Archive for the ‘arbete’ Tag

Hjärntumördagen

Nästa vecka, den 26 augusti, är det dags för den årliga Hjärntumördagen igen. Dagen arrangeras av Svenska Hjärntumörföreningen, som är en patientförening för dem som på ett eller annat sätt är drabbade av primär hjärntumör. Under dagen kan man bland annat få veta mer om olika typer av behandling och förstås träffa andra i liknande situation.

Själv har jag hittills aldrig haft möjlighet att delta i Hjärntumördagen. 2008 var jag fortfarande under rehabilitering, 2009 och 2010 har jag varit (samt ska vara) upptagen av viktiga jobbrelaterade saker som inte har varit möjliga att ta ledigt ifrån. Det är svårt det där, ganska ofta, att få ihop privatliv och arbetsliv. I vissa perioder kan det privata ta så mycket tid och energi att man inte förstår hur man ska hinna jobba. Men oftast är jobbet för mig en mycket positiv del av livet, som tvingar mig att fokusera på helt andra saker än det jag funderar över när jag är ledig.

Framförallt är jag mycket glad över att jag har kapacitet att jobba heltid och att jag har möjlighet att jobba med något som jag tycker är väldigt, väldigt kul!

Annonser

”Jag vill inte göra någon plan utan blundar ett tag till”

Det har nog inte funnits någon arbetsplats där jag har varit en längre tid (+ 1 år) där någon av de anställda inte har avlidit under tiden. Människor i arbetsför ålder dör, det förekommer inte så sällan. Sydsvenskan innehåller en intressant artikel som handlar om hjärntumörsjuka Annette Axmachers chef och arbetsplats. Hur hantera att man vet att en av de anställda kommer att dö inom kort? Kan det finnas en krisplan för sådant, hur ser den ut? Läsvärt.

eternity av marcomagrini / CC by NC ND 2.0

Ibland är det svårt

Det är inte lätt att vara glad jämt, det ska gudarna veta. Ibland undrar jag varför mycket av det som jag är glad över i livet kräver en stor insats av mig i form av målmedvetenhet och arbete, och annat dåligt som har drabbat mig bara har kommit som slumpen. Varför kommer inte de bra sakerna som en slump också?

Visst, att jag träffade min pojkvän var en slump, men att få en relation att fungera kan ofta bestå av mycket hårt arbete. Mina katter kom till mig efter noggranna rekognoseringar av uppfödare, och det krävdes också att de skulle tycka att jag var tillräckligt bra som köpare av deras kattungar. Mitt jobb kan tyckas att jag fick av tursamhet, och lite tur var det nog också, men även en del år av hårt arbete för att utvecklas yrkesmässigt och visa att jag ville göra något mer.

Jag kan känna att jag orkar inte kämpa mer för något nu. Samtidigt vet jag att jag kommer att kämpa – man lägger sig inte bara ner och dör. Och om man ska leva, så vill man se till att livet känns bra. Men ibland kan jag känna hur en kall hand av skräck kramar åt och då vet jag inte hur jag ska orka. Med allt konstigt som har hänt mig, har mina begrepp om vad som är normalt försvunnit. Har alla det som jag, eller är min situation extrem ur någon aspekt?

Oftast är jag glad för att jag lever. Men att ständigt gå runt i ett lyckorus tror jag inte att någon kan (som är nykter). När jag inte orkar uppleva den där lyckan, då kan jag känna mig väldigt ledsen över min situation och tycka att den känns orimligt svår. Just då spelar det inte någon roll att det finns väldigt många som har det mycket svårare än jag. Men ofta kan jag inte tillåta mig att känna mig ledsen, jag har ju så mycket att vara tacksam för. Eller så har jag inte hittat rätt sätt att vara ledsen på. Att vara ledsen har ju aldrig hjälp mig på något vis, det har alltid funkat bäst att bita ihop och hitta konstruktiva lösningar på problemen.

Det är ju bara det där att vissa av livets beståndsdelar går ju inte att hitta några lösningar på. Jag tänker på saker som har med sjukdom, liv och död att göra. De kan helt enkelt inte kontrolleras på något vis. Och det är jättesvårt att acceptera.

Fådda blommor II

Jag älskar blommor och blir alltid lika glad när jag får några. Nu är det över ett år sedan jag förra gången fick blommor skickat till mig, dvs efter min hjärnoperation. De här blommorna fick jag igår från mitt jobb. Jag är så lyckligt lottad som har en fantastisk chef, underbara arbetskamrater och roliga arbetsuppgifter!

Lilla Gret-katten förvandlas dock alltid till strikt vegetarian så fort vi får in nya växter i huset. Det nya gröna ska malas ner och det tog mindre än 5 minuter innan hon hade vält vasen… 😉 Så blommor måste man placera högst upp på bokhyllan. Vi måste verkligen se till att skaffa en snygg oåtkomlig hylla för sånt som vi inte vill att katterna ska förstöra. Minimalistisk inredningsstil i alla ära, men ibland vill man ju faktiskt ha någonting framme.

Geta

Idag har jag varit på KS igen och pratat med kuratorn som jag träffade där i fredags efter min ultraljudsundersökning. Ibland undrar jag om inte kuratorer, som ju har en socionomutbildning och därmed ligger närmare sociologin än psykologin (tror jag), passar mig bättre som samtalspartner än rena psykologer. Eftersom jag själv har sociologibakgrund delar vi kanske i högre grad ett gemensamt perspektiv än vad som kan vara fallet med psykologer. Jag vet inte, det är en teori. Hon verkar i alla fall bra.

Några bra saker idag

  • Jag har orkat tvätta håret för första gången sedan i fredags (yes, I know!)
  • Stor-kattens öga, som verkat lite inflammerat de senaste dagarna, verkar nu bättre
  • Vi ska få vår nya bil om en vecka! Då kan vi obehindrat köra katterna till veterinären, om det skulle behövas
  • Jag har inte ont någonstans
  • Denna vecka ska jag träffa kuratorn på KS som jag träffade i fredags, igen
  • Jag har varken grav-trötthet eller hjärntrötthet, utan börjar känna igen mitt ”normala” jag. Det känns faktiskt ganska skönt
  • Jag är sjukskriven två veckor, om jag vill. Bra att få möjlighet till återhämtning. Men om jag känner mig själv rätt kommer jag snart att vilja återgå till jobbet. Jag gillar ju mitt jobb och det får mig att tänka på annat…

Det här är mina katter. Den lilla, till vänster, heter Greta och är två år. Den stora, till höger heter Nora och är 3 år.

Gammal och sliten?

Känner mig lite trött på att inte riktigt orka med. För lite sömn och tre glas vin igår kväll gjorde att i stort sett hela den här dagen blev förstörd, eller i alla fall väldigt jobbig. Och det var ju olämpligt med tanke på att jag skulle föreläsa på stor konferens.

Jag frågar mig om det är åldern (37) som tar ut sin rätt eller om det är så att min hjärna är känsligare än andras. Jag vill inte ha ett liv som en 70-åring som måste lägga sig tidigt jämt, jag vill också kunna svira loss någon gång då och då. Men oftast vill/kan jag inte betala priset av att må dåligt dagen efter. Lyxproblem, jag vet! Men ändå rätt normala saker att vilja för friska personer i min ålder.

När jag träffar nya människor brukar jag fundera på om jag ska berätta om min sjukdom för dem, t ex om de berättar något åt det hållet för mig. I 95% av fallen blir det inte så. Jag tvekar inför chockeffekten. Det verkar också som om många omkring mig inte minns att jag har varit sjuk och därför inte riktigt förstår varför jag inte orkar med. Eller så kanske de tror att jag är helt återställd sedan långt tillbaka, bara för att jag ofta verkar vara pigg.

Idag hittade jag ett gammalt sms som min chef skickade till mig efter att jag ringt honom när jag lades in akut på KS för ett år sedan. Det var så snällt och rörande och jag insåg vilken chock det kan ha varit att få ett sånt samtal från en medarbetare, – Jag kommer nog inte tillbaka till jobbet på ett tag, för nu har jag fått en hjärntumör och ska snart opereras. Och det slog mig vilket trauma det måste ha varit för mig själv, eftersom jag (som vanligt nuförtiden) fick tårar i ögonen av att läsa sms:et.

Annars är allt finemang och jag förtränger att jag ska röntgas nu i maj.

Bakis

… är jag INTE! Men det känns precis så. Helt utsliten och i behov av sömn. Igår var Konferensen med stort K och idag var uppföljningsaktiviteterna till den. Det kostar verkligen på att tvingas vara på topp en hel dag, och särskilt när det handlar om flera dagar i rad.

Det känns väldigt bra att jag orkar vara ”konferencier”, det trodde jag inte för ett halvår sen, men kanske inte så kul att det fortfarande har ett relativt högt pris vad gäller fysisk och psykisk utmattning. Så i eftermiddag tar jag ganska välförtjänta komptimmar. Jag lovar att gå och lägga mig snart, ska bara…

Samlat flöde

Jag har lagt till ett litet rss-flöde till höger, under Vi som bloggar om hjärntumörer och sånt. Där har jag samlat er som bloggar hjärntumörsrelaterat och som jag redan har i min blogglista. Men nu kan jag följa er bättre eftersom jag ser direkt på min blogg om ni har skrivit något nytt. Blogger har haft den här möjligheten inbyggd länge, men för WordPress måste man själv skapa det aggregerade (samlade) flödet via en annan tjänst.

I övrigt har min första stressiga vecka gått ganska bra, jag har varit oväntat avstressad. Nu väntar nästa veckas jobbprövningar. 🙂

Att skaffa sig perspektiv

Framför mig ligger två oerhört krävande veckor jobbmässigt. Hundratals ögonpar kommer att riktas mot mig med en mängd olika förväntningar. Jag är osäker på om jag hinner med de förberedelser som krävs. Redan nu har stressnivåerna stigit märkbart och efter att lillkatten kräktes i min säng kl 03.30 i natt så kunde jag inte somna om igen, utan tankarna malde och malde.

Hade jag varit mitt gamla jag så hade jag bara bitit ihop och kört på. Det kommer jag att göra nu också, men med en snällare attityd mot mig själv. Jag gick igenom alla mina gamla blogginlägg från maj förra året. Det var väldigt intressant, för det var längesedan jag läste dem sist. Som att gå tillbaka till en gammal dagbok, ja ni vet. Och då påmindes jag om vad som är viktigt och att jag kunde se det så klart då.

Det jag sysslar med är knappast på liv och död. Tycker någon att jag gör en dålig insats på jobbet så… shit happens. Huvusaken är att jag själv gör mitt bästa utifrån de förutsättningar som finns. Att ge sig själv lite lugn och ro och vara good enough. Att hala fram lite tröskelpedagogik ur bakfickan.

Hade det här varit i höstas så hade jag inte orkat med slutet av veckorna. Jag hoppas och tror att jag gör det nu. Det är ett tufft liv att vara kontrollfreak. 🙂

Knas

Hur kan man ha ont på ett ställe där man inte har några fungerande nerver? Nu har jag ont på den sidan av huvudet där nerverna är avskurna. Det måste bero på att de har börjat vakna till liv igen? Jag undviker helst beröring på den sidan, eftersom det känns så obehagligt, sticker och pirrar liksom.

Undrar hur det funkar för alla som gör en ansiktslyftning? Då skär man ju också djupt ner i huden för att liksom lyfta den lite högre upp på skallen. Är det inga nerver som ryker då?

Det är väldigt konstigt att jag inte alls haft ont där jag blev ”skalperad”, dvs där de lyfte bort huden från skallen för att kunna borra. Hålet ligger alltså inte precis under ärret, man placerar det alltid lite vid sidan om. Nä, nu får det kanske räcka med äckliga detaljer. Jag har förresten många fler som jag skulle kunna bjuda på och som jag inte har avslöjat ännu.

Känner mig just nu lite misslyckad eftersom jag inte har hunnit med mina arbetsuppgifter den gångna veckan, utan sitter och arbetar en lördag. Tror inte det har med mitt ämliga tillstånd att göra, utan snarare med dålig planering. Det händer nya saker hela tiden som man tar tag i, och då är det lätt att glömma det som man egentligen skulle ha gjort.

Och så väntar jag. På att höra något om bilen, som jag nu inte har sett på en månad. Och på att få träffa en läkare, som jag inte gjort sedan i maj. Ibland känns det verkligen som om man är helt bortglömd.

Lite bättre med tröttheten har det gått nu i veckan. Jag klarade ju av hela fredagen och blev trött först efteråt. Och idag känner jag mig bara nedstämd.