Archive for the ‘rehabilitering’ Tag

Förlorade perspektiv

Det kan vara 1,5 år sedan som jag sist hade ”normala” krafter. Det gör att det är väldigt svårt för mig att bedöma när jag är ”återhämtad”. Hur trött är det ”normalt” att bli efter ett styrekträningspass, en långpromenad eller en arbetsdag? Jag minns inte riktigt det. Därför kan jag inte svara ordentligt om någon frågar om jag är återhämtad. Kanske, typ.

Jag minns hur det kan kännas när man tar i så det svartnar för ögonen under ett styrketräningspass och att man kan vara trött så man darrar i kroppen efteråt, men utan att det är farligt, eftersom man är frisk.  Jag minns också hur det känns våga gå utan hjälpmedel, att prova att gå i en trappa, och triumfen i att klara det första mycket lätta passet i sjukgymnastiken. Att man klarar trots att man är skadad. Men känslan för vad som egentligen är ”normalt” är svårgripbar.

Som när jag blev smygande sjuk, blir jag också smygande återhämtad (förutom de första mycket snabba framstegen veckorna efter operationen).

Det är inte riktigt så att jag vågar säga – nu är jag frisk och återhämtad. För tänk om det inte är så och jag och pressar mig själv för hårt. Antar att detta kommer att lösa sig med tiden.

Fortfarande väntar jag på en tid för röntgen. Eftersom det varit bestämt sedan mer än ett halvår att jag ska röntgas i april, så undrar jag varför jag inte har blivit meddelad en tid för länge sedan. Jag inte heller hört ett knäpp om någon psykologtid. Det är inte utan att man känner sig lite bortglömd.

Annonser

Sista sommaren på Ersta

080522lojtnantsharta2Det är med sorg i hjärtat och bestörtning jag får höra att Erstagårdskliniken ska läggas ner i december. Vilket otroligt slöseri med resurser och kompetens!

Ersta är den rehabiliteringsklinik där jag bodde i maj 2008. På kliniken arbetar man med att rehabilitera neurologiskt sjuka och skadade, dvs personer som har/har haft stroke, hjärntumör, ms och liknande. Som jag förstår det är detta ett unikt sjukhus, både genom den specialistkompetens som personalen besitter och den speciella miljö där sjukhuset finns, väldigt idylliskt bland bergen, sjöarna och sörgårdsvillorna i nordvästra delen av Nacka kommun.

Jag kan bara inte förstå varför all offentlig verksamhet måste konkurrensutsättas till den grad att det till slut inte blir någonting kvar. Varför kan inte vården få kosta? Jag har svårt att tänka mig något som jag hellre lägger mina skattepengar på än sjukvård.

Om jag inte hade fått den otroligt fina rehabiliteringsvården på Ersta, inklusive sjukgymnastik, psykolog, eget skapande i arbetsterapin, många promenader i omgivningarna, vet jag inte hur jag hade kunnat komma tillbaka. Att lämnas ensam i sin lägenhet med kropp och psyke som är kraftigt märkta av sjukdom, hur skulle jag ha klarat det? Och då var jag ändå en av dem som inte var så länge på Ersta, bara 22 dagar. Säkert finns det andra ställen där man kan rehabiliteras, men så synd att bryta sönder en verksamhet som varit välfungerande i 30 år, och i så unik miljö. Om jag någon gång skulle få återfall, då är det Ersta jag vill komma tillbaka till.

Läs vad DN skriver om nedläggningen >>
Titta på inslaget i ABC nyheterna >>

När jag var på Ersta längtade jag periodvis hem väldigt mycket och jag saknade också ett bibliotek på sjukhuset. Men det hindrar inte att jag minns tiden på Ersta som väldigt positiv. Läs blogginläggen från min tid på Ersta i maj 2008 >>

Komma igen

Kunskapskanalen har precis visat en bra serie om rehabilitering, Komma igen. Man har kunnat följa människor med olika sjukdomar och skador som kämpat för att återfå krafter och förmågor.

Om man har missat serien går det ändå bra att via Kunskapsspanarna ta del av en massa lästips om ämnena som serien har tagit upp. Där finns både tips på böcker och många bra länkar och tidskrifter. Kolla upp!

Ms Normal

Den här helgen har varit den första sedan jag började arbeta heltid, som jag inte har behövt använda helt för återhämtning från veckans aktiviteter. Jag har känt mig nästan normal! I lördags gick vi till centrum och handlade, och gick utöver det en promenad! Och idag var vi och tränade. Pojkvännen har också skaffat gymkort nu, så jag får träningssällskap. Och sedan har jag dammsugit hela lägenheten och tvättat fönster. Och lagat mat förstås.

Det känns väldigt skönt att göra normala saker, jag vill inget hellre än att bli återställd igen. Kanske låter mina aktiviteter lite tråkiga, men för mig är varje steg viktigt.

Enligt uppgift ska jag få tillbaka min bil i veckan. Det är över en månad sedan jag såg den sist. Kanske, kanske vågar jag köra den när jag ska till min gamla frisör på min förra bostadsort. Det är dags att få lite ordning på håret, i den mån det går. Jag har inte kört bil på nästan ett halvår, så jag kanske får ta några lugna svängar innan jag ger mig av. Nu får jag ju i alla fall köra, eftersom jag inte är sjukskriven längre.

Och så är det ju det där läkarsamtalet som jag försöker förtränga…

Kanske pilates

Pilates skulle nog kunna vara en aktivitet som passar mig i min rehabiliteringsträning. Träningsformen fokuserar på bålstabilitet, och det tror jag alla mår bra av. När man har varit sjuk blir det gärna så att man tänker att man ska vara i bättre form om/när en sådan sak händer igen. Det var fler som resonerade så på rehabkliniken där jag var i tre veckor i våras, lite lustigt att man tänker samma.

Lågintensiv träning passar mig väldigt bra, eftersom löpning och annat runtspringande alltid har känts mer stressande än avkopplande. Styrketränat har jag gjort i många, många år, och yoga har jag utövat lite de senaste åren. Yoga är nog en för stor utmaning just nu dock.

Jag har bara provat pilates en gång förut, och det gick inte så bra. Det var i våras, några veckor innan jag fick min diagnos och var alltså i ganska uselt skick. Min sjukgymnast skickade iväg mig på ett pilatespass, hon trodde det kunde vara bra för mig. Lite naiv som jag var, trodde jag att jag skulle få tillfälle att prata med instruktören om mina balans- och nackproblem, men det gick inte alls. Klasserna följde tätt på varandra, snabbt skulle det gå, man fick vara glad om man hann rycka till sig en matta.

Pilates är synbart (skenbart) väldigt enkelt. Man gör ganska små rörelser i ett lugnt tempo. Men inte ens det klarade jag av. Något så banalt som att böja sig framåt orsakade hos mig blixtar av smärta i nacken och bakhuvudet, så jag höll på att svimma av. Instruktören kom fram till mig och jag fick säga att jag inte klarade just den övningen. När jag gick hem hade jag ännu ondare i nacken, kände mig helt misslyckad och längtade efter min gamla yogalärare. Men det är väl inte så konstigt att pilates inte hjälper mot hjärntumörer, så jag får ge det en chans till, tror jag.

En av de mest kända pilates- och yogautövarna i världen är väl Madonna.

Administrativt arbete

Idag kom äntligen(?) en kopia på min polisanmälan, så att jag kunde fylla i och skicka skadeanmälan till försäkringsbolaget, angående min stulna bil. ”Fylleriuppgifter” är inte min kopp te, känner ett stort motstånd mot trista blanketter. Och så måste man plocka fram siffror av olika slag, försäkringsnummer och annat man oftast klarar sig utan i vardagen. Men det gäller att beta igenom blanketten, så är man klar sedan!

Vilket påminner mig om att läkaren på mitt sjukintyg definierar mina arbetsuppgifter som ”kontorsarbete på bibliotek”. Hmm, det känns väl inte 100 procent korrekt kanske. Men det beror ju på vad utgångspunkten är. Kanske finns det bara två typer av arbete som man kan fylla i, kroppsarbete resp. kontorsarbete? ”På bibliotek” är ju inte heller riktigt rätt. Men vem bryr sig. Huvudsaken är väl att slantarna hamnar på rätt konto.

Apropå slantar. Några dagar efter min operation fick jag åka upp till arbetsterapeuterna på sjukhuset och göra ett ”kognitivt test”. De ville väl kolla om jag hade någon vett och sans kvar, förstås. Skämt åsido, det är säkert viktigt att snabbt se vilka hjärnfunktioner som kan ha fallit bort pga tumören eller operationen. Det som testades var lite olika saker, som förmåga att uppfatta mönster, enkel huvudräkning, vanligt bondförnuft och närminnet, bland annat.

Jag klarade alla testerna. Utom det sista. Man skulle räkna pengar, dra ifrån, dela och lägga till med leksakspengar i handen. Det gick bara inte. Summera gick väl till slut, men när jag skulle dela ut till höger och vänster tog det bara stopp. Det var som om någon trög massa lade sig i vägen för mina tankar. Jag som verkligen gått in för att vara ”toppelev” kände mig otroligt misslyckad. Varför kunde jag inte?

När jag sedan kom till rehabiliteringshemmet förklarade min arbetsterapeut där att koncentrationsförmågan är väldigt nedsatt så snart efter en hjärnoperation. Förmodligen var det därför jag inte lyckades räkna. Min pappa däremot hävdar att det går i släkten att vara dålig på pengar. Så då är det ju ingen fara, skadan är i så fall medfödd… Samtidigt ger det en tankeställare om hur det kan kännas att vara född med koncentrationssvårigheter. Hur många sådana ungar har inte, genom tiderna, blivit utskällda i skolan?

3 månader

Men så konstigt, idag är det 3 månader sedan jag opererades! En underlig känsla. När jag var nyopererad kunde jag inte ens tänka såhär långt fram i tiden. En timma, en dag i taget.

Tre månader är den ”normala” sjukskrivningstiden för sådana operationer som jag genomgått. Men nu har jag ju jobbat halvtid ett tag redan. Tack vare min snabba läkning och återhämtning. Och jag ville ju verkligen tillbaka till jobbet så snabbt som möjligt. Tillbaka till det ”normala”. Jag har väl aldrig haft en så stark önskan om att vara ”normal” sedan jag var i tonåren!

Förhoppningsvis kan jag snart börja köra bil igen. Sambon får övningsköra med mig på parkeringen först.

Bör jag fira detta på något sätt? Men kanske bör jag vänta med eventuellt firande till efter återbesöket med röntgen och svar på dna-prov i höst… Men det gör jag mitt bästa för att förtränga, så det kanske blir ett minifirande ändå. En kopp kaffe med bulle.

Gymträning

Igår tränade jag för första gången på riktigt gym på egen hand efter operationen. Nu har jag ju ett särskilt utarbetat program att följa. Det är lite annorlunda jämför med tidigare gymprogram jag haft. Fokus ligger på bålstabilitet och balans, inte i första hand på t ex arm- eller benstyrka. Det är nästan lite yoga-aktigt i och med att jag måste göra alla rörelser väldigt långsamt och koncentrerat för att inte göra fel. Dvs tappa stabiliteten från bäckenet och upp till nacken.

Det är skönt att träna nu när det är så lite folk på gymmet. De apparater och redskap man vill använda är lediga just då man vill ha dem. Eftersom jag jobbar halvtid är det enkelt att gå till gymmet efter jobbet och göra ett pass. Blir svårt att hitta undanflykter med andra ord. Hmm.. Särskilt som det tar mig max tio minuter att gå dit.

Förutom min dåliga ork är det väl mest min gamla skolios som gör sig påmind igen. Den som är anledningen till att jag alltid måste träna. Benen som var så darriga för två månader sedan känns nu lika starka som någonsin. Allt promenerande måste ha betalat sig.

Men förutom att jag har fått tillbaka en del muskler, har nog jag överätit i min iver att öka i vikt. Nu kan jag gärna tappa nåt kilo, tycker jag. Jeansen som satt så löst sitter lite väl tajt…

Semester

Idag har jag alltså haft min första semesterdag den här sommaren. Eller rättare sagt halva dagen är semester och halva dagen sjukskrivning. Semesterhalvan ägnade jag och sambon åt ett ganska utförligt IKEA-besök. Nu när vi båda är lediga kan vi börja ta itu med vår nya bostad, som vi redan bott i under tre månader. Vi har sedan i vintras funderat och planerat vilka ytterligare inköp vi behöver göra för att få ordning på torpet. Det viktigaste är en stor garderob, som vi ska ställa i hallen. Men den rekade vi bara för idag. Istället blev det nya glas och bestick som funkar i diskmaskinen och en matta till badrummet.

När vi kom hem låg det inte något sjukintyg i posten. Jag ringde om nytt sjukintyg för första gången för 14 dagar sedan och har sedan dess ringt ett antal gånger. – Nej, jag orkar inte ringa idag igen, tänkte jag. Men så gjorde jag det ändå. Och fick veta att intyget tydligen är på väg med posten. Mitt kromosomtest är inte klart, sades det, men jag ska till Karolinska imorgon för ny provtagning. – Vad då för prov? undrade jag förstås, men det kunde inte sköterskan svara på.

Jahapp, då vet man ju vad man har att fundera på ett tag framöver. Jag som inte kan något medicinskt kan inte gissa mig till vad det skulle kunna vara för en testning som har dykt upp nu plötsligt. Har kromosomtestet inte gått att tolka? Har det dykt upp något annat konstigt som jag måste testas för? Jag har ju redan lämnat prover i parti och minut hela tiden som jag låg på rehabiliteringshemmet, för att inte tala om innan. Ja, det visar sig imorgon. Som tur var hade vi tänkt oss till Hagaparken imorgon, så det är åt rätt håll i alla fall.

Idag borde jag ha ägnat rehabiliteringshalvan av dagen till att gå till gymmet. Men nu blir det inte så och det dåliga samvetet gnager… Jag inbillar mig att det är synd om mig för att jag måste ta fler prover och att jag därigenom slipper träna. Mycket fin logik. Det blir nog läsa bok och se på film i soffan istället.

Storhelg på ingående

I veckan kom jag på att det ju är midsommar imorgon. Har inte tänkt så mycket på det, trots att det svenska midsommarvädret verkar ha infunnit sig. Växlande molnighet med skurar. Man påminns om att människor samlas med familj och vänner för att fira en extra ledig dag med sill och nubbe. Vilket i sin tur påminner mig om att jag inte har träffat mina föräldrar sedan i höstas. Det blir lätt så när man bor 45 mil ifrån varandra, och jag numera har skapat mina egna jultraditioner tillsammans med sambo och katter.

Under 1 maj-helgen var det inplanerat sedan länge att mamma och systerdotter skulle komma upp till Stockholm för att hälsa på. Planerat var dock inte att jag då skulle vara inlagd på sjukhus. Precis före helgen flyttades jag över till rehabiliteringskliniken, och läkarna ville inte låta mig få permission så snart. I alla fall inte flera nätter. Så besöket från släkten fick avbokas kvällen innan. Jag blev SÅ besviken, men kände mig samtidigt rätt trygg med att få vara på kliniken där de hade koll på mig.

Men nu när helgen närmar sig känns det rätt tomt att inte ha sett föräldrarna på så länge. Jag hoppas att jag på något sätt kan träffa dem när jag har semester vecka 27 och 28. Jag tror nog att jag skulle klara av en tågresa ner, det går ju faktiskt rätt fort ändå, särskilt med X2000.

Annars finns inga särskilda planer för helgen, som sagt var det ganska nyligen som jag kom på att det är midsommar. Jag har fortfarande inte fått svar på kromosomtestet jag lämnade för snart en månad sedan. Ingen information från sjukhuset. Tills jag fått besked står det mesta i pausläge.