Archive for the ‘film’ Tag

Det är okej att känna

Organisationen Ung cancer har gjort den här filmen! Se den, för din egen skull eller någon annans.

Annonser

TED talks: The best gift I ever survived

Via min vän Ylva hittade jag till den här filmen. Det är en av de inspirerande föreläsningar som TED delar med sig av på webben. Just den här är direkt relaterad till mig, vilket framgår när man tittar på filmen.

Jag känner identifikation med kvinnan, Stacey Kramer, som talar men jag känner mig också provocerad. Jag kan känna igen alla de känslor som hon talar om, men jag vill också hävda att såhär är det inte för alla. Den är lyckligt lottad som omges av familjens och vännernas ständiga omsorg och omtanke. Det är inte så för alla. Den är lyckligt lottad som får fortsätta leva ett friskt liv. Det är inte så för alla. Att vara sjukskriven, nej, det har inte så många likheter med en lyxsemester, även om man får vara ”ledig” från jobbet ett tag.

Samtidigt, filmen visar också att även om man drabbas av något otäckt och svårbegripligt, så behöver inte livet vara slut. Livet kan få ny mening eller mening på ett annat sätt än förut.

För den som inte orkar se filmen, Stacey Kramer fick en hemangioblastom, precis som jag. Jag noterar också att filmen är inspelad bara 5 månader efter operationen. Och jag vet att det över tid kan variera hur man ser på sin sjukdomshändelse. Det gjorde det för mig.

Uppdatering: Läs mina inlägg från september 2008 för att se hur jag tänkte 5 månader efter min operation.

Filmallergi

Nej, jag tänkte inte skriva om filmallergi (vad det nu kan vara), utan om film respektive allergi. Jag såg precis snyftrullen PS. I love you. Jag vet inte om många har sett den, men den handlar om en tjej vars  man dör i en hjärntumör. Efter döden fortsätter mannen att skicka brev till tjejen och planera saker i hennes liv.

Först tyckte jag att filmen var fin, men sedan kände jag hur alltihop kantrade över. Det var så irriterande att den döde maken framställdes som snart sagt ett helgon. Han var så god och fin (och snygg) och älskade sin fru (som var jättesmal) så gränslöst mycket. Men inget får man veta om den svåra tiden det måste ha varit när han var sjuk, hur han tynade bort och hur hans omgivning reagerade på det. Det hoppades liksom helt över. Jo vänta, jag drabbades nog av filmallergi ändå när jag tänker efter. Filmen kanske borde ha varningstriangel.

Och så har min pollenallergi nästan försvunnit. Mycket konstigt. Sedan jag var barn har jag snorat, nyst och kliat mig igenom somrarna. Förra året kändes allergin bättre. Och i år bestämde jag mig för att helt skippa tabletterna. Och nysningarna har varit få! Jag har lite ögondroppar i reserv dock. Otippat men bra!

Det finns mycket annat man kan se.

En till bok om döden

På onsdag ska jag hämta ut Fjärilen i min hjärna på biblioteket. Det är Anders Paulruds sista roman, som kom ut efter författarens död för ett år sedan.  För några år sedan, när han ännu levde, hade jag flera gånger föresatt mig att läsa några av Paulruds böcker. Av det jag hörde och läste om böckerna verkade de intressanta. Men det blev aldrig så då att jag läste dem.

Förresten har jag gjort likadant som Paulrud – använt en bild av min hjärna som titel. För bloggen alltså. Han hade en ”fjäril” och jag hade en ”knopp”.

Paulrud dog av lungcancer, och något år tidigare hade han överlevt en hjärntumör, har jag läst mig till. Nu har jag också tagit del av några av dagstidningarnas recensioner av romanen Fjärilen i min hjärna, och av dem kan man förstå att boken är svårbegriplig för recensenterna. På något sätt förväntas Paulrud kunna förklara hur det är att dö. Men sådant låter sig inte så lätt fästas på papper. Han lever ju också ännu fortfarande medan han skriver.

För ett år sedan läste jag Augustprisvinnaren Stundande natten av Carl-Henning Wijkmark, som också beskriver en döende man. Jag minns det som en väldigt osentimental roman. Undrar hur jag hade uppfattat den idag.

Det skulle ju bli väldigt konstigt om jag läste om alla böcker jag tidigare nånsin läst för att se vad jag tycker om dem NU efter hjärntumören. För till viss del har jag säkert ändrat min syn på saker och ting. För det första är jag mer kritisk än tidigare. För det andra har jag ett helt annat perspektiv på livet, vilket säkert påverkar det mesta.

Det är också intressant att fundera över vilket förhållande vi har till döden sådär tillvardags. Alla normalfriska alltså. Är man sjuk så är det ju lite annorlunda. Döden är på något vis väldigt tabu och fjärran från våra liv. Man kan ofta låtsas som om den inte finns, för den syns inte.

Ett ganska tilltalande sätt att hantera döden (tycker jag alltså) finns i filmen Corpse Bride av Tim Burton. Det handlar om en ung man som av misstag blir gift med en död brud. Och när jag väl är inne på detta tema bör jag naturligtvis fortsätta till John Ajvide Lindqvist och Selma Lagerlöf, men jag stannar här för idag.

På banan igen?

På måndag börjar jag arbeta heltid. Det känns både lite nervöst och som att jag ska kunna klara det, om jag tänker mig noga för. Jag behöver inte nödvändigtvis hålla ett lågt tempo, men verkligen se till att inte stressa iväg helt utan anledning. Den gångna veckan har jag mått ganska bra, till skillnad mot veckan innan. Det är väl därför jag ändå ser framåt med lite tillförsikt just nu.

För att fortsätta på tråden i det förra inlägget, med banal popmusik som hittar en stor publik, så väljer jag att fokusera Britney Spears idag. För några år sedan ansågs hon vara en av världens absolut största artister, i alla fall i sin genre, men nuförtiden verkar hon mest anses som lite tragisk. Man kan undra varför faktiskt, för allt som hon har släppt på skiva har hållit en hög kvalitet inom sitt gebit.

Personen Britney har uppenbarligen genomgått någon form av personlig kris, vilket har fått konsekvenser även för artisten Britney. Och ändå har hon fortsatt att ge ut bra musik. Jag skulle gärna vilja stå upp för Britneys (och alla andras) rätt att krisa, genom att påminna om vad det var som gjorde henne så stor. Jag hoppas att Britney kommer ut stronger så småningom, och även jag och alla andra som har och har haft det jobbigt.

BritneyTv, Britney Spears officiella Youtube-kanal.

Nyttan av klichéer

För några år sedan läste jag en kurs på Umeå universitet där en av delkurserna hette Populärmusikens texter. Musiktexter får ju ofta kritik för att vara väldigt banala och stereotypa, väldigt långt från den ”fina” litteraturen.

Vad jag förstod under den här kursen är att många textförfattare medvetet använder sig av klichéer och stereotyper, helt i samförstånd med sin publik. Att använda sig av det banala blir ett slags kod mellan de invigda, samtidigt som den minsta gemensamma nämnaren mellan människor oftast är det allra mest grundläggande, t ex kärlek. Klichéerna blir effektiva i kommunikationen mellan människor. Ungefär så tror jag det var, i alla fall. Jag kan ha glömt en del detaljer…

I alla fall, filmer och annan populärkultur använder sig av samma knep. Och det funkar ju bra, eftersom människor verkar gilla det. Hela denna utläggning är förstås en ursäkt för att klistra in den här videon med Mariah Carey och Whitney Houston som sjunger When You Believe från Disneyfilmen Prinsen av Egypten. Jag vet inte vad det är, men den gör mig helt tårögd.

Uppåt och neråt

För att muntra upp oss (mig) lite gick vi på bio nu i eftermiddags, och såg Mamma Mia. Den var helt klart underhållande. Fascinerande att de hade lyckats klämma in så många Abba-låtar på 1,5 timme. Eftersom jag är ett 70-talsbarn är jag uppvuxen med Abba och kan förstås alla texter utantill. Vi hade ju nästan alla skivorna hemma. Jag tillhör de barn på 70-talet som både fick leka med Barbie-dockor och lyssna på Abba. Det tror jag inte alla fick.

Jag har mått dåligt på sista tiden, fysiskt. Och till slut smittar det av sig på det psykiska också. Det verkar inte som om jag klarar av stress över huvudtaget. Det smäller till i huvudet direkt. Har haft lite huvudvärk från och till i slutet av veckan. Man börjar känna efter hela tiden. Gör det inte lite ont nu? Men nu då? Och känns det inte precis som då i våras när jag fick tumören?

I natt låg jag och nästan skakade av skräck, ända tills jag kom på att jag faktiskt inte hade ont i huvudet. Den typiska tumörhuvudvärken blir värre på natten och man vaknar med den på morgonen. Så har det inte varit nu, det måste jag bara få konstatera. Det är viktigt att man inser när alla ångesttankar kommer, att det bara är just tankar och att de får komma och passera. De behöver inte ha något med verkligheten att göra.

Just nu är jag i jättestort behov av verktyg som kan förhindra att jag blir stressad öht. För jag behöver ju verkligen inte stressa. Det jag arbetar med gäller absolut inte liv eller död för någon. So what om jag inte hinner det jag hade tänkt mig. Det gäller bara att jag måste fatta det på riktigt.

En annan sak som jag måste fatta är att jag absolut inte är återställd ännu. Det kanske omgivningen också behöver förstå – men det kan ju vara svårt, om jag inte talar om det. Mitt handikapp syns ju inte utanpå direkt.

Patientglamour II

Jag skrev tidigare om behovet av hudkräm och hårtoning när man ligger på sjukhus. För en stund sedan såg jag filmen Why I Wore Lipstick to My Mastectomy (ja, tills Spanien-Italien-matchen började i alla fall…) som tydligen är baserad på en bok, som i sin tur är baserad på en ”true story”. I huvudrollen sågs Sarah Chalke från Scrubs, där hon gör sig bra som Elliot.

Filmen handlar förstås om bröstcancer, en sann historia om hur en 27-årig tjej tar sig igenom cancersjukdomen, kanske inte med ett leende, men åtminstone med läppstift på sina läppar.

Jag gillade filmen till en början, men den slog över i för mycket amerikansk sentimentalitet vartefter. När Geralyn rullas in till operation har hon komplett makeup, med illrött läppstift som pricken över i. Tydligen är läppstiftet en symbol för mod. Jag höll på att tappa hakan, enligt min erfarenhet får man inte ens ha nagellack om man ska opereras… Och dessutom har ju Descutan gjort underverk med huden, så torr och fnasig har den garanterat aldrig varit förut.

Men men, film är ju film. Dock tycker jag att den kloka uppmaningen i slutet av filmen – ”Find you inner cleavage!” – gick över något slags pinsamhetsgräns. Filmen kändes som helhet lite som ”Sex and the city goes cancer” på gott och ont. Filmen slutar med att huvudpersonen föder barn. Kanske kan det upplevas litegrann som ett hån mot dem som genomgått cellgiftsbehandling och aldrig får den chansen.

För egen del har jag ju vid det här laget använt hudkräm med olivolja, jag har klippt mig och tonat håret. Jag förstår mycket väl poängen i ”Why I Wore Lipstick…”. En vägran att underordna sig det sjuka, att upprätthålla normaliteten i möjligaste mån, att uppamma mod att gå igenom en tuff situation. Då kanske ett rött läppstift kan vara en symbol för den strävan. Särskilt för en ung innerstadstjej.

Sevärt

Vi har skaffat dvd-spelare i helgen (jag vet, vi är de enda som inte haft det) och nu kan man alltså börja se film hemma. Inte så dumt. Så i eftermiddags såg jag filmen om Edith Piafs liv, La vie en rose. Jag gillade filmen, även om den kanske var mer konventionell än jag väntat mig.

Och i kväll har jag tänkt se filmen om Cinna som fick stroke när hon var 31, på svt. Många av mina medpatienter på rehabhemmet, de flesta faktiskt, har drabbats av stroke. Man ser hur olika det kan drabba, många är svårt skadade för livet, andra kommer att kunna återgå till en vardag igen. Några medpatienter har fått aneurysm, som kan ge liknande skador (om man överlever).

Annars har vi ägnat en stund åt att upptäcka Mälarstränderna, inte långt från där vi bor. En härlig sommardag har det varit.