Archive for the ‘framtiden’ Tag

Möjligheter trots allt som hänt

Hands by Woman of Scorn on Flickr / CC by nc nd 2.0

Hands by Woman of Scorn on Flickr / CC by nc nd 2.0

Jag skriver ju sällan här numera och det beror på att min sjukdom för varje år känns lite mer avlägsen. Som jag skrev i ett inlägg tidigare, nu tre år senare är sjukdomen inte något jag tänker på ständigt och jämt. Vilket beror på att jag blev frisk och på något sätt har lyckats forma en ganska normal tillvaro där det som hänt är en del av min historia, men inte dominerar mitt liv.

För nånstans måste man ju hitta tillbaka till vardagen igen, där man tänker vanliga tankar och försöker uppfylla andra mål som man har.

Jag har t ex varit ofrivilligt barnlös i väldigt många år. Att jag blev frisk gav mig möjligheten att fortsätta kämpa för mitt mål, att bli förälder. Ett drygt år efter sjukdomen hade min man och jag förmånen att få en graviditet, men den avbröts tyvärr av missfall i 3:e månaden. Efter det funderade vi på hur vi skulle gå vidare. En fertilitetsundersökning ett halvår senare visade att vi inte kunde bli genetisk/biologiska föräldrar tillsammans.

Det var då inte något långt steg för oss att välja adoption som väg till föräldraskap istället.

Redan samma år som jag insjuknade ställde vi oss i kö för adoption. En adoptionsprocess tar vanligen 3-5 år, så det gäller att vara ute i god tid (om man har fyllt 43 år kan man inte längre godkännas som adoptivförälder).

Nu har vi befunnit oss i den aktiva delen av adoptionsprocessen i 15 månader. Det betyder bl a att familjerätten har utrett vår lämplighet att ta emot ett adopterat barn. En förutsättning för vår möjlighet att få adoptera är bl a en förväntat normal livslängd för oss. Jag har fått skaffa ett intyg från min neurolog, utöver det vanliga läkarintyget, och hon skrev ett mycket bra intyg som verkligen har varit till stor nytta för oss. Både för att bli godkända i Sverige och nu i det land där vi vill adoptera. Jag är så glad över att det GÅR att adoptera även med min bakgrund. Men en förutsättning är som sagt att jag idag är frisk.

Nu väntar jag och min man på att få besked om att det finns ett barn för oss. Väntetiden i det aktuella landet är mellan 3 och 12 månader.

Jag skriver det här för er som har gått igenom en liknande sjukdom som den jag hade, för att visa att allt inte behöver vara ”kört”. Visst finns det en rädsla för ordet ”hjärntumör” generellt. Men det gäller då att intyg och liknande är formulerade med alternativa ord. Hjärntumör är trots allt inte EN sjukdom utan betecknar en oerhörd mängd diagnoser. Använd t ex de diagnosernas namn istället. Det kanske inte alltid behöver gälla något så relativt ovanligt som adoption, utan kanske jobbsammanhang eller annat som kan kräva läkarintyg.

Förhoppningsvis är det för de flesta som tillfrisknat från hjärntumör inget hinder att ha den sjukdomen bakom sig. Men för mig var det ett visst hinder och jag är glad att det än så länge har gått bra ändå.

Annonser

Befriad!

Nu är jag bilfri. Vad skönt det känns! Kan man få tillbaka nån hundring på skatten och försäkringen också, så är det ju inte dumt heller. Men inget måste. Bara att slippa skrotet är en vinst.

Och sedan undrar jag om jag inte är på väg att bli återställd, i alla fall fysiskt. För nu klarar jag av att träna relativt hårt på gymmet mitt i veckan utan att få trötthetsattack. Det var faktiskt ett tag sedan jag blev sådär trött nu. Väldigt bra, för då kanske jag har en chans att bli lite mer vältränad, sådär som jag trodde att jag skulle bli i början av min rehabilitering. Innan jag insåg att det tar tid att få träningsorken tillbaka. Nu är det bara röntgen i april, som jag förtränger förstås. Det är inte april än.

Psykiskt kanske man aldrig kan bli återställd, då man efter en erfarenhet aldrig kan gå tillbaka och bli exakt den man var innan. Men det vill man kanske inte heller. Nu tänker jag inte på hjärntumören varje timma längre, utan bara varje dag. Kanske tänker jag mer på eventuella konsekvenser för mitt liv framåt i tiden, än bara här och nu.

En förhoppning inför framtiden är att på något vis kunna vara ett stöd för andra i liknande situation, men på vilket sätt vet jag inte idag. Det känns otroligt bra att bara genom den här bloggen ha fått kontakt med andra som har upplevt, eller upplever, ungefär samma saker som jag gör och gjorde. Vad vore livet utan bloggar? 🙂