Archive for the ‘patientglamour’ Tag

Hygien!

För ett år sedan skrev jag ett ganska roligt(?) inlägg om hur det är när man inte har tvättat ansiktet på ett tag. Fräscht! Som det ju lätt blir när man ligger på sjukhus, är supersjuk och opereras. Det känns verkligen bra att ha kvar  dokumentation av hur det var att ligga på sjukhus, alla tankar som fanns då. Den totala längtan tillbaka till det som man uppfattar som ”normalt” och vardagligt, friskt.

Det är lätt att nu i efterhand tycka att jag borde ha tagit det lugnare när det gäller att återgå till vardagen, arbete och liknande. Jag borde inte ha haft så bråttom. Men sådant kan man inte ta till sig när det enda man vill är att bli frisk, och det yttersta beviset för friskheten är att man kan återvända till det liv som man hade innan sjukdomen. Om jag blir sjuk igen kommer jag säkert att reagera på samma sätt. Tillbaka till det ”normala” så fort som möjligt.

Det är också efteråt som man inser hur fruktansvärt rädd man har varit. Att den där konstiga och ganska ovana känslan som man gick runt i hela tiden bestod till stor del av rädsla. Jag tror att det är en av anledningarna till att jag t ex inte kunde gråta, jag var för rädd helt enkelt. Nu är jag inte lika rädd längre, men desto mer gråtmild.

Eli Stone – mannen som gav glamour-aneurysmen ett ansikte

Har ni också sett tv-serien Eli Stone som går på femman på onsdagar? Det har i alla fall jag gjort några gånger. Eli, som är en ganska framgångsrik advokat, drabbas av en aneurysm, dvs ett slags åderbråck i hjärnan, som visar sig inoperabelt. Ett livshotande tillstånd alltså. Som också framkallar hallucinationer som kan dyka upp närsomhelst.

Eli verkar trots sitt kritiska tillstånd inte vara särskilt orolig. Eller jo, han är orolig, men mest för att hans chef, som också är blivande svärfar, ska få veta att det är något fel på honom. Under tiden används aneurysmen som trigger för intrigen i varje avsnitt. Hallucinationerna har nämligen alltid ett viktigt budskap att förmedla. Det finns någon som Eli ska hjälpa eller rädda. Sitt förhållande räddar han dock inte, den svala flickvännen ger sig utan protester när Eli säger att han vill göra slut därför att han är sjuk.

För min del känns Eli Stone mest som en förevändning för att göra en lätt uppdaterad Ally McBeal, fast denna gång med en ung manlig advokat som ser syner (istället för den rara Ally). Och aneurysmen känns som svepskälet för detta.

Jag har svårt att bestämma mig för om Eli Stone är kränkande, fantasilös och småtråkig, eller lite lätt underhållande tv.

Patientglamour III

Med carpe diem som ursäkt shoppade jag idag en Odd Molly sidenblus på 30% rea samt nya Shopaholicboken, där en shopaholic får en syster. Lugn, lugn, det här kommer inte att förvandlas till en shoppingblogg.

Jag har funderat på det där med mode- och shoppingbloggar. Är det inte en större utmaning, och därmed prestation, att skapa en kul outfit av det som redan finns i garderoben, än att hela tiden springa och köpa nytt? Äsch, jag har nog inte fattat det där med modebloggeri riktigt bara.

När jag var yngre kunde jag verkligen känna mig uppiggad av att köpa något nytt plagg, men sällan numera. Ändå tittar jag ständigt på kläder. Det är sällan man ser något plagg man känner att man verkligen vill ha. Och nu sedan jag varit sjuk och opererad är jag mer kritisk än någonsin. Under dagens korta shoppingtur hann jag se tonvis med kläder som bara såg fula och fel ut. Men kanske har det att göra med årstiden, de snygga kläderna dyker upp på hösten igen? Sommarkläder har aldrig varit min grej.

Apropå shopaholicboken. Sophie Kinsella tillhör de chick-litförfattare som jag tycker är helt OK. Visserligen är hennes huvudkaraktär Rebecca mer än lovligt stendum, men hon är ju charmig. Och böckerna ger en stunds verklighetsflykt, de är roliga och underhållande. Rebecca har verkligen ett shoppingproblem, fortfarande efter fyra böcker. Eller problem och problem. Numera är hon rikt gift och kan shoppa obegränsat.

Jag försöker hålla igen på onödigt köpande nu när jag är sjukskriven, men något måste man ju unna sig! (Var har man hört det förut…) Dessutom börjar min semester nu. Jag tänker inte lida och grubbla mig genom den. Här hemma skojas det numera ganska friskt om hjärntumörer.

Bokglamour

Patientglamour II

Jag skrev tidigare om behovet av hudkräm och hårtoning när man ligger på sjukhus. För en stund sedan såg jag filmen Why I Wore Lipstick to My Mastectomy (ja, tills Spanien-Italien-matchen började i alla fall…) som tydligen är baserad på en bok, som i sin tur är baserad på en ”true story”. I huvudrollen sågs Sarah Chalke från Scrubs, där hon gör sig bra som Elliot.

Filmen handlar förstås om bröstcancer, en sann historia om hur en 27-årig tjej tar sig igenom cancersjukdomen, kanske inte med ett leende, men åtminstone med läppstift på sina läppar.

Jag gillade filmen till en början, men den slog över i för mycket amerikansk sentimentalitet vartefter. När Geralyn rullas in till operation har hon komplett makeup, med illrött läppstift som pricken över i. Tydligen är läppstiftet en symbol för mod. Jag höll på att tappa hakan, enligt min erfarenhet får man inte ens ha nagellack om man ska opereras… Och dessutom har ju Descutan gjort underverk med huden, så torr och fnasig har den garanterat aldrig varit förut.

Men men, film är ju film. Dock tycker jag att den kloka uppmaningen i slutet av filmen – ”Find you inner cleavage!” – gick över något slags pinsamhetsgräns. Filmen kändes som helhet lite som ”Sex and the city goes cancer” på gott och ont. Filmen slutar med att huvudpersonen föder barn. Kanske kan det upplevas litegrann som ett hån mot dem som genomgått cellgiftsbehandling och aldrig får den chansen.

För egen del har jag ju vid det här laget använt hudkräm med olivolja, jag har klippt mig och tonat håret. Jag förstår mycket väl poängen i ”Why I Wore Lipstick…”. En vägran att underordna sig det sjuka, att upprätthålla normaliteten i möjligaste mån, att uppamma mod att gå igenom en tuff situation. Då kanske ett rött läppstift kan vara en symbol för den strävan. Särskilt för en ung innerstadstjej.

Du skulle inte vilja sluta tvätta ansiktet : äckliga saker du inte borde få veta

De flesta människor vet inte vad som händer om man inte tvättar sig i ansiktet på över en vecka. Men under en rubrik som är en parafras på denna bok kan jag berätta lite om det. Efter min operation var det nämligen lite si och så med tvättandet. Man kan väl också uttrycka det så att jag hade annat att tänka på.

När jag legat på sjukhuset i ungefär en vecka, och opererats för några dagar sedan, började jag fundera över det här med tvätt. Det kändes så konstigt när jag kände med fingarna på hyn i ansiktet, inte som det brukar. Gnuggade jag lite så började huden liksom lossna litegrann och föll av, lite som mjäll. (Jag varnade för att detta inte skulle bli fräscht.)

Dessutom hade jag ju inte kunnat se mig själv i en spegel på ganska många dagar (barmhärtigt), men nu när jag kunde gå på toa själv och kunde närma mig spegeln, såg jag ju hur det stod till. Jag kan avslöja att huden blir ganska fet, man får plitor och så. Förutom då att den hud som man normalt sliter ner, genom tvätt eller peeling, nu sitter kvar på ett otäckt sätt. Man har helt enkelt ett överskott av hudceller som behöver skalas bort. Jag kan härmed bekräfta nyttan av peeling, att ha kvar de där cellerna i ansiktet gör ingen glad. (Själv tycker jag att Cliniques ansiktsvatten är suveränt.)

Så min lösning blev att blöta pappershanddukar under kranen och börja gnugga ansiktet. Jag hade ju inte tillgång till några hygienartiklar, allting stod kvar hemma. Att två gånger om dagen gnugga fejan med detta ganska grova papper började faktiskt göra en liten skillnad, även om jag inte hade tillgång till hudkräm och därför inte vågade använda tvål. Av denna behandling blev situationen alltså bättre, även om plitorna var kvar. Först nu drygt tre veckor senare börjar jag riktigt känna igen min hy igen. Då har jag hunnit med ungefär två veckor av ”normal” behandling. Men det var först när jag började sminka mig igen som jag kände igen mig själv ordentligt.

Ja, det var det. Hoppas att du inte ångrar att du läste ända hit.

Kolla

Jag var tvungen att ta en bild av mig själv idag, eftersom jag upplevde något slags känsla av att vara ”normal” igen när jag hade sminkat mig och satt upp håret. Det är ju några veckor nu som jag har antagit identiteten av att vara sjuk, ja, i alla fall nyopererad (vilket jag ju fortfarande är). Nu ser jag ju nästan ut som vanligt igen, det är bara ärret som går ner i nacken och den del av håret som är borta där som skvallrar om annat.

Vi åkte till vårt förortscentrum idag för att handla saker, sambon och jag. Lite tänkte jag på om folk skulle stirra på mitt konstiga ärr, men jag upplevde inte att någon gjorde det. Allting har gått bra idag och jag känner mig inte utmattad, ännu i alla fall. Men man vågar ju inte direkt ta i med några krävande saker. Annars är det underbart att vara hemma tillsammans med sambon och katterna. Det är lätt att glömma att katterna är så mysiga när man är från dem länge, men det verkar inte som om de glömmer bort matte tack och lov.

Till nästa vecka har jag nu laddat iPoden och tänkt över kläd- och lässituationen. Det är inte mycket man behöver på rehabhemmet, men saker som får tiden att gå ibland är inte helt fel. Och mina nyinköpta oversized solglasögon tar jag med.

Patientglamour

Som nyopererad infinner sig nya förhållanden när det gäller hygien, hår, smink, kläder, ja allt som har med det yttre att göra. Dagens höjdpunkt är att jag fått hjälp att tvätta håret, det är nämligen lite knepigare när man har ett långt operationsärr i hårbotten. Det blir inte så ofta som håret tvättas nu och jag har upptäckt nya kvalitéer i det. T ex har jag ett helt tydligt självfall som inte är lika påtagligt i mitt normalt sett vältvättade hår. Bara en sån sak.

Att vara helt utan smink några veckor i sträck, ja det förekommer inte hos mig normalt. Skulle t ex aldrig gå till jobbet osminkad. Men nu får jag verkligen vänja mig vid hur jag egentligen ser ut. Det kanske är bra på något vis.

Jag har en dagdröm om att få besöka min frisör lite längre fram på vårkanten, när ärret läkt mer ordentligt. Eftersom jag varit sjuk ett tag har jag inte orkat vare sig klippa mig eller tona håret som jag brukar. Det får bli en makeover som heter duga och det ser jag verkligen fram emot. Jag drömmer också om hudkrämer med olivolja, parfymerade duschkrämer och hårprodukter… Lyx.