Ojämlik vård

Svenska Dagbladet har haft en artikelserie om klasskillnader i vården. Det finns mycket att säga om ämnet och jag tänker nog på det från olika håll. Visst är tillgången till vård beroende av att man dels kan betala för sig, dels kan tala för sig och söka rätt information. Det har jag nyligen fått många konkreta exempel på för egen del. (Inte relaterat till min hjärntumörsjukdom.)

Artikelserien beskriver det som ett problem att så många söker vård på grund av oro, när inga egentliga symtom eller orsaker till oro finns. Själv tycker jag att detta är ett svårt problem att lösa. För egen del tror jag att jag förminskade mina problem när jag sökte hjälp i samband med mina hjärntumörsymtom. Just på grund av att jag såg mig själv som en frisk människa som omöjligen kunde råka ut för något allvarligt och dessutom tyckte det verkade onödigt att beklaga sig. Den attityden samt läkares bristande förmåga att ställa diagnos höll på att kosta mig livet. Jag undrar om det kanske även kan vara vanligt att man som högutbildad överskattar sig själv och sin hälsa. Svårt att få reda på och mäta kanske.

En ny studie som visar att det inte finns något samband mellan mobiltelefonanvändning och hjärntumörer (meningiom och gliom) har också nyligen publicerats och kommenteras av bl a Svenskan. Studien anklagas för att inte vara opartisk då den är delvis finansierad av telekomindustrin. Man vet inte vad man ska tro. Själv kan jag tänka mig att en kombination av alla de strålningsfaktorer man utsätts för i vardagen faktiskt kan ha en påverkan. Mobiltelefonen är bara en av dessa.

Annonser

7 comments so far

  1. Nattbibliotek on

    Det är möjligt att det är ett problem att vissa söker vård för ofta men det är åas inte lätt för en lekman att veta när när en åkomma är verkligt allvarlig eller inte. Symptom som man inte är van vid är ju alltid nya för den drabbade. Tillstånd och små åkommor som en person kan gå med år efter år kan ju vara tecken på tidiga symptom på något som kan bli ett större problem längre fram. Jag tror snarare att det är ett problem att folk på grund av stressen i vården har svårt att få adekvat hjälp första gången de söker och därför måste söka för samma enkla åkomma flera gånger.

  2. Grete on

    Hei,
    Jeg er en jente på 38 år fra Norge. Jeg fant tilfeldigvis denne bloggen når jeg søkte på ‘Hemangioblastom’. Jeg har nå lest flere av dine innlegg, og jeg må bare si at jeg kjenner meg sånn igjen i så mye av det du skriver! For omtrent ett år siden ble jeg operert for en hemangioblastom i lillehjernen, og heldigvis gikk alt veldig bra med meg også. Det siste halvåret fram til jeg fikk diagnosen ble jeg bare dårligere og dårligere, og jeg undret veldig på hva som ‘egentlig’ feilet meg. Som deg, så trodde jeg jo ikke at det virkelig kunne være noe alvorlig…, og jeg forminsket nok mitt problem en god del når jeg gikk til legen første gang. Siden alt gikk så bra med operasjonen + at jeg kunne reise rett hjem igjen til mine skjønne jenter (11 og 9 år)og mann etter en liten uke, så følte jeg meg så utrolig heldig. Det var så godt å endelig føle seg frisk igjen, og det føltes som å ha fått livet i gave på en måte. Det siste halvåret nå føler jeg har vært litt vanskeligere igjen, fordi jeg har gjenopplevd alt fra i fjor. Det har på en måte vært så mange milepæler. Jeg har akkurat vært på MR scanning/kontroll, og alt var heldigvis helt fint, men det blir som å oppleve alt ‘på nytt’ igjen. Det var derfor så fint å lese dine innlegg, så vet man at man ikke er helt ‘alene’ i verden med en slik sjelden diagnose 🙂 Håper du forstår min ‘norska’ ;-). Ønsker deg alt godt videre. Klem fra Grete

  3. Anna-Stina on

    Grete, ja det är mycket man kan känna igen hos varandra! För mig var det första året efter sjukdomen också svårt, det andra året har varit lättare (i alla fall relaterat till tumörsjukdomen). Det andra året var det inte lika påtagligt med återupplevandet av insjuknandet, operationen etc. Vad fint att du har röntgats och att allt var bra! Själv väntar jag fortfarande på min andra röntenundersökning.
    Vi är så ovanliga vi som har haft hemangioblastom, att det alltid är fint att hitta en till med samma erfarenhet.
    🙂 Lycka till framöver!

  4. Grete on

    Hei igjen Anna-Stina og takk for svar. Ang.røntgen så har jeg fått beskjed om at det ikke behøves å gjøres hvert år. Min neste og siste MR blir først om 4 år, så det er gjerne litt ulik praksis fra land til land.

  5. Anna-Stina on

    Det låter bra att du slipper röntgas varje år. Det kanske inte jag heller skulle behöva? (hoppas jag) Just nu känner jag att det inte är någon brådska med röntgen. Känns inte alls som om det är någon tumör på gång. 🙂

  6. Grete on

    ja vi vet jo litt om symptomene for det skulle man tro..;-) men syns du bør få avklart fra sykehuset om du skal røntges nå, eller om du skal komme igjen om noen år slik som jeg. Det er jo uansett en liten belastning å gå slik å vente.

  7. Hoppas du mår bättre nu. Blev verkligen berörd av att läsa din blogg.kunde inte slita mig så har läst varenda inlägg.

    Kram


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: