev lättare att släppa sjukdomstankarna, långa stunder var de inte närvarande alls. I början av augusti gjorde jag att positivt graviditetstest. Det kändes helt overkligt. Samtidigt som jag förundrades över hur detta fantastiska kunde hända mig, så kom en stark oro över att även detta skulle gå fel. Två månader senare gick det också helt fel.

Det är blir lätt så att svåra känslor blandas med varandra när det händer två jobbiga saker så nära inpå. Jag blev rädd för nästa hemska sak som skulle drabba mig. Allt hemskt kan ju tydligen hända. Så småningom släppte den mer akuta rädslan och de blev två stora sorger som jag måste leva med varje dag. På något vis ändå välbekant då jag under många, många år sörjt att jag inte har fått några barn.

Även om detta år såhär i efterhand verkar ha varit lite besvärligt så vill jag också lyfta fram tacksamheten som jag nästan hela tiden har känt över att leva. Och att jag nu nästan är framme vid den punkt då jag kan säga att jag är tacksam för det som sjukdomen har givit mig. Man får inte glömma: För oss som lever fortfarande finns det alltid hopp. Jag önskar alla som läser detta, inklusive mig själv, ett fint år 2010!

Annonser

7 comments so far

  1. Lou Grip on

    Du skriver så rakt och starkt, dina ord berör. Som när det gäller all sorg kan det vara svårt som medmänniska att möta denna men du ska veta att jag tänker på dig och beundrar ditt sätt att tackla detta och dessutom kunna sätta ord på det. Jag önskar dig ett riktigt Gott Nytt År!! Brukar också titta på bilderna av dina sötnoskatter, så söta!!! Kram Loulou

  2. Anna-Stina on

    Tack Loulou! Jag hoppas att du också ska få ett fint nytt år!! Jag förstår att det kan vara svårt att bemöta sådana här saker, eller rättare sagt, jag har förstått det först nu på senare tid. Jag hade nog själv tyckt att jag inte skulle veta vad jag skulle säga etc om detta hade hänt någon i min omgivning för kanske 2 år sedan.

    När man själv är mitt uppe i omvälvande händelser har man svårt att se omgivningens perspektiv och oftast känner man bara tystnaden, om det finns en sådan. Att någon då skriver en kommentar, som du gör, blir verkligen guld värt. 😀

  3. Gun-britt W on

    Ett gott FRISK år önskar jag

  4. Sara on

    Önskar dig ett riktigt gott nytt år!

  5. Anna-Stina on

    Tack, detsamma! 🙂

  6. maria on

    God fortsättning. Hoppas att det blir ett fint 2010 för dig och de dina. Ville bara TACKA dig för att du har skrivit denna blogg som har hjälp mig jättemycket. Du sätter ord på det som jag känner men som jag har så svårt att uttrycka. Så jättetack och kram på dig.
    /maria

  7. Anna-Stina on

    Tack själv, Maria! 🙂


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: