Att lära sig leva med sorgen

Att lära sig leva med sorgen – Föräldrars upplevelser av att förlora sitt barn i cancer är en ny uppsats från Högskolan i Borås, Institutionen för vårdvetenskap. Författare är Ingrid Martinsson och Carita Szmida. Läs uppsatsen >>

Sammanfattning

Enligt Barncancerfonden drabbas varje år ca 300 barn av cancer. De vanligaste formerna av cancer hos barn är leukemi, hjärntumör och neuroblastom. Prognosen har förbättrats, men fortfarande avlider ett av fyra barn. För föräldrarna innebär det en stor tragedi att förlora sitt barn. Det kan föra med sig känslor av chock, rädsla, skuld och maktlöshet. Sjuksköterskan har som uppgift att stödja och hjälpa dessa föräldrar. För att kunna bemöta och ta hand om föräldrarna på bästa sätt bör sjuksköterskan ha kunskap i upplevelsen av att förlora ett barn. Syftet med studien är därför att undersöka föräldrars upplevelse av att förlora sitt barn i cancer. Uppsatsen utgår ifrån tre biografier skrivna av föräldrar som har förlorat sina barn.

Resultatet presenteras utifrån teman med tillhörande subteman, som framkom efter att biografierna analyserats. Dessa teman är Sorg, med subtema Hantera sorgen och Saknad. De övriga teman blev Hopp, Skuld, Maktlöshet, Förändrad livsvärld, subteman under Förändrad livsvärld blev Leva i nuet och Relationer.

Resultatet beskriver de upplevelser och känslor som föräldrarna gick igenom under barnens sjukdomstid och efter att de hade avlidit. Det visar också på hur de försökte hantera och leva vidare i sin sorg. Betydelsen av den vårdande relationen diskuterades. Vårdpersonal bör ha förmåga att samtala, lyssna och kunna bemöta föräldrar i deras sorg och på så sätt undvika ett vårdlidande. De bör också ha förståelse för att sorgeprocessen kan se olika ut för olika människor.

Nyckelord: upplevelser, föräldrar, barn, cancer, död

Igår meddelade Sydsvenskan att Annette Axmacher, som bloggade om sin sjukdomstid, nu har avlidit av sin hjärntumörsjukdom.

Shore, lie down by mhartford on Flickr / CC by nc sa 2.0

Shore, lie down by mhartford on Flickr / CC by nc sa 2.0

Annonser

2 comments so far

  1. Karin Linder on

    Att tala om svåra saker är otroligt svårt. Därför känner jag en stor tacksamhet över att det finns de som till och med klarar av att skriva om det. Jag funderar ibland över hur det skulle vara att förlora ett av mina barn, och kommer faktiskt ingenstans med de tankarna mer än att det förmodligen skulle finnas en urkraft i mig som gjorde att jag gick vidare tack vare de andra barnen.
    När mitt tredje barn föddes gick förlossningen åt pipan och han förlöstes med katastrofkejsarsnitt. Det tog mindre än två minuter från att jag rullades ut från vanlig förlossning till dess att han var ute. Sedan följde en jobbig tid med tusentals prover, nålstick, slangar och ingen sömn. Men faktiskt, det fanns en urkraft och han lever och allt gick bra. De där veckorna får mig ändå att ganska ofta fundera på hur skört livet är och hur vi hanterar det.

    För några år sedan fick min syster upprepade blodproppar i benet. Efter flera månaders felbehandling insåg hon själv att det kunde vara ett symptom på cancer. Hon hade tyvärr rätt och diagnostiserades med en typ av cancer som vanligtvis inte ger med sig, den försvinner ett antal år men kommer sannolikt tillbaka. Att leva i en värld där andra medpatienter med samma diagnos en efter en dör måste vara en hemsk situation. Ovisshet är slitsamt.

    Som så många andra med mig tror jag att vi blundar för att döden ingår i livet. Vi skjuter känslor kring död och sjukdom framför oss. Är vi tillräckligt duktiga på att stänga av jobbigheter skyggar vi för att ta hand om sjuka arbetskamrater, vänner eller till och med nära släktingar för att vi inte kan hantera situationen. Jag tror att det strutsbeteendet är ganska vanligt. Kanske är det extra svårt med nära släktingar. Personligen upplever jag inte att jag kunnat vara något stöd alls för min syster, jag kan inte ratta in rätt kanal. Hon är min storasyster.

    Döden ingår ändå i livet och kan vi inte hantera den missar vi också flera dimensioner av livet. Jag hoppas att vi hittar stöd och kraft hos andra än de vi kanske förväntade skulle vara stöd. DIn blogg är ett bra stöd för mig.

  2. Anna-Stina on

    Det är inte så lätt att veta hur man ska prata med den som har drabbats av något. Men oftast behöver man inte prata så mycket, kanske bara visa att man finns där för att lyssna. I regel finns det inget man kan säga för att göra en situation bättre, förutom att visa att man finns tillhands. Men det är svårt.

    Är glad att din förlossning till slut gick bra, Karin, så att du och din son finns med idag!


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: