Archive for the ‘bloggen’ Tag

2012 bloggsummering

The WordPress.com stats helper monkeys prepared a 2012 annual report for this blog.

Här är ett utdrag:

4,329 films were submitted to the 2012 Cannes Film Festival. This blog had 26 000 views in 2012. If each view were a film, this blog would power 6 Film Festivals

Click here to see the complete report.

So we’ve come to an end

Så har tiden kommit då jag har bestämt mig för att sluta använda den här bloggen för min egen rehabiliterings skull. Jag kommer fortsätta att skriva om nyheter som rör hjärntumörsjukdomar då och då, men jag kommer inte att skriva specifikt om mig själv längre och inte lika ofta.

Anledningen är väl mest att det jag egentligen har störst behov av att skriva om, det kan jag inte skriva här. Det finns mycket jag inte känner mig bekväm med att dela och under de drygt 1,5 år som jag har skrivit har jag alltid valt att censurera vissa bitar. T ex de som rör andra personer, eller rent äckliga detaljer om vad som händer då man ligger sängbunden och/eller är ganska starkt medicinerad (förstoppning, munsvamp etc) eller det alltför privata och känsliga.

Därför är det bättre om jag skriver helt privat om det jag egentligen vill skriva om.

Såhär 1,5 år efter sjukdom och operation känner jag mig återställd fysiskt. Visst, jag ska röntgas igen nästa sommar så den fysiska biten är något som jag kommer att bli starkt påmind om särskilt då. Sedan kanske ett år tillbaka tänker jag inte på sjukdomen varje timma, utan bara några gånger varje dag. Jag undrar när det blir en gång i veckan. Om 10 år?

Jag är samma människa som före sjukdomen men ändå helt annorlunda. Det är motsägelsefullt. Jag känner stark glädje efter sjukdomen men också djup sorg. Jag antar att det är dessa motsättningar som utgör livet. På ett sätt kändes det som om 10 års livserfarenhet snabbspolades fram under en vecka förra våren. Eller ännu mer. Livets mening är inte en fråga som jag behöver grubbla över, det tror jag att få gör som har varit nära döden. Jag känner mig klok som Yoda, men samtidigt famlande efter redskap som ska hjälpa mig hantera livet.

Jag är mer kritisk än förr mot konst/litteratur/film som inte har något att säga, samtidigt är jag mer empatisk. Jag har fått uppleva väldigt positiv respons från människor omkring mig, vilket har varit fantastiskt, men jag har också fått se avsaknaden av detta.

Som sagt kommer jag inte att sluta skriva, men det kommer att bli på ett annat sätt än förut. All information som fakta, litteraturtips etc. kommer att ligga kvar för alla som googlar sig hit på ordet ”hjärntumör”.

Om hur länge man ska hålla på

Ibland funderar jag på hur länge jag ska fortsätta driva den här bloggen och när det är dags att lägga ner. Har kommit fram till att så länge jag har någonting att tänka/säga om min sjukdom och tiden därefter så kommer jag att fortsätta.

Bloggen startade som ett sätt för mig att få utlopp för alla tankar och känslor som jag hade den närmaste tiden efter att jag opererades. Det har alltid varit huvudskälet till att jag bloggat här, att formulera sådant i skrift som jag har tänkt på för att möjligtvis få lite rätsida på alltihop och avlasta min stackars hjärna, helt enkelt. Den andra funktionen har varit kontakt och kommunikation. Kontakt med vänner och bekanta, men också med helt nya bekantskaper som har upplevt eller upplever liknande saker som jag. Efterhand blev också bloggen ett sätt att visa att man kan leva vidare efter en hjärntumör, att visa både för drabbade och möjligtvis för andra som inte vet mycket om hjärntumörer.

Efter att jag kontrollröntgades i somras och det visade sig att jag inte har några spår av tumören i huvudet, har fokus varit på hur man går vidare med ett normalt liv efter en sådan här händelse. Jag är en av få som har möjlighet att leva ett helt friskt liv efter en hjärntumördiagnos. Men hur gör man? Upplevelsen av sjukdomen har ju faktiskt ställt allting i livet på ända. Det har t ex att göra med att ha varit nära döden. Inte bara då att jag själv upplevde hur livet sakta rann ifrån mig när jag var sjuk, utan att mina läkare efter operationen berättade hur nära att dö jag faktiskt varit.

Den här bloggen tar upp en hel del kring känslor av tacksamhet för att leva, men också en känsla av att vara drabbad, ”varför hände detta mig?”. Man kan inte säga att jag fortfarande är under rehabilitering, såvida inte resten av livet är ett slags rehabilitering och bearbetning av allting som händer en. Och så är det ju för alla faktiskt, man är ett resultat av alla sina erfarenheter. Så på ett sätt stämmer underrubriken på den här bloggen fortfarande, och stämmer inte.

Hursomhelst, jag kommer att fortsätta skriva ett tag till. Men det är inget tvång att läsa. 🙂

20 000

Nu har jag haft 20 000 besökare på den här bloggen sedan den startade i maj. Det känns roligt, men samtidigt underligt att så många har varit inne och läst. Tack för alla fina kommentarer som har lämnats under den här tiden!!