Om Hälsa 2.0

Jag har äntligen börjat läsa i Brit Stakstons bok Politik 2.0. Inledningen innehåller ett kapitel om hur nätet har förändrat situationen för patienter, både vad gäller möjligheter att söka egen kunskap om sjukdomstillstånd och att finna andra som är i liknande situation. Jag tycker att Brit Stakston skriver så bra om detta, att jag tar mig friheten att citera ett helt stycke, läs gärna hela! (s. 26)

Nätet gör att vi inte längre är hänvisade till en vårdgivares lösning på de egna problemen. Makten ligger också hos patienten och även om man själv kanske inte klarar av att ta reda på mer finns det ofta anhöriga som kan göra det.

De sociala medierna är dessutom väldigt hjälpfulla rent praktiskt i ett akut sjukdomsläge för att informera omvärlden, vare sig det är ett tyst sms under ett sjukdomsbesök som gör att man inte behöver störa med samtal till patientbloggar under en sjukdom eller i livets slutskede som ger inblick i vardagen som drabbad av sjukdomar. Plötsligt kan vi ta del av andra människors livserfarenheter och kanske både bli stärkta och mer beredda på vad som komma skall. Döden som vi så sällan pratar om blir lättare att hantera genom andras erfarenheter.

Det finns ju en oro för den lätthet med vilken man kan ösa ur sig negativa synpunkter på saker och ting på nätet. Allt för sällan lyfts den andra sidan fram och den är oerhört närvarande när det gäller hälsoområdet. Lättheten att visa empati och uttrycka stödjande ord, närvaro och kärlek under livets svåra stunder via nätet är stark och blir en kraft för många att klara av ytterligare en dag eller den aktuella situationen. Vi vågar dela med oss mer av våra reflektioner och tankar under svåra stunder på nätet. Ett exempel på en kraft som jag också tror förändrar det analoga mötet.

Det är sorgligt att vi är så närvarande och stödjande på nätet när det inte alltid ser ut så i de fysiska möten som sker. Här tror jag igen att vi i förlängningen blir mer människor över tid. Vi kommer att följa upp det vi uttryckt på nätet även i mer analoga möten.

Som självlärd expert på området hälsa 2.0 tycker jag att Brit Stakston har prickat många väsentliga iakttagelser. Kanske är hon lite mer optimistisk än jag vad gäller hur omsorgen på nätet också ska flytta ut i den analoga världen. Det är oerhört lätt och kräver egentligen ingenting att visa omsorg genom en uppmuntrande kommentar på en blogg eller i en Facebookkommentar.

Vad som kan förväntas av dig i det analoga livet beror förstås på vilken relation du har till den det gäller, den som är sjuk. Är det en person som kanske snarare hade väntat sig ett besök än ett sms, ja, då är det inte bra. Hade personen väntat sig ett samtal med uppriktiga frågor om hur det är, och det istället kommer en bloggkommentar, det är helt enkelt inte bra alls.

Jag älskar internet och det har betytt oändligt mycket för samtliga delar av mitt liv. Jag tackar för vänner, make, jobb. Men de negativa aspekterna av sociala medier är att det också kan bli lättare att smita undan med att trycka ”gilla” när något annat hade förväntats. Och det är inget vi kan skylla tekniken för. Det är så vi människor fungerar. Många av oss undviker det svåra – om vi kan.

Köp boken!

Annonser

3 comments so far

  1. Mia on

    Håller med om det du skriver och jag har samma erfarenhet.När jag var som mest i dödens väntrum så försvann en vän som jag trodde stod nära, inte ett samtal, inget besök, ingen kontakt förräns hon själv drabbades av cancer och fick en sittplats i väntrummet. Då behövde hon mig och hon erkände att hon inte vågade höra av sig för sin egen skull då hon blev påmind om sin egen dödlighet då jag var så ung..men, jag backade inte för med min erfarenhet så förstod jag vad hon önskade och jag var där, både på internet såväl som analogt.
    Varför är människan så ”rädd” för andras sorger?Varför ökar lässtatistiken på en blogg när någon ska dö? Är det för att lära eller för att ”gama” av en annan människas hemska öde?
    Jag tycker dock att tekniken är bra men jag hoppas vi vågar stå upp för varandra som medmänniskor och vara där med en kram, att lyssna, bara finnas till för den som behöver oss..
    Kram

  2. Anna-Stina on

    Det finns ofta en väldigt stor rädsla att närma sig det svåra, någon som är sjuk eller har det svårt på annat sätt. Ofta tror man kanske att man måste säga precis rätt saker, när det egentligen räcker med en enkel fråga: Hur mår du?

    Samtidigt, som du skriver Mia, statistiken på en blogg som drivs av en döende människa, den går upp. Vi vill gärna titta på utifrån, men slippa vara delaktiga själva. Det som skrämmer fascinerar också. Någonstans lyckas vi skapa ett avstånd till den som det gäller, vi kan iaktta men utan att behöva uppleva de känslor av ångest som den sjuka har.

    Det är inte ett speciellt attraktivt drag att många av oss fungerar på det här sättet, men det är förmodligen djupt mänskligt. Inte desto mindre är det i så fall ett drag som vi borde jobba lite med. Jobba på att bli bättre på att visa medkänsla, att vi bryr oss. Att finnas där på riktigt.

  3. […] This post was mentioned on Twitter by Brit Stakston, Anna-Stina Takala. Anna-Stina Takala said: Nybloggat: Om Hälsa 2.0: http://t.co/JrTdirF Med kommentar till @britstakston s bok. 🙂 […]


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: