Litteraturlista

Vad ska man läsa när man drabbats av svåra sjukdomar, och överlevt? Den frågan har jag ställt mig själv och sedan börjat leta böcker. Jag tror att det är den existentialistiska aspekten jag är ute efter, alltså den mänskliga erfarenheten. Jag har som mål att sätta ihop en lista med framförallt skönlitteratur och biografier på temat att överleva svår sjukdom. Det här är en liten början. Efterhand har jag utvidgat listan till böcker som handlar om att överleva svåra olyckor och katastrofer, därför att jag tror att själva överlevandekänslan kan vara likartad oberoande av sammanhang. Läs listan i bokformat här!

Sist på den här sidan finns också några böcker om att drabbas av missfall.

Ordmoln från denna sida gjort i wordle.net

Ordmoln från denna sida gjort i wordle.net

Patient : den sanna berättelsen om en ovanlig sjukdom av Ben Watt. Den handlar om när Ben Watt, medlem i bandet Everything But the Girl, fick en ovanlig och svår sjukdom och hur det påverkade hela familjens liv. Jag avbröt läsningen i maj, därför att den fick mig att må dåligt. Läsningen kunde återupptas igen den 10 juni, då jag läste ut boken. Den här rekommenderas inte till dig som ligger på sjukhus eller nyligen blivit utskriven. Då saknar du den distans som behövs för att kunna stå ut med skildringen av Ben Watts sjukhusvistelse. Som sagt blev Watt svårt sjuk, och under de dryga två månader han tillbringar på sjukhus genomgår han ett otal operationer. Boken skildrar på ett väldigt tydligt sätt känslan av att gå in i sin egen bubbla, den sjukes eget universum. Boken är skriven i realistisk stil, men innehåller avsnitt som genom Watts sänkta medvetandegrad blir mer drömlika. Ben Watt har inga allmängiltiga klokheter att förmedla utifrån sin upplevelse, men det sista kapitlet beskriver en resa som han gör tillsammans med sin flickvän året efter sjukdomen. Han beskriver hur upplevelsen fört honom in i sig själv ”där meningen stod att finna i ensamhet och lugn, acceptans, anpassningsförmåga, tacksamhet och att sluta fred med sig själv”. Alltså, läs gärna denna bok ett tag efter att du eller din anhörig har varit sjuk, och blivit frisk. Boken får fyra plus av mig. ++++ Typmening: ”Det enda som intresserade mig var att göra situationen uthärdlig under de närmaste tjugo minuterna.”


…och jag vill leva av Ulrika Sandén. Läst den 6 juni 2008.

I boken berättar Ulrika om när hon fick en hjärntumör när hon var 30 år gammal. Under rehabliliteringsperioden blir hon lämnad av sin sambo, något som får tillvaron att bli ytterligare kaotisk. Boken är skriven i ett slags dialog med Ulrikas mor, som dog i leukemi när Ulrika var tonåring. Detta är stor identifikationsläsning för mig, vissa partier kunde jag nästan ha skrivit själv. Ett exempel är den känsla av eufori som författaren beskriver att hon upplevde efter sin operation. Hon hade ju överlevt! Som dock efter ett tag förbyts i betydligt mörkare tankar om framtiden, rädsla och sorg. Undrar om det här är en vanlig reaktion. Ulrikas tumör är en sort som alltid återkommer, och då ofta i allvarligare typ. Normal tid för detta är 5-10 år. Hur hanterar man en sådan vetskap? Egentligen ger inte boken svar på det, eftersom den mest beskriver krisen kring den första operationen. På nätet hittade jag en webbplats som Ulrika Sandén startat, som heter Tumöröverlevare, och där kan man i kortfattad dagboksform fortsätta att följa hennes liv. Hon beskriver bland annat skräcken i samband med varje ny magnetröntgen. Vad ska man hitta? Och hur handskas man med denna återkommande skräck? En bok som ger stor igenkänning, som sagt, men också är ganska otäck att läsa. Den får fyra plus av mig (av fem). ++++ Typmening: ”Hur i helvete kunde en tumör växa i mitt huvud?”


Riden av maran, besatt av demoner, helad av änglar av Olov Svedelid. Läst den 5 juni 2008. Man skulle kunna säga att Svedelids bok är pladdrig och förnumstig. Men det vore synd att beskriva den så, eftersom den har så många andra kvalitéer. För det första finns en ton av torr galghumor genom hela boken, som gör att de delar som skulle kunna vara ganska ångestfyllda att läsa, ändå inte blir det, till skillnad från boken Patient (Ben Watt), vars sjukhusskildringar är nästan outhärdliga för den som nyligen varit inlagd. Olika sjukdomsperioder beskrivs, ofta ganska detaljerat. Inklusive de morfinhallucinationer som Svedelid har det tvivelaktiga nöjet att uppleva flera gånger. Hans senaste svåra sjukdom var cancer i käkbenet. Den svenska sjukvården och dess personal hyllas också. Jag märker att det skiljer i generationer mellan mig och författaren, bokens tilltal upplever jag vara till en jämnårig (65+). Flera av de livsfaser som beskrivs i boken har jag ännu inte hunnit uppleva, och när jag ska till doktorn för att få information och besked kan jag knappast ta med mig mina barn för att hjälpa mig hålla reda på det doktorn säger. Men bokens sista kapitel, som handlar om det förhållningssätt till livet som Svedelid själv kommit fram till, är allmänmänskligt och kan med behållning läsas av många. I alla fall av dem som har en reflekterande inställning till tillvaron, vilket man ofta får efter en kris av något slag. Fyra plus får denna bok av mig. ++++ Typmening: ”Alla de blodprov de tog på mig borde ha räckt till en charkuterifabriks årsproduktion av blodpudding.”


Förändringar : tio kvinnor skriver om cancer utg. av Nordiska museets förlag. Läst 25 juni 2008. Det här är en bok som kom till genom ett samarbete mellan Nordiska museet och Cancerfonden, för att samla in svenskars berättelser om cancer. Tio av bidragen valdes ut till en bok. Det är tio olika kvinnor som berättar och på mycket olika sätt. Vanan vid att skriva varierar, men alla berättelserna ger behållning ändå. Lättast har jag att identifiera mig med den 33-åriga kvinnan som drabbas av livmoderhalscancer. Jag känner att det finns likheter men förstås också olikheter mellan hennes upplevelser och mina. Hon beskriver hur hon gråter och gråter. Jag blir nästan imponerad över hur mycket hon har lyckats gråta, eftersom jag knappt har gråtit något själv. De få tårar som kom några dagar efter operationen gjorde jag allt för att inte visa för sjukhuspersonal och andra. Där jag just då låg var allt inriktat på den fysiska behandlingen och inget annat. Det jag märker är att berättelserna om de kvinnor som insjuknat i ganska hög ålder berör mig lite mindre. Det är egentligen hemskt att tänka så, men de har ju hunnit ha ett erfarenhetsrikt liv innan sjukdomen. Det bäste med denna bok är att alla som skriver ju uppenbarligen har överlevt sin svåra sjukdom. Boken får fyra plus. ++++ Typmening: Det finns ingen typmening då författarna har så olika språk sinsemellan.


Lite cancer är inte så farligt av Ulla Berntsson. Läst augusti 2008. Det är tur att självpubliceringsförlag som Vulkan har uppstått, för annars skulle kanske inte den här boken ha givits ut. Boken är en insiktsfull berättelse om sjukdom och överlevnad, men den är inte skriven av någon författare, eller bearbetad av någon redaktion, vilket blir tydligt i bland annat språket. Formmässigt är boken mest likt en dagbok (blogg?), även om den inte är helt kronologiskt disponerad. Trots titeln, visst är cancer farligt! Och det är författaren naturligtvis medveten om. Men hon vill ta udden av skräcken med titeln, och framförallt visa att man kan bli frisk. Ulla Berntsson drabbades själv av cancer i tarmen och genomgick både operation och cellgiftsbehandling och blev frisk. Jag tror att boken kan ge stor igenkänning för många. Författaren har ett stort socialt kontaktnät i form av familj och vänner, som ger henne ett starkt stöd. Det skulle man önska att alla hade som går igenom svåra sjukdomar. Över huvudtaget verkar det inte vara några komplikationer alls på det området, det känns nästan lite ovanligt. Boken får tre plus av mig. Minus för språket, plus för berättelsen. +++ Typmening: ”Det är roligt att dansa men mitt låga blodvärde gör att jag blir anfådd och trött och Bosse får gå ensam på buggen.”


Resan : en fantastisk vägvisare som hjälper dig att läka din själ, hela ditt liv och bli fri av Brandon Bays, läst juli-augusti 2008. Resan är den bok som man oftast blir rekommenderad, när man söker tips på böcker om att överleva sjukdom på olika privata webbsidor och forum på nätet. Jag kan direkt konstatera att detta är en väldigt provocerande bok och är nästan lite förvånad över att den har fått en sådan spridning. I boken berättar Brandon Bays om när hon fick en tumör i sin mage, stor som en basketboll. I det längsta dröjer hon med att gå till en läkare, och när hon väl får diagnosen bestämmer hon sig för att detta ska hon försöka bota på egen hand. Resan är en berättelse om en metod att bota sig själv från sjukdom, Bays är helt övertygad om att kropp och själ är nära sammanlänkade. Genom att bearbeta sina emotionella problem, som orsakar sjukdomar, kan man på egen hand bota sig kroppsligen såväl som själsligen. Bays genomgår en serie behandlingar (t ex massage och meditation) och hittar fram till det barndomsminne som har visat sig orsaka hennes tumör. Efter det börjar tumören krympa och efter sex veckor är den helt försvunnen. Hur läkningen av de sjuka cellerna går till är något som Bays hävdar att Deepak Chopra kan beskriva rent vetenskapligt och medicinskt. Själv har jag aldrig läst något av Deepak Chopra och känner alltså inte till hans teorier. Sammantaget känner jag mig fruktansvärt skeptisk till den här boken, även om det på samma gång är svårt att bortse från Bays sprudlande övertygelse om att denna metod att bota sig själv fungerar. Hon har ju själv bevisligen blivit frisk utan medicinsk behandling. Obehagliga konsekvenser av bokens retorik är att alla sjukdomar man någonsin kommer få, dem har man orsakat själv genom att inte bearbeta sina emotionella problem på rätt sätt. Och lyckas man inte bota sig själv, ja, då har man inte lyckats ta itu med sina problem, eller rentav bearbetat fel problem. Det här är inte en bok för den som överlevt svår sjukdom, utan snarare för den som vill arbeta med personlig utveckling på ett alternativt sätt. Boken får två plus bara på grund av sin positiva stämning. ++ Typmening: ”Jag sa till dem att jag trodde att verkligt läkande börjar på själsnivå – den grundläggande medvetandenivån – och reflekteras genom den emotionella nivån till den fysiska.”


Dans i mitt mörka rum : om tillit när sjukdom hotar livet av Elisabeth Essén. Läst 16 juni 2008. Jag är lite osäker på om den här boken ska vara med på min ”överlevnadslista”. Den innehåller ingenting om tillfrisknande, snarare tvärtom. Vad jag förstår, kan det vara så att författaren inte lever längre. Hennes hjärntumör var mycket svår. Detta är däremot en vacker bok om just tillit i den mörkaste av stunder. Elisabeth Essén berättar själv om sin sjukdom och Ylva Eggehorn, som är författarens vän, har hjälpt till i sammanfogandet av lyrik och prosa.  Om någon drabbas av sjukdom, så lindrar det situationen för den drabbade om hon eller han har en gudstro, så har jag ofta tänkt. Det är dock inte helt självklart och oproblematiskt så, förstår jag av den här boken. Elisabeth Essén är själv troende och hon söker förstås svar på sina frågor genom tron, svar som inte enkelt kan ges. Tilliten till Gud finns där ändå: ”Gud ger den just kraft som man behöver.” Ylva Eggehorn har skrivit en av de mest förtröstansfulla psalmer som i alla fall jag känner till, och den citeras i boken. Jag tycker raderna är så vackra, de kommer här:

Var inte rädd, det finns ett hemligt tecken, ett namn som skyddar dig nu när du går. Din ensamhet har stränder in mot ljuset. Var inte rädd. I sanden finns det spår.

Dans i mitt mörka rum är en vacker bok, som sagt, och mer sorglig än hemsk. Eftersom den inte riktigt fyller mina kriterier som överlevnadsbok får den endast tre plus av fem. +++ Typmening: ”Nu vet jag något om döden som jag inte visste förut. Och döden är inte farlig, men den måste genomlevas…”


Miraklet i Anderna : mina 72 dagar på berget och den långa färden hem av Nando Parrado. Utläst 12 november 2008. Boken har stått i min bokhylla i drygt ett år utan att jag egentligen har uppmärksammat den. Men när jag skannade igenom hyllan för någon vecka sedan fann jag den. Det är ju den jag ska läsa, förstod jag på en gång. Vilken tur att jag väntade med att läsa boken till nu, för jag tror inte alls att jag hade uppfattat boken på samma sätt för ett år sedan eller haft samma behållning av den. Miraklet i Anderna tillhör serien ”En sann historia” som ges ut av Bra böcker. Det är inga böcker som står högt i kurs i den finlitterära bokhyllan, men inte desto mindre älskas de av många. Ofta berättar de en fruktansvärt tragisk historia om övergrepp och lidande, det handlar inte sällan om en hemsk barndom. Just den här boken beskriven en sann händelse från 1972, då ett flygplan som var på väg från Uruguay till Chile störtade i bergskedjan Anderna. De flesta ombordvarande var unga killar som spelade i samma rugbylag. Ungefär hälften av de ombordvarande överlevde mirakulöst kraschen mot en bergskam. Men det som sedan väntade dem var helvetet på jorden. Det är en av dessa killar som berättar historien, mer än 30 år senare. Samma händelse har tidigare beskrivits i boken Alive från 1973 och även filmatiserats (1993). Men den här boken fokuserar på vad det var som fick just Nando att överleva, både fysiskt och mentalt. Boken är fruktansvärt gripande (tycker jag som antagligen inte är objektiv) och försöker verkligen förklara hur närheten till döden gör livet så mycket mer meningsfullt. Jag fattar precis – idag – men det hade jag inte gjort för ett år sedan. Boken får fyra väldigt starka plus: ++++ Typmening:” Jag skulle leva från ett örgonblick till nästa och från andetag till andetag tills jag hade förbrukat allt liv jag hade.”


Att vara levande : berättelser om förlust, kärlek och överlevnad av Carl-Magnus Stolt. Utläst 30 januari 2009.

Carl-Magnus Stolt är läkare och har i egenskap av sin yrkesroll träffat många människor genom åren, som delgivit honom sin syn på och erfarenhet av vad det innebär att överleva eller helt enkelt att leva. Boken är en studie i vad själva kärnan i levandet är, hur man blir levande igen efter en stor förlust.

Vi får ta del av fler olika människoöden. Det kanske mest fascinerande ”fallet”, i mina ögon, är den tonåriga Eva som i slutet av 1960-talet blir en av de första svenska patienterna som får pröva cellgifter mot leukemi. Hon blir den första att överleva en akut form av leukemi i Sverige. Under hela hennes sjukdomstid, och åren efter, hemlighåller hennes familj och läkarna för henne vilken sjukdom det är som hon har. Hon ska inte få veta att hon bara har ett år kvar att leva. Men Eva överlever och blir vuxen och medelålders. Stolt försöker kartlägga den tonåriga Evas tankar genom henns dagbok från sjukdomstiden, och dikter. Kan man förstå något kring hur det är att leva i ett livshotande tillstånd?

Och så fortsätter boken. Stolt försöker genom andra människors erfarenheter förstå något om livsvillkoren när livet är hotat. Han har också egna erfarenheter av den stora förlusten att mista en närstående. Det är en mycket läsvärd bok, men den når inte riktigt hela vägen fram. Den får fyra plus.
++++

________________________________________________________________

Böcker om missfall

Mindre än 1,5 år efter min hjärnoperation blev jag gravid med mitt första barn. Tyvärr fick jag missfall i vecka 13. Då läste jag en del bra böcker som jag också gärna vill lista, till hjälp för andra som råkat ut för missfall, och de är många många fler än de med erfarenhet av hjärntumör.

Den lilla sorgen av Olle Bergman och Anna Normelli. Det här är en bok som handlar om att få missfall, som jag tror att de flesta kan ha stort utbyte av. Fakta och personliga berättelser varvas i boken. Tydliga budskap är ”missfallet var inte ditt fel!” och ”du har rätt att sörja det barn som skulle ha blivit”. Det budskap som författarna själva väljer att lyfta fram särskilt är ”tala om dina missfall”. De är kritiska mot den ‘regel’ som säger att man inte ‘får’ berätta om sin graviditet förrän efter vecka 12. Om omgivningen inte har känt till graviditeten, blir det ju svårare för den drabbade kvinnan/paret att få stöd.

Det här är den typen av bok som jag önskar att det skulle finnas om att drabbas av hjärntumör. Jag tror att jag förmodligen får skriva den boken själv.

Boken får fyra plus. ++++

Missed abortion av Kerstin Norborg. Det här är en novellsamling med temat relationer i fokus: den heterosexuella parrelationen, relationen mellan förälder och barn. Flera av novellerna handlar om graviditeter där man upptäcker att fostret i magen inte lever. Och om de  föräldra-barn-relationer som uppstår när man ännu inte har sett barnet. Kerstin Norborg skildrar den gravida kvinnans tillstånd och tankar på ett väldigt bra sätt, tycker jag. Men det är inte i första hand realistiska noveller hon skriver, utan texter som fångar just ett tillstånd, ett sammanhang. Att hitta en skönlitterär bok som förmår gestalta temat missfall så lyckat, känns bra. Boken får fyra plus av mig. ++++

Svagt positiv av Anna-Leena Härkönen. Det här är en underbart hemsk bok om barnlöshet, missfall och graviditet. Jag har aldrig läst något liknande! Detta är den första text jag läst som öht problematiserar moderskapets idé på ett intressant sätt. Varför vill kvinnor egentligen bli gravida? Frågan besvaras inte, men det ställs och det är en bedrift. Och nu handlar det inte om skrikiga och jobbiga barn, utan om hur upplevelsen av graviditet och barnlängtan fullständigt kan förvandla till varon. Inte nödvändigtvis till det bättre. Och ändå utsätter vi oss. Varför? Detta var en av mina bästa läsupplevelser på länge. Boken får fyra plus. ++++

Jag går bara ut en stund av Isobel Hadley-Kamptz
Denna bok är plågsam att läsa. Vissa avsnitt känns det som om jag skulle ha kunnat skriva själv. Isobel och hennes man kämpar med att bli gravida. Två gånger under någar år händer det. Ena gången slutar det i missfall och andra i en abort som utförs sent på grund av obotliga fosterskador. Förhållandet äts sakta upp av den tröstlösa kampen och sorgen. Det här är ingen bok att leka med, och inget för den som själv befinner sig i den värsta smärtan. Jag tror att boken kunde skrivas bara under villkoret att Isobel senare gick igenom en lyckad graviditet och fick barn. Det blir fyra plus. ++++

Annonser

7 comments so far

  1. Penny Lane on

    Fina recensioner, Anna-Stina! Du borde skicka in dem till nån tidning och få cred och betalt! Testa Amelia. De skulle kunna ta in en sån här grej. De skriver ofta om sjukdomar och kvinnliga livsöden. Lycka till!

  2. Anna-Stina on

    Hehe, jo jag har sett det… ”Det hände mig”. Vi får väl se, just nu känns det lite långt borta.

  3. Helena on

    Håller med, fin lista och bra skrivet, tycker också fler ska få läsa (när du känner dig mogen för det)! Just Patient har jag varit sugen på länge – nu ska den bli läst.

  4. Anna-Stina on

    Ja, jag tycker definitivt du ska läsa Patient, den stannar faktiskt kvar länge. Kanske för att den är så surrealistisk, och faktiskt ganska välskriven.

  5. […] Litteraturlista […]

  6. […] svar: På den här bloggen finns en lista med böcker av den typ som du söker https://knoppenihjarnan.wordpress.com/litteraturlista/ Posted by fragabiblioteket Filed in Litteratur och författare Tags: biografier, sjukdom […]

  7. […] Litteraturlista […]


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: