Archive for the ‘bilkörning’ Tag

Äventyr i Flempan

Idag har jag hämtat min bil. Ja, det är sant! Sambon och jag åkte iväg för att hämta den och allt skulle vara lagat och klart. Men ojsan, backspegeln hängde visst lös och hoppsan, centrallåset fungerade fortfarande inte! Så det blev en längre vistelse i söderförorten än vi tänkt oss. Vi fick nämligan sitta i verkstans lunchrum och dricka kaffe medan bilen blev färdiglagad. Men vad kan man begära, de har ju bara haft den inne i en dryg månad!

Men till slut blev den klar i alla fall, och vi kunde ge oss av, lagom till rusningstrafiken. Så det tog en stund att komma hem, men det var det värt. Nu håller vi tummarna för att det extra rattlåset ska avskräcka och att det inte finns en massa dolda trasigheter som kommer att dyka upp framöver.

Imorgon ska jag återinviga mitt bilkörande som frisk, tänkte jag. För jag var inte någon speciellt bra förare som sjuk. Det säger nog sig självt att det inte är bra för föraregenskaperna att ha en tumör i den del av kroppen som styr motoriken! Jag ska köra lugnt och fint, har jag tänkt. Det blir lite av en ny körstil för mig, som har en tendens att ibland vara lite för offensiv.

Ms Normal

Den här helgen har varit den första sedan jag började arbeta heltid, som jag inte har behövt använda helt för återhämtning från veckans aktiviteter. Jag har känt mig nästan normal! I lördags gick vi till centrum och handlade, och gick utöver det en promenad! Och idag var vi och tränade. Pojkvännen har också skaffat gymkort nu, så jag får träningssällskap. Och sedan har jag dammsugit hela lägenheten och tvättat fönster. Och lagat mat förstås.

Det känns väldigt skönt att göra normala saker, jag vill inget hellre än att bli återställd igen. Kanske låter mina aktiviteter lite tråkiga, men för mig är varje steg viktigt.

Enligt uppgift ska jag få tillbaka min bil i veckan. Det är över en månad sedan jag såg den sist. Kanske, kanske vågar jag köra den när jag ska till min gamla frisör på min förra bostadsort. Det är dags att få lite ordning på håret, i den mån det går. Jag har inte kört bil på nästan ett halvår, så jag kanske får ta några lugna svängar innan jag ger mig av. Nu får jag ju i alla fall köra, eftersom jag inte är sjukskriven längre.

Och så är det ju det där läkarsamtalet som jag försöker förtränga…

Crime scene II

Ack och ve. Imorse var bilen stulen, en vecka efter att vi hämtat den efter lagning av förra inbrottsförsöket. Det kommer att bli sparsamt med övningskörning med andra ord. Kommer jag att få tillbaka bilen, och i så fall i vilket skick?

3 månader

Men så konstigt, idag är det 3 månader sedan jag opererades! En underlig känsla. När jag var nyopererad kunde jag inte ens tänka såhär långt fram i tiden. En timma, en dag i taget.

Tre månader är den ”normala” sjukskrivningstiden för sådana operationer som jag genomgått. Men nu har jag ju jobbat halvtid ett tag redan. Tack vare min snabba läkning och återhämtning. Och jag ville ju verkligen tillbaka till jobbet så snabbt som möjligt. Tillbaka till det ”normala”. Jag har väl aldrig haft en så stark önskan om att vara ”normal” sedan jag var i tonåren!

Förhoppningsvis kan jag snart börja köra bil igen. Sambon får övningsköra med mig på parkeringen först.

Bör jag fira detta på något sätt? Men kanske bör jag vänta med eventuellt firande till efter återbesöket med röntgen och svar på dna-prov i höst… Men det gör jag mitt bästa för att förtränga, så det kanske blir ett minifirande ändå. En kopp kaffe med bulle.

Crime scene

Typiskt nog har min bil råkat ut för ett inbrottsförsök någon gång sedan i lördags. Han/hon/den/det har brutit sönder låset på förardörren och samtidigt orsakat plåt- och lackskador på dörren. Trots detta lyckades arslet ifråga inte ta sig in i bilen och sno den. (För det fanns absolut inget värt att ta i bilen, så det kan inte ha varit bara ett inbrottsförsök.)

Men i alla fall. Jag får ju inte köra bil ännu, så sambon måste vara behjälplig vare sig han vill eller ej. I eftermiddags åkte vi till Sumpan och fick skadan besiktigad. Sedan åkte vi till en skadeverkstad som kan ta emot bilen den 28 juli.

På ett sätt känns det väldigt bekvämt att inte kunna köra, eftersom det gör att jag får hjälp med allehanda saker. Man kan också se det som att sambon och jag får tillfälle att göra fler saker ihop. 😉

Bilden visar min bil i sin glans dagar, nyvaxad och fin. Det var senaste (sista?) gången jag vaxade den … för två år sedan.

Hjärnoperationer och bilkörning

Det är två storheter som, inte helt oväntat, inte går ihop. När man har opererats i hjärnan bör man inte köra bil på minst tre månader (3 mån är också normal sjukskrivningstid). Mitt körförbud ställer till det lite i vardagen, på både gott och ont kanske. För nu är det ju sambon som måste sköta det jag gjorde tidigare, dvs allt bilrelaterat. Det är ju lite jobbigt för honom, eftersom han hatar mitt vrak till bil. Samtidigt får han prova på att ha ansvar för den delen, och jag slipper för ett slag.

Eller slipper och slipper, jag måste fortfarande se till att vi hittar en verkstad som kan hjälpa oss plocka av vinterdäcken och sätta på sommardito. Jag saknar mina pålitliga gubbar som jag alltid vände mig till där vi bodde förut. (Och jo, jag kan byta däck själv men inte i det här tillståndet.) Det verkar nu som om jag har hittat ett ställe som kan hjälpa oss. Men fortfarande måste ju sambon köra dit bilen.  Undrar hur det är att ha en bil man kan lita på, som verkligen går från punkt A till punkt B. Och inte stannar på t ex motorvägen.

Imorgon måste vi ta oss till veterinären med katten som har nyst i en vecka. Hon är inte jättedålig, men nyser och snorar, och det går inte över. Allt sånthär blir så krångligt när jag inte kan köra. (Men det vore förstås ännu jobbigare om vi inte hade bil alls.) Och jag ska verkligen inte försöka köra heller. Jag litar inte på min reaktionsförmåga, för att nämna något.

Jag kom på en sak: Vi har dubbfria vinterdäck, så vi kör inte olagligt om någon undrar. 😉