Archive for the ‘rädsla’ Tag

Hygien!

För ett år sedan skrev jag ett ganska roligt(?) inlägg om hur det är när man inte har tvättat ansiktet på ett tag. Fräscht! Som det ju lätt blir när man ligger på sjukhus, är supersjuk och opereras. Det känns verkligen bra att ha kvar  dokumentation av hur det var att ligga på sjukhus, alla tankar som fanns då. Den totala längtan tillbaka till det som man uppfattar som ”normalt” och vardagligt, friskt.

Det är lätt att nu i efterhand tycka att jag borde ha tagit det lugnare när det gäller att återgå till vardagen, arbete och liknande. Jag borde inte ha haft så bråttom. Men sådant kan man inte ta till sig när det enda man vill är att bli frisk, och det yttersta beviset för friskheten är att man kan återvända till det liv som man hade innan sjukdomen. Om jag blir sjuk igen kommer jag säkert att reagera på samma sätt. Tillbaka till det ”normala” så fort som möjligt.

Det är också efteråt som man inser hur fruktansvärt rädd man har varit. Att den där konstiga och ganska ovana känslan som man gick runt i hela tiden bestod till stor del av rädsla. Jag tror att det är en av anledningarna till att jag t ex inte kunde gråta, jag var för rädd helt enkelt. Nu är jag inte lika rädd längre, men desto mer gråtmild.

Gott Nytt!

Det har varit en lugn jul, som jag hoppades på och planerade för. Precis vad man behöver.

Men julefriden stördes lite av tumörångest. Av någon anledning slog återfallsrädslan till på själva julafton, den som jag ändå varit relativt förskonad från tidigare. Plötsligt kändes det som om det alls inte är omöjligt att 2009 skulle kunna bli ett lika sjukt år som 2008. Varför – ja säg det. Det var ett år sedan det hela började. Idag känns det bättre, inga sådana tankar (nästan). Det är väldigt svårt att göra en bedömning av vad som är hjärntumörsymtom och vad som är ”normala” symtom på att man har sovit för lite/mycket, stirrat för länge på en datorskärm, etc etc. I alla fall när den där rädslan slår till.

Men en sak är ju helt klar. Det har tagit mycket längre tid att återhämta sig än jag kunde föreställa mig. Inte är jag återställd än. Jag trodde nog ändå att jag skulle bli det under hösten. Men, bland annat, ett ganska kraftigt bakslag nu före jul fick mig att inse att det fortfarande är en bit kvar. (Lite för mycket på jobbet fick mig att bli en våt fläck.)

Det är ju omöjligt för människor runtomkring att bedöma vad jag orkar eller inte, när jag inte ens kan avgöra det själv. Det känns lite ledsamt att jag inte är 100 procent tillbaka. Jag vill vara den som orkar och står pall för det mesta, som förut. Kanske kommer det aldrig att bli som förr igen?

Eller, självklart kommer det ju inte att bli som förr. Man kan aldrig gå tillbaka till att bli någon som man var tidigare, fast man ändå är samma person.

Det jag hoppas inför 2009 är ett det blir ett friskt och starkt år. Mina nyårslöften är att vara snäll mot mig själv och andra. Och att försöka behålla den där ”leva i nuet”-känslan. För den försvinner väldigt lätt om man inte är uppmärksam, har jag noterat.

Uppåt och neråt

För att muntra upp oss (mig) lite gick vi på bio nu i eftermiddags, och såg Mamma Mia. Den var helt klart underhållande. Fascinerande att de hade lyckats klämma in så många Abba-låtar på 1,5 timme. Eftersom jag är ett 70-talsbarn är jag uppvuxen med Abba och kan förstås alla texter utantill. Vi hade ju nästan alla skivorna hemma. Jag tillhör de barn på 70-talet som både fick leka med Barbie-dockor och lyssna på Abba. Det tror jag inte alla fick.

Jag har mått dåligt på sista tiden, fysiskt. Och till slut smittar det av sig på det psykiska också. Det verkar inte som om jag klarar av stress över huvudtaget. Det smäller till i huvudet direkt. Har haft lite huvudvärk från och till i slutet av veckan. Man börjar känna efter hela tiden. Gör det inte lite ont nu? Men nu då? Och känns det inte precis som då i våras när jag fick tumören?

I natt låg jag och nästan skakade av skräck, ända tills jag kom på att jag faktiskt inte hade ont i huvudet. Den typiska tumörhuvudvärken blir värre på natten och man vaknar med den på morgonen. Så har det inte varit nu, det måste jag bara få konstatera. Det är viktigt att man inser när alla ångesttankar kommer, att det bara är just tankar och att de får komma och passera. De behöver inte ha något med verkligheten att göra.

Just nu är jag i jättestort behov av verktyg som kan förhindra att jag blir stressad öht. För jag behöver ju verkligen inte stressa. Det jag arbetar med gäller absolut inte liv eller död för någon. So what om jag inte hinner det jag hade tänkt mig. Det gäller bara att jag måste fatta det på riktigt.

En annan sak som jag måste fatta är att jag absolut inte är återställd ännu. Det kanske omgivningen också behöver förstå – men det kan ju vara svårt, om jag inte talar om det. Mitt handikapp syns ju inte utanpå direkt.

Min första sjukhusvistelse

Det var andra gången som jag låg på sjukhus nu i våras. Första gången var när jag var 14 år gammal. En odelat negativ upplevelse jämfört med hur det var nu senast.

Jag tror det är stor skillnad på hur man både bemöts och hur man själv hanterar mötet med vården beroende på om man är barn eller vuxen. (Det är i alla fall min erfarenhet, sedan kanske andra har helt andra upplevelser.)

I alla fall, vintern/våren 1986 var en mörk period i Sveriges historia. Statsminister Olof palme sköts till döds på öppen gata och lite längre fram på vårkanten inträffade den sk Tjernobylkatastrofen med spridning av radioaktivt nedfall över stora delar av Sverige. Själv var jag en 14-åring som vantrivdes med det mesta; mig själv, mitt liv, skolan, you name it. Därför var det kanske inte så konstigt att jag började känna mig lite underlig under vintern/våren.

Jag fick smärtor i bröstkorgen som spred sig ut i armarna. Sedan återkommande hjärtklappning. Till slut tog mina föräldar mig till vårdcentralen, och därefter blev det inskrivning på sjukhuset. Alla trodde att jag hade hjärtfel. EKG-undersökningar blev rutin och jag fick t o m göra ett ultraljud.

Mötet med läkarna blev inte bra. Majoriteten av de jag träffade talade över huvudet på mig med mina föräldrar. De talade om mig i tredje person fast jag satt i rummet. Som 14-åring är man fullt kapabel att intellektuellt förstå precis allt som vuxna säger. Däremot saknar man den erfarenhet och mognad som behövs för att kunna hantera sina känslomässiga reaktioner. Jag var rädd hela tiden, eftersom jag trodde att jag skulle dö, och kände mig kränkt av läkarnas beteende.

Naturligtvis(?) saknade jag förmåga att säga ifrån mot den behandling jag uppfattade som kränkande. T ex att jag fick ta av mig på överkroppen inför samtliga övriga patienter när läkarna kom på ronden. Förstås oerhört pinsamt och obehagligt för en 14-årig tjej. Deras omdömen om min kropp, hur den såg ut, osv saknade jag också förmåga att hantera. Jag tog det personligt och blev väldigt ledsen när det var ”fel” på det ena eller andra. Jag var t ex väldigt smal och hade redan enorma komplex för det, vilket späddes på av läkarnas helt okänsliga kommentarer.

Mina föräldar sade inte heller ifrån mot bemötandet. Kanske uppfattade de inte att jag blev olämpligt bemött, kanske vågade de inte ”sätta sig upp” mot läkarnas auktoritet?

Till slut uppdagades det att jag inte hade hjärtfel. Jag hade skolios, vilket orsakat smärtorna, och hjärtklappningen hade jag fått av simpel oro. Med ett självförtroende som var sämre än någonsin skrevs jag ut från sjukhuset. I flera år drömde jag om att skriva ett brev till sjukhuset och berätta hur jag hade känt mig när jag var inlagd där. Men det blev aldrig av. 

En fin sommar följde sedan och jag köpte min första hund! Tack och lov för hundvalpar.

Rädsla och mod

I perioder har det känts som om jag är rädd för precis allting. Att åka bil (tänk om vi krockar och jag får en smäll i huvet), att åka tunnelbana (tänk om jag trillar omkull när jag ska gå av), att träna (tänk om jag tar i för mycket och något i huvet går sönder), att gå ut bland folk (de kommer att se att jag har ett ärr i huvet och tro att jag är ett freak!), rädd för framtiden. Över huvudtaget ett sänkt självförtroende. För tankarna är ju: – Om detta kan hända, då kan vad somhelst annat hända. Precis vad somhelst.

De finns säkert de som tycker jag är lyckligt lottad, som har haft en godartad tumör och dessutom inga komplikationer efter operationen. Och så är det ju. Jämfört med många andra är jag väldigt lyckligt lottad. Men det är inte alltid man klarar att tänka så på egen hand.

För vad ska man göra när man blir sådär rädd för allting? (Ja, man ska ju inte lägga sig i sängen och läsa John Ajvide Lindqvists senaste skräckroman, som jag gjorde igår kväll när jag var ensam hemma, i alla fall.) Man har bara två val: Att möta sin rädsla eller att lägga sig platt och ge upp.

I det första fallet kan man forsätta sitt dagliga liv, det kan man knappast i det andra. Så egentligen har man inget val. Man måste genomföra det man är rädd för, eftersom man då förmodligen kommer märka att det inte var så farligt som man trodde. Eller så var det farligt, men på något sätt kom man igenom det ändå.

Om man har klarat av svårigheter tidigare i livet, så är man bättre rustad för nya problem. För någonstans har man hittat redskap att hantera saker och försöka gå vidare. Så är det nog för min del i alla fall. Kanske handlar det om mod, när man utmanar sina rädslor. Kanske handlar det som sagt om att man inte har något val, om man vill fortsätta och gå vidare.

Avslutningsvis, jag var just hos en frisör. Tada! Alla slitna toppar är nu borta. Ytterligare en sak som jag var lite nervös inför. Men det gick hur bra somhelst, och frisören övertalade mig också att det visst inte syns att det fattas hår på ena sidan av huvet. Det går bra att ha håret utsläppt, ingen kommer att se skillnad. Så nu får jag väl gå ut och kolla om det stämmer…

Kollektivtrafikträning

t-bananDagens uppgift, att åka t-bana: avklarad! Eftersom jag ska på besök till rehablilteringskliniken på fredag, behöver jag träna på att åka kollektivt. Det känns onödigt att betala en taxichaffis (som kör som en biltjuv) 140 spänn för att ta mig dit.

Jag kanske ska förklara mig lite. Allt som jag tyckte var svårt före operationen behöver jag nu träna på att göra, för att slippa känna obehag och ångest i fortsättningen. Eftersom jag hade så dålig balans och fick ganska svåra smärtor av tryckförändringar i huvudet (t ex när jag ställde mig upp) när jag var sjuk, har jag ångestförknippade minnen av t-baneresor veckorna före operationen. Nu behöver jag förstå att jag inte kommer att ramla eller få ont när jag kliver av t-banevagnen.

Det finns flera liknande saker som jag tränar på, just för att bli av med obehagskänslorna. (Bl a att äta vissa saker.) Det är märkligt att det kan sätta sig så på psyket. Jag visste ju inte ens hur svårt sjuk jag var. Men på något sätt kanske jag visste ändå, annars hade jag nog inte sagt till min sambo den sista veckan att han skulle få ärva allt ifall att… Och det påminner mig om att det juridiska fortfarande återstår att fixa.