Möjligheter trots allt som hänt

Hands by Woman of Scorn on Flickr / CC by nc nd 2.0

Hands by Woman of Scorn on Flickr / CC by nc nd 2.0

Jag skriver ju sällan här numera och det beror på att min sjukdom för varje år känns lite mer avlägsen. Som jag skrev i ett inlägg tidigare, nu tre år senare är sjukdomen inte något jag tänker på ständigt och jämt. Vilket beror på att jag blev frisk och på något sätt har lyckats forma en ganska normal tillvaro där det som hänt är en del av min historia, men inte dominerar mitt liv.

För nånstans måste man ju hitta tillbaka till vardagen igen, där man tänker vanliga tankar och försöker uppfylla andra mål som man har.

Jag har t ex varit ofrivilligt barnlös i väldigt många år. Att jag blev frisk gav mig möjligheten att fortsätta kämpa för mitt mål, att bli förälder. Ett drygt år efter sjukdomen hade min man och jag förmånen att få en graviditet, men den avbröts tyvärr av missfall i 3:e månaden. Efter det funderade vi på hur vi skulle gå vidare. En fertilitetsundersökning ett halvår senare visade att vi inte kunde bli genetisk/biologiska föräldrar tillsammans.

Det var då inte något långt steg för oss att välja adoption som väg till föräldraskap istället.

Redan samma år som jag insjuknade ställde vi oss i kö för adoption. En adoptionsprocess tar vanligen 3-5 år, så det gäller att vara ute i god tid (om man har fyllt 43 år kan man inte längre godkännas som adoptivförälder).

Nu har vi befunnit oss i den aktiva delen av adoptionsprocessen i 15 månader. Det betyder bl a att familjerätten har utrett vår lämplighet att ta emot ett adopterat barn. En förutsättning för vår möjlighet att få adoptera är bl a en förväntat normal livslängd för oss. Jag har fått skaffa ett intyg från min neurolog, utöver det vanliga läkarintyget, och hon skrev ett mycket bra intyg som verkligen har varit till stor nytta för oss. Både för att bli godkända i Sverige och nu i det land där vi vill adoptera. Jag är så glad över att det GÅR att adoptera även med min bakgrund. Men en förutsättning är som sagt att jag idag är frisk.

Nu väntar jag och min man på att få besked om att det finns ett barn för oss. Väntetiden i det aktuella landet är mellan 3 och 12 månader.

Jag skriver det här för er som har gått igenom en liknande sjukdom som den jag hade, för att visa att allt inte behöver vara ”kört”. Visst finns det en rädsla för ordet ”hjärntumör” generellt. Men det gäller då att intyg och liknande är formulerade med alternativa ord. Hjärntumör är trots allt inte EN sjukdom utan betecknar en oerhörd mängd diagnoser. Använd t ex de diagnosernas namn istället. Det kanske inte alltid behöver gälla något så relativt ovanligt som adoption, utan kanske jobbsammanhang eller annat som kan kräva läkarintyg.

Förhoppningsvis är det för de flesta som tillfrisknat från hjärntumör inget hinder att ha den sjukdomen bakom sig. Men för mig var det ett visst hinder och jag är glad att det än så länge har gått bra ändå.

Annonser

6 comments so far

  1. Anna-Stina on

    När jag i förra månaden såg att över 100 personer varit inne och läst sprecifikt det här inlägget, utan att någon enda hade lämnat en kommentar, så blev jag väldigt ledsen. Särskilt eftersom många av dem klickade hit via min facebookprofil och alltså känner mig på ett eller annat sätt.

    Jag undrar vad som hindrar från att skriva t ex en uppmuntrande kommentar. Likgiltighet, rädsla, avsky? För det finns väl ingen som tror att jag har gått igenom detta utan en enorm sorg, oro och förtvivlan? Jag undrar…

  2. Hanna Johansson on

    Har gratulerat dig till era adoptionsplaner med ett ytligt, men innerligt, tweet tidigare… Senare läste detta fina inlägg inlänkad via FB… Efter en sådan tuff och lång resa hoppas jag verkligen att det är er tur nu, att få ett positivt besked, att få ett litet barn! Så igen, många lyckönskningar och gratulationer! /Hanna

  3. Anna-Stina on

    Tack Hanna! 🙂

  4. Karin Linder on

    Kanske är det så att vi sällan grattar förrän allt är i mål. Dessutom är det så starkt att skriva som du gör att det kan skapa en uppfattning att du inte behöver feedback. Det är ju helt fel, alla behöver ett slags uppmuntran, motstånd, eller vad det nu kan vara via kommunikation med andra. Jag ser fram emot ert barnbesked även om jag helt egoistiskt inser att det kommer att bli mindre tid över för andra saker i ditt liv- typ mig :). Jag fattar att det måste vara skitjobbigt med alla utredningar, väntan, lång process och ibland kännas orättvist. Helt klart får ert barn en otroligt reflekterande och generös mamma med en enorm förmåga att hantera livet. Får ni snabbt besked kan jag ställa upp som kattvakt! Kramar och välkommen in i föräldraskapet, en resa utan slut 🙂

  5. Anna-Stina on

    Tack Karin, för många fina ord! Jag har genom åren lärt mig att inte söka stöd i andra, men på senare tid försöker jag lära om! Att våga be om hjälp, till exempel. Det är viktigt att kunna för att livet ska funka riktigt bra. Det värmer med din kommentar!

  6. Veronika Nilsson on

    Jag vet hur det känns att leva med en som har von hippel lindau min sambo har det och fick reda på att han har en tumör i hjärnan 07 än har dom inte opererat bort den då den inte växer…. en del i hans släkt undersöks årligen på grund av VHL och har gjort sen 90-talet en del har fått göra många operationer endel har inte behövt…

    Det är en hemsk sjukdom men han tänker aldrig på tumören nu som han gjorde de första månaderna efter han fick reda på de…

    Nu på onsdag ska vi även kolla om våra barn har fått ärva denna skadade gen som man inte hoppas att dom har….


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: