Archive for the ‘graviditet’ Tag

En jävla jävla vecka

Veckan som gick, och som fortfarande pågår, har inneburit fler orsaker till oro och tårar än på… väldigt länge.

Måndagen började med att jag fick veta att en kollega på en annan arbetsplats, som jag arbetat lite tillsammans med, hade avlidit för några dagar sedan. Alltid så svårt att förstå att någon plötsligt är borta. Jag är nog känsligare för sådana besked nu än jag var förr.

Samma dag bestämdes att jag skulle avsluta mina besök hos den psykolog som jag träffat sedan början av sommaren. Jag antar att hon tyckte att jag var ”färdigbehandlad”. Själv tyckte jag inte riktigt att jag fick hjälp med att hantera mina katastroftankar. De blev lite avfärdade med ett ”Det går nog bra alltihop, ska du se.”

Samma dag upptäckte jag en liten blödning, som sedan skulle kvarstå hela veckan, visade det sig.

I mitten av veckan hade jag dundrande huvudvärk i flera dagar och mitt psyke gick upp i ”tumör alert” på fem röda.

På torsdagen började jag känna ett påtagligt behov av att söka hjälp med anledning av min blödning. Hos min mödravård ville de inte ta emot mig, så på fredagen blev det att ta sig till gynakuten på sjukhuset (KS). Redan på torsdag kväll ställde jag in mig på att detta antagligen inte skulle gå bra.

Fel av mig att återfalla i katastroftankar, förstås. Men vad göra när de värsta scenarierna faktiskt slår in? Fredagens sjukhusbesök bekräftade mina farhågor och med råge. När gynekologen berättade att det inte fanns något liv därinne blev jag inte förvånad. Men att tillväxten av fostret/embryot avstannat så tidigt att det knappt fanns något att se, det var ett skakande besked för mig. Allt annat fanns ju där: moderkaka, alla tänkbara graviditetssymtom och rätt storlek på livmodern.  Jag var/skulle ha varit i vecka 13. Jag fick tid för kemisk abort, för att få ut allting.

Resten av dagen vara bara gråt och förtvivlan. Som tur var arbetade A hemifrån, så han fanns på plats när jag kom hem. Starka känslor av besvikelse, misslyckande, mindervärdighet och sorg var det enda som fanns.

Tur i oturen var att missfallet satte igång av sig själv ordentligt på fredag kväll. Lördag förmiddag vad jag nära att svimma och kräkas av smärtan och blodtrycksfallet. Då ringde jag Vårdguiden som rådde mig att söka akut, trots den bokade tiden på KS. Så då bar det av till Huddinge i taxi, som är den akut man får använda sig av på helgen eftersom KS Solna är stängt.

Men innan dess fastnade jag vid en dödsruna under frukostens tidningsläsning. Det var min psykolog när jag låg inlagd på Erstagårdskliniken i maj förra året som hade dött. Också det helt ofattbart. Han var mitt stöd när jag hade det kämpigt med ångesten efter tumören, och när jag inte visste om jag hade tumörsjukdomen ärftligt eller inte. Vi pratade mycket om döden, hur man inte kan veta när man ska dö. Att den som är frisk kan råka ut för en olycka imorgon, och den som är sjuk kan få många goda år ändå.

Min psykolog dog i en kajakolycka under en paddling från Svinesund till Haparanda. Även om jag inte har träffat honom på ett år känns det så overkligt att han är borta. Han var så himla bra.

När jag förstod att min kropp verkar vilja ta hand om missfallet på egen hand blev jag bara lugn. Idag har jag varit på sjukhuset och fokus har varit att ”allt ska ut”. Jag fick medicin för att driva på det hela och jättestarka värktabletter. Så nu har jag inte ont.

När jag tänker på allt som har hänt är jag sorgsen, men jag tänker också att vi som fortfarande lever måste fortsätta att leva. Att ha livet är något som de som har dött i min omgivning skulle ha gett allt för. Det finns inget mer värdefullt än det. För de allra flesta är det svårt att känna tacksamhet i vardagen, men när man får döden nära  inpå så är det inte svårt. Om jag fortfarande lever så finns allt hopp kvar.

Annonser

Outgrundliga vägar

När man var liten, eller när JAG var liten rättare sagt, så trodde jag att livet följde ungefär samma mönster för alla. Som vuxen förstår man ju att det inte är så. Men ganska många håller i relativt mogen ålder fast vid en bild de hart skapat när de var yngre om hur allting skulle bli. Till exempel det där med mamma, pappa, barn, villa, volvo, vovve etc.

Även om jag själv inte var så jätteintresserad av den typen av liv när jag var yngre, så trodde jag nog att det var en typ av liv som ”alla” liksom bara fick. Idag känns det lite pinsamt att medge att jag nog trodde det så långt upp som i 25-årsåldern.

Drygt 10 år senare vet jag tack och lov att människors liv kan se väldigt olika ut, och följa mönster som man inte alls hade tänkt sig eller valt själv. Det har förstås haft ett pris att få veta hur det ligger till, men det är nog ett pris som alla som lever får betala. Erfarenheter, bra och dåliga. Lärorika.

Just nu är jag i den lyckliga positionen att jag inte tänker så jättemycket på min hjärntumör längre. Jag har kastat alla rädslor åt sidan och ett resultat av det är att jag har blivit gravid. Det är nästan lika konstigt som att få hjärntumör, eftersom det är något som jag har önskat mig i 10 år men fram tills nu inte fått uppleva. Jag har haft svårt att tro på att det är sant. Därför har jag också haft svårt att glädja mig på det sätt som väl borde vara ”normalt”? Jag menar, varför skulle inte detta gå fel. Det finns så mycket som kan gå fel inuti kroppen.

Svårt har jag haft för mödravårdens retorik. De pratar om vad ”naturen vill”. Hallå, sen när är Naturen en individ med egen vilja? Om nu naturen ”vill” något, så vill den att jag ska vara död. För det hade jag varit om Naturen fått som den ”ville”. Men jag argumenterar bara inombords, så att ingen ska bli upprörd.

Jag fick ju till slut kontakt med min läkare. Hon säger att det inte är någon fara och att jag ska röntga hjärnan igen när barnet är fött. Kanske i maj-juni nästa år.

Men lite tufft är det ändå att vara sådär dubbeltrött som jag har varit ett tag nu. Postop-trött och gravid-trött. Snacka om tidiga kvällar!