Archive for the ‘hårfager’ Tag

Nytt hår – nytt liv?

Så var jag då hos frisören, som jag berättade att jag skulle i förra inlägget. Jag gick till en liten salong i mitt förortscentrum som har många stjärnor hos Eniro. Det är lite svårt med frisörer när man är relativt nyinflyttad. Det gäller att hitta någon som är bra och kan klippa så att man blir nöjd.

Väl där så började förstås hela proceduren med att jag förklarade min hårsituation, med ärr och bortrakade partier. Frisören blev inte chockad, det märkte jag. Det visade sig att hon också hade håret på utväxt efter cancer och cellgiftsbehandling. Så kunde vi då utbyta sjukdomshistoria med varandra, som två äldre damer i ett väntrum. Det var riktigt trevligt. Hennes sjukdomsbild måste nog beskrivas som värre än min. Hon hade upplevt det som ett trauma att förlora sitt långa hår också – frisör och allt. Men nu verkade allt vara på rätt väg.

Rent klippningsmässigt valde jag den mer radikala idén, av de förslag som vi kom upp med. Klippa090129asa bara lite, eller klippa så att det korta partiet kan integreras i frisyren s a s. Det blev det senare, och därmed en pagevariant som är uppklippt baktill. Jag känner mig supernöjd med att slippa hippiestilen. Och såhär blev det. Nu är det inget ”fel” i håret längre, det är riktigt skönt!

Annonser

Kläder och minnen

Jag knallar förstås vidare på Memory Lane.

Igår tog jag fram en kappa ur garderoben som jag inte använt på ett tag. I fickan hittade jag en scarf som jag kände igen. Och plötsligt insåg jag, att sist jag hade på mig den här kappan och scarfen gick jag ut genom ytterdörren för att åka på en röntgenundersökning. Sedan återvände jag inte hem förrän knappt 1,5 vecka senare. Under den veckan hann det bli vår och kappan blev för varm att ha på sig.

Plötsligt kändes det så sorgligt. När man lämnar sin lägenhet på morgonen förväntar man sig sällan att man under dagen ska få veta att man har en tumör i hjärnan och få åka ambulans till neurologakuten. Kanske kan man tycka att jag borde har varit förberedd på någon typ av besked när jag nu ändå skulle röntgas. Men det var jag verkligen inte.

Nu kan jag känna mig ledsen över att detta dråpslag skulle drabba mig, men när det väl hände var jag mest förstummad av chock och rädsla.

Jag har väldigt svårt att se att jag kommer att använda den där scarfen något mer. Den är så förknippad med nacksmärtorna som jag hade förra våren. Jag tyckte att det lindrade att ha något som värmde kring halsen.

Idag ska jag… tada – klippa mig!! Äntligen ska hippielängderna bort. Det avrakade håret har visserligen inte blivit tillräckligt långt ännu för att passa i en frisyr som jag vill ha (vill inte ha för kort hår), men på något sätt ska det väl gå att trolla bort att det saknas hår, även i en lite kortare frisyr än den jag har nu? Den som lever får se…

Nytt perspektiv

Den friske har många önskningar, men den sjuke har bara en, sägs det. Och det stämmer ju. Men jag vet inte vad jag ska önska mig, för jag har ju redan allt. Det jag kan önska är att de som får det mesta att funka i sina liv, ska förstå hur lyckligt lottade de är och vara glada för det. Man kan tycka att man borde bli storsint mot allt och alla efter att man har varit så sjuk, men jag har svårt att tolerera gnäll över vad jag själv uppfattar som i-landsproblem numera. Men annars går det bra!

Och så har jag lättare att bli lite gråtmild än förut. Jag har svårt att se och höra ambulanser med påslagna sirener utan att bli gråtfärdig över den som ligger därinuti. Jag vet hur rädd den personen antagligen måste känna sig!

Det är lite lustigt också när man möter personer som man inte träffat sedan före sjukdomen. Det är som att man blir extra uttittad för att de ska se om det är något fel på en. Och det är det ju inte. Jag ser precis lika mycket eller lite konstig ut som förut! Det enda är ju faktiskt det ställe där mitt hår är väldigt kort, och det syns för det mesta inte ens. Jag är ingen freakshow. Man får kanske skylla sig själv när man bloggar såhär.

Spåren av operationen finns ju kvar, men det är bara jag som märker mina känselbortfall på vänstersidan av huvudet och vänster kind.

Det var väldigt trevligt att återse min gamla frisör i förra veckan. Stackars människa som behövde lyssna på den surrealistiska berättelsen om min sjukdom. Som vanligt fick jag huvudmassage när hon hade tonat och färgat håret. Men det är så obehagligt att bli vidrörd på den vänstra sidan, så hon fick bara massera på den högra.  Men det gick bra.

4 månader

Igår var det 4 månader sedan jag opererades. På den tiden växer håret ungefär fyra centimeter! Det börjar bli svårare att se själva ärret. Jag bryr mig inte så mycket om att håret är kort på ett ställe.

 Någonstans på nätet såg jag bilder på en tjej som måste ha varit nyopererad, och hade ett stort ärr, ihopsatt med agraffer (typ häftklammrar) på sidan av huvudet. Eftersom den tjejen hade en ganska punkig stil i övrigt så såg det faktiskt ganska coolt ut med ärret. Men ändå skrämmande. Hon hade verkligen gått in för att smälta ihop stilmässigt med sitt ärr, det syntes. Som en piercing ungefär.

Rädsla och mod

I perioder har det känts som om jag är rädd för precis allting. Att åka bil (tänk om vi krockar och jag får en smäll i huvet), att åka tunnelbana (tänk om jag trillar omkull när jag ska gå av), att träna (tänk om jag tar i för mycket och något i huvet går sönder), att gå ut bland folk (de kommer att se att jag har ett ärr i huvet och tro att jag är ett freak!), rädd för framtiden. Över huvudtaget ett sänkt självförtroende. För tankarna är ju: – Om detta kan hända, då kan vad somhelst annat hända. Precis vad somhelst.

De finns säkert de som tycker jag är lyckligt lottad, som har haft en godartad tumör och dessutom inga komplikationer efter operationen. Och så är det ju. Jämfört med många andra är jag väldigt lyckligt lottad. Men det är inte alltid man klarar att tänka så på egen hand.

För vad ska man göra när man blir sådär rädd för allting? (Ja, man ska ju inte lägga sig i sängen och läsa John Ajvide Lindqvists senaste skräckroman, som jag gjorde igår kväll när jag var ensam hemma, i alla fall.) Man har bara två val: Att möta sin rädsla eller att lägga sig platt och ge upp.

I det första fallet kan man forsätta sitt dagliga liv, det kan man knappast i det andra. Så egentligen har man inget val. Man måste genomföra det man är rädd för, eftersom man då förmodligen kommer märka att det inte var så farligt som man trodde. Eller så var det farligt, men på något sätt kom man igenom det ändå.

Om man har klarat av svårigheter tidigare i livet, så är man bättre rustad för nya problem. För någonstans har man hittat redskap att hantera saker och försöka gå vidare. Så är det nog för min del i alla fall. Kanske handlar det om mod, när man utmanar sina rädslor. Kanske handlar det som sagt om att man inte har något val, om man vill fortsätta och gå vidare.

Avslutningsvis, jag var just hos en frisör. Tada! Alla slitna toppar är nu borta. Ytterligare en sak som jag var lite nervös inför. Men det gick hur bra somhelst, och frisören övertalade mig också att det visst inte syns att det fattas hår på ena sidan av huvet. Det går bra att ha håret utsläppt, ingen kommer att se skillnad. Så nu får jag väl gå ut och kolla om det stämmer…

Busy

Storasyster katt som LOLcatJag har haft för mycket att göra för att hinna blogga här de senaste dagarna. Får man säga så, att man inte hinner blogga? Undanflykter, undanflykter…

Jag har ju faktiskt börjat jobba nu, även om det bara är halvtid. Och så har vi varit några vändor med storasyster katt till veterinären. Sådant tar också tid och kraft.

Det känns onekligen märkligt att mitt på dagen när man precis blivit varm i kläderna på jobbet, så ska man gå hem! Men jag tror det är lagom att arbeta halvtid ett tag. Trots allt är jag rätt så trött på kvällarna, tröttare än om jag varit 100 procent i form.

Men jag börjar känna igen mig själv fysiskt. Min vana att ta två trappsteg i taget gör sig påmind och nu har jag säkert gått upp alla kilon som jag tappade förut. Det är lätt att från och till glömma bort alltihop, men så blir man plötsligt påmind igen. – Just det ja, jag var med om en operation för 1,5 månad sedan. Det kan t ex vara det stramande ärret som tar en tillbaka till verkligheten.

Vet inte hur jag ska göra med hårklippningen. Försöka ta mig 7 mil till min gamla frisör, som känner mig? Eller förklara för en helt okänd frisör, som finns nära, varför jag saknar klippbart hår på halva bakhuvudet? Vilket är jobbigast? Jag tror jag klurar lite till…

Nu finns recensioner av tre böcker på min litteratursida.

Kolla

Jag var tvungen att ta en bild av mig själv idag, eftersom jag upplevde något slags känsla av att vara ”normal” igen när jag hade sminkat mig och satt upp håret. Det är ju några veckor nu som jag har antagit identiteten av att vara sjuk, ja, i alla fall nyopererad (vilket jag ju fortfarande är). Nu ser jag ju nästan ut som vanligt igen, det är bara ärret som går ner i nacken och den del av håret som är borta där som skvallrar om annat.

Vi åkte till vårt förortscentrum idag för att handla saker, sambon och jag. Lite tänkte jag på om folk skulle stirra på mitt konstiga ärr, men jag upplevde inte att någon gjorde det. Allting har gått bra idag och jag känner mig inte utmattad, ännu i alla fall. Men man vågar ju inte direkt ta i med några krävande saker. Annars är det underbart att vara hemma tillsammans med sambon och katterna. Det är lätt att glömma att katterna är så mysiga när man är från dem länge, men det verkar inte som om de glömmer bort matte tack och lov.

Till nästa vecka har jag nu laddat iPoden och tänkt över kläd- och lässituationen. Det är inte mycket man behöver på rehabhemmet, men saker som får tiden att gå ibland är inte helt fel. Och mina nyinköpta oversized solglasögon tar jag med.

Skin

Idag har jag till slut med egna ögon sett sanningen om mitt rakade bakhuvud. Jag kan konstatera att någon annan frisyr än tofs inte kommer att vara aktuell i år. Området utan hår (eller rättare sagt med milimeterstubb) är ca 10 x 5 cm och det var väl lite större än jag föreställt mig utifrån vad vårdpersonalen sagt. Hår växer förr eller senare ut, det har varit ett motto för mig i mina frisyrändringar hittills, men den här gången kommer det nog att ta lite tid. Men jag är absolut inte ledsen för det, det ska bli intressant att odla hårväxt.

Patientglamour

Som nyopererad infinner sig nya förhållanden när det gäller hygien, hår, smink, kläder, ja allt som har med det yttre att göra. Dagens höjdpunkt är att jag fått hjälp att tvätta håret, det är nämligen lite knepigare när man har ett långt operationsärr i hårbotten. Det blir inte så ofta som håret tvättas nu och jag har upptäckt nya kvalitéer i det. T ex har jag ett helt tydligt självfall som inte är lika påtagligt i mitt normalt sett vältvättade hår. Bara en sån sak.

Att vara helt utan smink några veckor i sträck, ja det förekommer inte hos mig normalt. Skulle t ex aldrig gå till jobbet osminkad. Men nu får jag verkligen vänja mig vid hur jag egentligen ser ut. Det kanske är bra på något vis.

Jag har en dagdröm om att få besöka min frisör lite längre fram på vårkanten, när ärret läkt mer ordentligt. Eftersom jag varit sjuk ett tag har jag inte orkat vare sig klippa mig eller tona håret som jag brukar. Det får bli en makeover som heter duga och det ser jag verkligen fram emot. Jag drömmer också om hudkrämer med olivolja, parfymerade duschkrämer och hårprodukter… Lyx.