Archive for the ‘Erstagårdskliniken’ Tag

Mer debatt om Erstagårdskliniken

I Dagens Medicin har en debattartikel av överläkare Tomas Risberg publicerats, med anledning av nya villkor för neurologisk rehabilitering i Stockholms läns landsting. Han skriver bland annat:

Det är lätt att se att det som kommer att ske är att från 2010 försämras – i bästa fall – vårdkvaliteten hos de mest erfarna inom den externa neurologiska rehabiliteringen i Stockholm. I sämsta fall så kommer verksamheterna att läggas ned.

De flesta kan hålla med om värdet av valfrihet, och att möjligheten för kunder att välja olika alternativ i många fall kan leda till förbättrad kvalitet till en lägre kostnad. Men då idén om valfrihet som förbättringsmekanism står i konflikt med det att kritisk massa – kvalificerad personal, ändamålsenliga lokaler, rätt utrustning etcetera – inte uppnås hos dem som har att konkurrera för valfrihet, måste kritisk massa prioriteras.

Det verkar som om landstingspolitiker och alla övriga har helt olika verklighetsuppfattningar när det gäller den här frågan. Varför kan man inte få ett begripligt svar från politikerna? Se tidigare inlägg där jag publicerar det svar jag fått.

Valborg och flytt

Efter nio dagar på Karolinska var det dags för flytten till det där fina stället som läkarna frågat om jag ville åka till. När de beskrev det lät det som himmelriket, så klart jag ville dit! Det var Erstagårdskliniken i Nacka. Och nu skulle jag alltså åka dit i färdtjänsttaxi.

Ganska nervös var jag nog på förmiddagen när jag satt och väntade på taxichauffören. En sista träff med min läkare, alla MRSA-prover var tagna. Min sambo hade kommit med kläder till mig, så att jag skulle slippa åka i sjukhusskjortan. Det var sjuksköterskestrejk, det kändes som om de inte kunde stänga min avdelning fort nog.

Taxichaffisen kom, en trevlig man med finskt ursprung, och körde mig i rullstolen ner till sjukhusentrén. Det var verkligen helt fantastiskt att komma ut efter så många dagar inomhus! Och det var ju helt GRÖNT ute! När jag blev inlagd var det svartgrå vårvinter, men nu var det total vår med blommande tulpaner och sprirande gräs. Nu blev jag ju verkligen helt säker på att jag blivit född på nytt.

Det var lite knepigt att ta sig upp i taxin, som var en minibuss. Det var en hel halvmeter upp till passagerarplatsen och mina benmuskler var försvunna! Men jag hade att välja på det och på att sitta fastspänd i rullstolen baktill i bussen… Så på något sätt tog jag mig upp. Det var jättehärligt att åka genom Stockholm, strålande utsikt och väder. Och världen låg otroligt nog kvar precis som tidigare.

Framme på Ersta blev jag upprullad till det rum där jag skulle ”bo”. Det var dags för lunch och jag fick sätta mig vid ett bord och äta. Kände mig lite bortkommen, hur funkar det på ett sånt här ställe då? Jag såg andra patienter som var i olika skick.

Ska inte berätta mer än att jag såg en jättestor valborgseld genom fönstret på kvällen.

Brev till ledamöter i hälso- och sjukvårdsnämnden

Det här är brevet jag skickade till hälso- och sjukvårdsnämnden i Stockholms läns landsting före påsk.

Hej!

Jag är en av dem som reagerar över att ramarna för rehabiliteringsvården för neurologiskt skadade planerar att snävas in i Stockholms läns landsting.

Den 24 april 2008 opererades en 55×37×25 mm stor tumör ut ur min lillhjärna på Karolinska universitetssjukhuset i Solna. Jag var då en fullt yrkesaktiv 36-åring, som plötsligt fick en andra chans att leva.

Den vård jag fick i samband med min sjukdom var enastående fantastisk. Tack vare skickliga läkare, sjuksköterskor och annan vårdpersonal kunde jag efter en vecka lämna Karolinska för att under ytterligare några veckor rehabiliteras på Erstagårdskliniken i Nacka. Där fick jag hjälp av sjukgymnaster, arbetsterapeuter, psykolog och annan vårdpersonal att återta mina förmågor.

Redan i början av juni kunde jag gå tillbaka till mitt arbete på halvtid. Den 1 september började jag arbeta heltid. Utan den rehabiliteringshjälp som jag fick på Erstagårdskliniken hade jag knappast kunnat gå tillbaka till en någorlunda normal vardag så snabbt. Att rehabilitera neurologiska skador tar lång tid, och det är mycket svårt att förutse behandlingstiden för varje individ i förväg. För mig gick det relativt snabbt, för andra tar det lång tid.

Ni har fått fler brev till er angående denna fråga. Jag känner till och ställer mig bakom flera av dem. Angående rehabiliteringsvården (särskilt Erstagårdskliniken) undrar jag följande:
– Är det rimligt att en välfungerande verksamhet läggs ner i valfrihetens namn?
– Är upphandlingsdirektiven garanter för kvalitet eller ett uttryck för besparingsiver?
– Är det rimligt att kortsiktligt spara på en svag patientgrupp?

Läs gärna bloggen om min sjukdom där många har kommenterat mitt inlägg ”Sista sommaren på Ersta”:
https://knoppenihjarnan.wordpress.com/2009/03/14/sista-sommaren-pa-ersta/

Vänliga hälsningar

Kanske inte världens mest välforumlerade, och jag lånade frågorna från Agneta.

Det här är svaret jag fick, nedan. Notera att det inte egentligen är ett svar på mitt brev. Jag känner att jag behöver kontemplera vad det egentligen står innan jag kan ta det till mig.

Hej,

Tack för Ditt mail och Dina frågor.

Som ansvarigt landstingsråd för den pågående upphandlingen om sk ”Rehabilitering efter vård på akutsjukhus har jag ingen insyn i själva anbudprocessen. Min information om att Ersta inte lagt anbud grundar sig på uppgifter i tidningar och TV.

Inledningsvis beklagar jag om uppgifterna stämmer att Ersta inte lagt anbud. Det är deras beslut, inte vårt.

Valfrihet och alternativ menar jag är viktigt. I den förra upphandlingen för ca 5-6 år sedan fördelades upphandlingen, som då var en ren prisupphandling, på tre leverantörer Ersta, Stora Sköndal och Stockholms sjukhem. Ersta som hade det lägsta priset överklagade fördelningen till Stora Sköndal och Stockholms sjukhem som hade ett högre pris. Ersta tilldelades, efter beslut i länsrätten, 100 procent av upphandlingen, vilket innebar att Stora Sköndal och Stockholms sjukhem inte längre hade något avtal med Stockholms läns landsting och att Ersta fick ett monopol.

I den nu pågående upphandlingen har vi tydliggjort att upphandlingen skall fördelas på tre anbudsgivare och till 100 procent bedömas utifrån kvalitet med ett på förhand fastställt pris. Detta menar vi är bra för såväl patienterna som kvaliteten i vården. I denna upphandling råder det en politisk samsyn på innehållet och kraven i de sk ”förfrågningsunderlaget”

Upphandlingen innebär ingen besparing. Behandlingstiden i sluten rehabilteringsvård kommer även framöver i stort sett motsvarar nuvarande behandlingstid. De flesta strokepatienter blir direkt omhändertagna av stroketeam efter den akuta vårdepsisoden på ett akutsjukhus och de svårast sjuka patienterna får sluten rehabilteringsvård. När patienterna skrivs ut från den slutna rehgabilteringsvården tar stroketeamen över ansvaret för den fortsatta rehabiliteringen.

Sett i sin helhet har det skett en kraftig satsning på strokevården under de senaste åren, såväl i det akuta skedet som i den efterföljande rehabiliteringsvården.

Utan att ännu veta hur många eller vilka vårdgivare som lagt anbud är jag övertygad att strokepatienter med behov av slutenvårdsrehabilitering även framdeles kommer att få en utmärkt vård i Stockholms läns landsting.

Med vänlig hälsning

Lars Joakim Lundquist
Ansvarigt landstingsråd för den nu pågående rehabiliteringsupphandlingen

Sista sommaren på Ersta

080522lojtnantsharta2Det är med sorg i hjärtat och bestörtning jag får höra att Erstagårdskliniken ska läggas ner i december. Vilket otroligt slöseri med resurser och kompetens!

Ersta är den rehabiliteringsklinik där jag bodde i maj 2008. På kliniken arbetar man med att rehabilitera neurologiskt sjuka och skadade, dvs personer som har/har haft stroke, hjärntumör, ms och liknande. Som jag förstår det är detta ett unikt sjukhus, både genom den specialistkompetens som personalen besitter och den speciella miljö där sjukhuset finns, väldigt idylliskt bland bergen, sjöarna och sörgårdsvillorna i nordvästra delen av Nacka kommun.

Jag kan bara inte förstå varför all offentlig verksamhet måste konkurrensutsättas till den grad att det till slut inte blir någonting kvar. Varför kan inte vården få kosta? Jag har svårt att tänka mig något som jag hellre lägger mina skattepengar på än sjukvård.

Om jag inte hade fått den otroligt fina rehabiliteringsvården på Ersta, inklusive sjukgymnastik, psykolog, eget skapande i arbetsterapin, många promenader i omgivningarna, vet jag inte hur jag hade kunnat komma tillbaka. Att lämnas ensam i sin lägenhet med kropp och psyke som är kraftigt märkta av sjukdom, hur skulle jag ha klarat det? Och då var jag ändå en av dem som inte var så länge på Ersta, bara 22 dagar. Säkert finns det andra ställen där man kan rehabiliteras, men så synd att bryta sönder en verksamhet som varit välfungerande i 30 år, och i så unik miljö. Om jag någon gång skulle få återfall, då är det Ersta jag vill komma tillbaka till.

Läs vad DN skriver om nedläggningen >>
Titta på inslaget i ABC nyheterna >>

När jag var på Ersta längtade jag periodvis hem väldigt mycket och jag saknade också ett bibliotek på sjukhuset. Men det hindrar inte att jag minns tiden på Ersta som väldigt positiv. Läs blogginläggen från min tid på Ersta i maj 2008 >>

Bilder

Ett par bilder från rehabiliteringsklinikens trädgård. Det är verkligen fint där.

Lusthuset

Löjtnantshjärta

En speciell dag

Idag är det inte bara exakt fyra veckor sedan jag opererades, det är också en månad sedan jag togs in på sjukhus, om man ser till datumet. Men framförallt är det dan före dan. Som jag skrivs ut från vården alltså.

Det innebär t ex att jag fått göra om några tester som jag gjorde de första dagarna här på rehabiliteringskliniken. Det var ganska kul, för då blir det så tydligt att jag har förbättrat mig. Jag har både bättre koordination (blunda och sträck ut armarna, peta dig sedan mitt på nästippen med fingret, omväxlande med höger och vänster, fort ska det gå!) och bättre muskelstyrka i benen och händerna samt bättre balans (svajar t ex inte när jag står rakt upp och ner och blundar). Jag gjorde några av de här övningarna hos läkaren igår också, och hon tyckte att jag fortfarande är lite nedsatt på vänster sida, men det är inget jag märker något särskilt av själv.

Det känns väldigt bra, men samtidigt skrämmande att bli utskriven. Nu går jag vidare till nästa steg, att klara mig själv i vardagen. Ingen kommer att ha koll på mig under dagarna (förutom katterna) och jag får själv ta ansvar för min träning. Har dock fått en sjukgymnast som jag ska gå till när jag kommit hem, mycket bra.

Idag är vädret vackert och jag har spelat krocket i solen, kan det bli bättre?

Pysselresultatet

Och nu kan jag lägga ut bildbevis på mina sjalar. En av ullgarn och en i siden som jag har målat. Om jag inte blivit sjuk skulle jag aldrig ha målat sidensjalar, det är kul att göra något annorlunda. Jag gillar både färgerna på sidensjalen och det limegröna i ullsjalen. De kanske t o m går att använda?

Blommor

Tack kära kollegor som skickat blommor! Ni vet vilka ni är. Mycket vackra buketter som fortfarande står sig. Man blir verkligen glad när det kommer ett blomsterbud och så är en av buketterna till mig! Som ni kanske ser på bilden har jag faktiskt sjöutsikt från mitt rum. Lyx.

Bildbombslördag nr 1 – säng

Äntligen hemma kan jag photoshopa min bilder lite grann. Vi börjar med min säng. De har väldigt bekväma sängar på sjukhus, tycker jag. Värsta tempurmadrasserna. Och dessutom är de ju höj-och-sänkbara i alla möjliga lägen. Det finns bara en nackdel – madrassen är täckt av plast vilket gör att man svettas något kopiöst. Men jag har nog börjat vänja mig, för jag har känt mig fräschare när jag vaknat senaste veckan.

Pyssel & papp

Snart kommer det bilder på mina alster! Blev klar med den stickade sjalen idag när vi låg och väntade på ronden. Jag och min rumskompis väntade i två timmar, så jag fick gott om tid att avsluta den. Dessutom gjorde jag klart min andra målade sidensjal direkt efter frukost. Och den här blev jag faktiskt nöjd med, den går att använda. Annat som jag har på gång är en keramikskål, gjord med avtryck av ett rabarberblad. Sådana skålar är så vackra tycker jag, och dessutom inte svåra att göra, visar det sig. Jag hinner precis bränna skålen efter glaseringen nästa vecka, innan jag skrivs ut.

Strax börjar en akvarellgrupp som jag ska delta i. Få se vad det kan innebära. Har inte målat akvarell sedan gymnasiet, ungefär. Jag tycker det är ganska svårt, det är ju en speciell teknik. Och sedan ska jag – åka hem! Vilket är anledningen till att jag vågar utlova bilder, min kära gamla dator måste längta efter mig(?) lika mycket som jag längtar efter den.

(Ajaj, har lite ont i mitt ärr, doktorn gnuggade så hårt på det. Så snart jag vågar ska jag börja massera det så att det blir mjukare. Det ska väl inte streta och dra när jag vrider på huvet för evigt.)