Tre år senare

Det har nu i april gått tre år sedan jag opererades för min hjärntumör. Vid varje årsdag ligger det nära tillhands att summera hur livet utvecklas, varje år lägger mer tid mellan min vardag och det som inträffade, då.

Trots att jag nästan aldrig skriver i den här bloggen längre, och inte om personliga saker, har den ändå nästan 80 besök per dag. I genomsnitt. Det finns uppenbarligen många som sitter och googlar på sjukvårdsrelaterade ämnen.

På många sätt har det här sista året varit det lättaste. Jag kan nu säga att jag inte tänker på sjukdomen varje dag längre. Visst kliar ärret ibland och jag får aldrig tillbaka full känsel på vänster sida av huvudet. Men det är nu en del av mig och leder inte alltid till tankar på det som hände då för tre år sedan.

Det sista året har fungerat väldigt bra vad gäller trötthet och ork. Sedan jag i somras fick klart för mig att jag nu är så bra som jag kommer bli, jag kommer inte att bli bättre, har jag lärt mig sätta gränser. Jag har lärt mig planera och förutse vad som kommer att göra mig trött. Förr kunde jag ”chansa” på att jag skulle orka en massa saker. Det gör jag inte längre och jag vet numera ungefär var min gräns går.

Efter att jag blev frisk har jag varit med om ytterligare svåra upplevelser. Men jag har också fått vara med om att livet kan vända till det goda. Det är så livet är för många av oss, svårt men också med större eller mindre inslag av hopp och tro. Jag har fått chanser som jag knappt vågade tro på, även om jag hoppades. Mitt liv är mycket dramatiskt, särskilt på insidan. Det är både spännande och krävande. På många sätt är jag lyckligt lottad, även om det inte alltid känns så.

Annonser

4 comments so far

  1. Mia on

    Grattis på 3-årsdagen!Känner såväl igen mig i din beskrivning-om hur bra man kan bli, hur man utmanat sig själv men också funnit en insikt om att här är min gräns. Jag var tidigare mycket gränslös men med min sjukdom fått lära mig att gränser är viktiga och det är bara jag som kan sätta dem. Jag kikar in då och då för jag upplever dig ocn Anna som ”hjärnkompisar” då vi alla tre möttes på nätet med olika stories. Hoppas du får många fantastiska livsår framför dig. Kram Mia

  2. Jojo on

    Jag läser intresserat det du skriver. Det är en otrolig grej du varit med om. Jag visste inte att känseln i ansiktet var nedsatt. Bra att du lärt dig säga nej till saker du inte orkar, det kan vara en svår konst. Kram!

  3. Anna-Stina on

    Tack för kommentarer! Hoppas livet lever vidare bra med dig, Mia! 🙂

    Jojo, som tur är är det bara på vänster sida fram till hårfästet som känseln är nedsatt. I ansiktet känns det numera helt normalt. 🙂

  4. […] och det beror på att min sjukdom för varje år känns lite mer avlägsen. Som jag skrev i ett inlägg tidigare, nu tre år senare är sjukdomen inte något jag tänker på ständigt och jämt. Vilket beror på […]


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: