Archive for the ‘chock’ Tag

Gammal och sliten?

Känner mig lite trött på att inte riktigt orka med. För lite sömn och tre glas vin igår kväll gjorde att i stort sett hela den här dagen blev förstörd, eller i alla fall väldigt jobbig. Och det var ju olämpligt med tanke på att jag skulle föreläsa på stor konferens.

Jag frågar mig om det är åldern (37) som tar ut sin rätt eller om det är så att min hjärna är känsligare än andras. Jag vill inte ha ett liv som en 70-åring som måste lägga sig tidigt jämt, jag vill också kunna svira loss någon gång då och då. Men oftast vill/kan jag inte betala priset av att må dåligt dagen efter. Lyxproblem, jag vet! Men ändå rätt normala saker att vilja för friska personer i min ålder.

När jag träffar nya människor brukar jag fundera på om jag ska berätta om min sjukdom för dem, t ex om de berättar något åt det hållet för mig. I 95% av fallen blir det inte så. Jag tvekar inför chockeffekten. Det verkar också som om många omkring mig inte minns att jag har varit sjuk och därför inte riktigt förstår varför jag inte orkar med. Eller så kanske de tror att jag är helt återställd sedan långt tillbaka, bara för att jag ofta verkar vara pigg.

Idag hittade jag ett gammalt sms som min chef skickade till mig efter att jag ringt honom när jag lades in akut på KS för ett år sedan. Det var så snällt och rörande och jag insåg vilken chock det kan ha varit att få ett sånt samtal från en medarbetare, – Jag kommer nog inte tillbaka till jobbet på ett tag, för nu har jag fått en hjärntumör och ska snart opereras. Och det slog mig vilket trauma det måste ha varit för mig själv, eftersom jag (som vanligt nuförtiden) fick tårar i ögonen av att läsa sms:et.

Annars är allt finemang och jag förtränger att jag ska röntgas nu i maj.

Alice i Underlandet

Jag fick för mig att jag skulle skriva om mina bisarra sjukhusdagar igen. Fortfarande har jag svårt att förstå vad som hände.

Det som jag i efterhand undrar över är varför man inte erbjöds någon typ av samtalskontakt när man var inlagd på sjukhuset (KS). Allting var fokuserat på det medicinska botandet, vilket i och för sig var bra. Annars blir man ju inte frisk. Bra att jag fick prata ordentligt med läkarna och ställa frågor. De förklarade alla praktiska detaljer och allt som jag behövde veta just då.

Men sitt eventuella chocktillstånd fick man klara av på egen hand, där man låg sängbunden. Tänk dig själv att du en dag skulle råka ut för följande:

För första gången får du se en bild av din egen hjärna. På bilden, i allt det gråa, finns något vitt i tennisbollsize som definitivt inte hör hemma där. Någon säger: – Du har en hjärntumör, och sedan: – Nu ska du få åka ambulans! And off you go. Du körs genom korridorer på en bår. Sirener tjuter.

I nästa stund sticker någon nålar i dina armar för glatta livet. Blodet sprutar över hela sängen. Du körs vidare i korridorer. Du får medicin i slangar. Det känns skönt på något vis. Någon säger: – Imorgon ska vi borra upp ett hål i din skalle och operera lite i din hjärna. Du säger: – Tack, det låter bra. Någon annan förklarar hur du ska spännas fast med huvudet i en ställning.

Rätt som det är vaknar du och någon frågar: – Hur mår du? – Tack bra, svarar du då. Och upptäcker att du förvandlats till en champinjon medan du sov. Och där ligger du och får inte ens kissa på egen hand. Det är vackert väder ute och du stirrar på himlen hela dagen och natten. Någon säger sedan att du ska upp och gå, men du märker att benen har förtvinat.

Nu ska du skickas till ett vackert ställe där man får vila, sägs det. Kanske är det himlen, tänker du. Du åker rullstol och taxi, och ser att det finns gräs, blommor och bilar i världen. Herregud att den ligger kvar. Var har jag varit? Kanske i ett hål i marken som Alice, man kan inte så noga veta.

Trögfattad

Fortfarande känns de där dagarna i april när jag lades in på sjukhus som ett trauma. Jag kan liksom inte fatta att det har hänt – fortfarande! Mycket märkligt.

I helgen försökte jag fråga ut min pojkvän om vad som egentligen hände. – När fick vi se röntgenbilderna första gången? Fick vi se dem TVÅ gånger? Pratade vi något medan vi väntade på ambulansen? Visst kom det in en sköterska flera gånger medan vi väntade? Var det någon som frågade hur DU mådde? Lät mina föräldrar ledsna på telefon? Hur kändes det när jag opererades och du gick hemma och väntade? Etc, etc…

Tiden på Karolinska känns onekligen som den jobbigaste såhär efteråt. Just när det pågår är man så fokuserad på det som ska ske (operation) att man blockerar ut det mesta annat. En överlevnadsinstinkt kanske. Sängen där man ligger och att få medicinering (och information) blir det universum man känner till. I en chockfas och inför/efter ett sådant ingrepp är man inte heller i stånd att tänka på någon annan än sig själv. (Jag kanske ska inflika att det här är hur jag upplevde det, kanske är det annorlunda för andra.)

Därför har jag tidigare haft svårt att svara, när jag fått frågan om hur min sambo mår och har haft det. Nu har jag som sagt försökt att få lite grepp om hans perspektiv också. Jag kan tänka mig att om motsvarande hade drabbat honom så hade jag fått psykbryt. Det var nog lika bra att det var jag som fick tumören, och inte han.

Akut till KS

Jag låg alltså och väntade på ambulansen på min närvårdsmottagning på morgonen den 22 april. Efter en liten stund kom de och jag fick kliva över på ambulansbåren och kördes ut. – Det är väl ok att vi slår på blåljusen, så går det lite fortare? frågade ambulanspersonalen. Visst whatever tänkte jag, som nog inte riktigt var mentalt där just då. Det enda jag kunde säga var: – Jag har aldrig åkt ambulans förut.

I efterhand har jag frågat min sambo, som fick sitta fram i ambulansen, ifall det var några bilar som väjde för oss. Han berättade att nästan alla bilar körde åt sidan när de hörde sirenen, och det känns lite coolt på nåt sätt för lilla mig. Det är bra att respekten för utryckningsfordon finns.

Vi kom till akuten på neurologiska kliniken på Karolinska universitetssjukhuset först. Där började jag nålas upp och tappas på prover. Efter en stund kördes jag till en övervakningsavdelning, där jag sedan fick ligga i de två dygn som jag väntade på operation.

Magnetröntgen

Den 22 april kl 7.20 på morgonen magnetröntgades jag i ett läkarhus ganska nära mitt hem. Det var en annorlunda och lite skrämmande upplevelse att ligga i den trånga tunneln, när det lät som om någon stod över mig och slog med hammare eller borrade med slagborr. Efter röntgen sa personalen till mig att jag måste gå upp och prata med en av läkarna på närvårdsmottagningen och få resultatet. När jag kom upp till mottagningen fick jag direkt komma in i ett rum tillsammans med en läkare jag inte träffat tidigare. Omgående berättade hon: – Du har en hjärntumör. Den sitter lite illa till. Har du någon med dig hit?

Min sambo A som följt mig fíck också komma in i rummet och läkaren förklarade för honom, jag fick lägga mig ner på en brits och fick veta att de beställt en ambulans som skulle hämta mig.

Jag hade en känsla av att det inte var mig som det här hände. Jag kunde inte riktigt ta till mig informationen, det var för långt från min vanliga verklighet. Antagligen hamnade jag i något slags chock då direkt. Men sedan fortsatte allt att gå väldigt fort och det var nog bra.

Välkommen till en ny blogg!

Att drabbas av en livshotande sjukdom mitt i livet vänder upp och ned på vad man hittills trott om det mesta. För en dryg vecka sedan opererades jag för en tumör i lillhjärnan som var väldigt kritiskt placerad. Jag har i efterhand förstått att det har handlat om dagar eller timmar när det gäller om mitt liv skulle få fortsätta eller avslutas. Eftersom jag idag lever, bär jag med mig en känsla av eufori – jag har fått en ny chans i livet. Det är inte ofta sådana uppstår.

Troligtvis är jag fortfarande i något slags chockfas, det är svårt att ta in allt som hänt. I den här bloggen har jag tänkt berätta vad som hände – ett slags egenterapi. Jag väljer att inte gå ut med min identitet helt öppet, men de som känner mig vet ju förstås vem jag är.